Sakset/Fra hofta

Rosengård er kommet inn i en ond sirkel. Foreldrene engasjerer seg ikke. Når noen deler ut sju hundre invitasjoner til foreldremøte, kommer åtte voksne.

Kalthoum Saad kallade till möte på Rosengård. Hon delade ut sjuhundra lappar. Två mammor och sex pappor kom till mötet.

Herrgården

«Kom för att visa svenska myndigheter att vi bryr oss om Rosengård och våra barn». Kalthoum Saad delade ut sjuhundra lappar. Två mammor och sex pappor kom till mötet.

En basketboll studsar mot asfalten. Det är tidig fredagskväll på Herrgården. Kalthoum Saad knyter näven och utbrister:

– Det här är sista gången som jag engagerar mig på Rosengård!

Hon har ägnat fyra dagar åt att dela ut minst sjuhundra lappar. På lapparna stod: «Hej alla pappor», för hon vände sig särskilt till pappor. «Kom för att visa svenska myndigheter att vi bryr oss om Rosengård och våra barn». Kalthoum Saad vill få slut på bränder och stenkastning. Hon säger:

– Jag vill att föräldrarna vaknar!

Nu står hon vid Rosengårdsskolans entré, klädd i grön- och vitprickig sommarklänning, och väntar på vuxna som inte dyker upp.

Tjugofem minuter efter utsatt tid kan mötet ändå börja. En liten församling är på plats i skolans aula: Två mammor. Tre pappor (några ansluter under mötet, som mest är de sex). Tre stadsdelsvärdar. Två personer som jobbar med trygghetsfrågor på Rosengårds stadsdelsförvaltning. Två talare – socionomen Haider Al-Baseer och forskaren i pedagogik Laid Bouakaz.

Laid Bouakaz talar om «social schizofreni» och «identitetskamp». Haider Al-Baseer säger att alla har ett eget ansvar för att försöka förbättra sin situation.

En pappa säger:

– Nittionio procent har kommit hit på grund av något dåligt. Inte för att man vill bo där det är kallt och blåsigt. Asylsökande är ett helvete. Sen blir man instängd tio personer i en trea istället för att bo i det fina hus som man hade. Man blir degraderad, psykiskt och fysiskt. Till slut ger man upp hoppet. Det klart att barnen blir förbannade när mamma och pappa ger upp. Och de tar ut det på det som är närmast.

Kalthoum Saads son, 21-årige Mohammed Salame, är med på mötet för att hans mamma bett honom hålla ordning. Han kan sånt för han jobbar extra som väktare. Han har inga förhoppningar om mötet:

– Det är uppenbart att det här inte kommer att hjälpa.

Han var med om en liknande träff för tre-fyra år sedan. Den gången delade Kalthoum Saad ut sexhundra lappar. Det kom kanske trettio personer.

– Och det var bara vår familj och våra vänner som kom. Flera av dem bor inte ens på Rosengård, berättar Mohammed Salame.

Hans fyra systrar har flyttat till andra delar av Malmö. Han vill också flytta.

– Jag trivs inte. Det har hänt för mycket. Jag vill bo på ett lugnt ställe.


Inget intresse från föräldrarna