Åh mitt Nordafrika, idag stod du framför mig igen, men inte där jag brukat och velat möta dig. Nu stod du vid Resecentrum i Kristianstad. Min stad har blivit ett med Nordafrika och arabvärlden. När jag stiger av ettans buss går jag rakt in i Bagdads manskrets. De irakiska männen fyller platsen med sin rent fysiska dominans. Mellan hållplatserna ilar unga irakiska och palestinska kvinnor med eller utan barnvagnar, alla beslöjade, också niqabdamerna är där. Utanför Stadium står de somaliska tälttanterna. Deras bruna och svarta tält fladdrar i vinden och avtecknar sig mot den moddiga snön. Jag känner inte igen en enda röst, inte ett enda språk (men vet med mitt förstånd att de heter arabiska och somaliska). Det är januari på jorden, den isande vinden mot ansiktet försäkrar mig: Jodå, det här är Skåne, det här är Europa. Allt annat motsäger det: språken, rösterna, tälten, slöjorna, stadsbilden. Förvirrad ska jag sätta mig på ettans buss för att åka hem, jag står längst fram i kön när bussen stannar och öppnar dörrarna. En av tälttanterna tränger sig förbi och knuffar nästan omkull mig. Direkt efter mig kommer en av de gamla farbröderna från byn, hälsar med sitt vänliga leende och återupprättar en inre balans. Somalia, Etiopien och Irak är svenskt territorium – eller om det möjligen är tvärtom. Farbrorn och jag försäkrar oss om två blygsamma utrymmen i den dragspelslånga bussen. Torsdag i Sverige, 2010.

(Bilden tog jag här på byvägen igår. Längst fram ligger den gamla smedjan. Den och de två husen bredvid hyrs idag ut till Migrationsverket. Storfamiljen som bor där heter Arafat. Den unga frun bär alltid svart niqab).

Thomas Nydahl

http://nydahlsoccident.blogspot.com/

Les også

-
-
-
-
-
-
-