Kommentar

Mohamed Omars omvendelse til radikal islamist fortsetter å fascinere og forskrekke det dannede Sverige. Hvilken strategi skal man velge? Forståelse, avstandtagen, fortielse? Det dukker opp stadig nye biter i puslespillet.

Magnus Ringgren bidrar med flere i et innlegg i Aftonbladet. Han har kjent Omar siden de var tenåringer, og han tegner et helt annet bilde enn det vante av en kulturmuslim som i raseri over Gaza kaster alle hemninger over bord og erklærer seg som 100 prosent islamist.

Dette er en altfor enkel forklaring. Vesterlendinger lar seg dupere av at Omar snakker på vegne av «jordens fordømte». Men i realiteten har han i lang tid vært fascinert av høyreradikale tenkere og filosofer, skriver Ringgren.

Man tror sig tvungen att stödja Omar för att han tycks tala för jordens fördömda. Det gör han inte. Det finns ett annat program än islam dolt i det han säger.

Om man för ett ögonblick lägger ljuset lite annorlunda och bortser från att Mohamed Omar kallar sig «islamist» – ett grumligt begrepp som borde avföras ur diskussionen – kan man hitta rötter till hans åsikter på mycket närmare håll än hos mullorna i Iran. Man får syn på radikalkonservativa och högerextrema tankar av europeiskt 1900-talssnitt. Jag har bevittnat detta idéinflöde eftersom jag känt Mohamed Omar sedan hans sena tonår.

At bl.a. Baath-partiets grunnlegger Michel Aflaq hentet inspirasjon fra fascistiske teoretikere og ledere er velkjent, og at fascismen og bolsjevismen påvirket fremveksten av islamismen i mellomkrigstiden. At disse tankene skulle dukke opp i Sverige hos intellektuelle muslimer, er ikke unaturlig. Men det er ubehagelig.

Ringgren forteller om høyreradikale og radikalkonservative skikkelser i Sverige, blant dem en Tage Lindbom, som skal ha omvendt seg til islam uten at det var kjent. Selv blant svensker fantes det altså en link mellom islam og høyreradikale.

Omvändelser kan ställa till stor oreda i en människas inre. Inte förrän under Gazakriget i januari vart det «islamism» av det hela. Fram till årsskiftet fick reaktionära tankar, kristna som muslimska, inget stort genomslag i Omars journalistik. Den var egensinnig men ganska sansad och brobyggande, särskilt i tidskriften Minaret där jag själv medarbetade under hans redaktörstid.

Som mycket ung på 90-talet hade Mohamed Omar personliga relationer till kretsen kring tidskriften SALT. Även om han som underklassblatte blev illa behandlad av överklasslynglarna i gänget gjorde mötet tydligen intryck. Där fanns till exempel Jonas de Geer, tidigare bland annat presstalesman för Nationaldemokraterna, i dag talesman i Sverige för SSPX, den prästorden som nyss till hälften tagits till nåder av den katolska kyrkan men som hyser historierevisionister som biskop Richard Williamson.

Till de radikalkonservativas husgudar i Sverige hörde och hör Tage Lindbom. Han var en gång chef för Arbetarrörelsens arkiv och hade ett minst sagt invecklat förhållande till rörelsen, men mot slutet av sitt liv blev han en mycket konservativ essäist. SALT-kretsen satt vid mästarens fötter. Lindbom inbillade världen i decennier att han var katolik, men i verkligheten konverterade han tidigt till islam. Hans reaktionära politiska budskap förkläddes för det mesta till religiös mystik. Honom har Omar hyllat åtskilliga gånger genom åren.

At det finnes berøring mellom ultrakonservative katolikker som er mot opplysningstiden og lengter tilbake til en hierarkisk orden, og muslimer i Sverige, er en interessant konstellasjon.

Det byr på intellektuelle utfordringer å ta inn over seg at en omvendt islamist forsvarer et tidligere RAF-medlem som åpent fornekter Holocaust. Men dette er dagens intellektuelle landskap i Europa.

I Norge ville man invitere David Irving til Litteraturfestivalen på Lillehammer. Han ble behandlet som en kjendis, riktignok en ubehagelig sådan. Men den politiske konteksten som nå stiger frem – de nye alliansene – om dem har man intet hørt. Er det for ubehagelig?

När Omar tillkännagav sitt utträde ur Svenska PEN hänvisade han inte bara till klubbens bristande stöd för fängslade islamister i arabvärlden. Han skrev också att PEN borde ställa upp för Horst Mahler och David Irving.

Horst Mahler dömdes nyligen i tysk domstol för att ha förnekat förintelsen. Hans straff förlängdes eftersom han använde rättegången för att fortsätta sin propaganda. Mahler var en gång medlem av RAF men «svängde åt höger» – Omars uttryck – och är i dag nynazist.

Den brittiske historikern – han kallas så – David Irving är nyss frisläppt ur österrikiskt fängelse efter avtjänat straff för samma brott som Horst Mahler. Jag tror inte att någonderas verksamhet har den «verkshöjd» som PEN-klubben kräver för att stödja en förföljd intellektuell.

På Omars blogg finns en intervju med Alf Härdelin, Uppsalaakademiker och katolik närstående den ärkekonservativa organisationen Opus dei. Texten är märklig. Intervjuaren försöker provocera Härdelin, mycket grovt, att säga förgripliga ting. Härdelin håller emot, men det han ändå säger placerar honom på den yttersta högerkanten. Hos honom finns den typiska avogheten mot upplysningen, en tydlig radikalkonservativ markör. För Härdelin sker avfallet från den gamla goda världen när – man häpnar – Sigismund inte blev katolsk kung av Sverige. För Tage Lindbom låg guldåldern i högmedeltiden. Vad därefter kommit har varit vedervärdigheter. Moderniteten är lika med förfall.

Fornektelse av Holocaust, fornektelse av at muslimer sto bak 9/11, og at det i stedet var USAs regjering, fornektelse av folkemordet i Kambodsja (Omar har intervjuet Jan Myrdal), og selvfølgelig fornektelse av Darfur, slik legges brikkene ved siden av hverandre. Et liberalt venstre vemmes, men har problemer med å identifisere profilen. De lar seg forvirre, og noen forsvarer endog Omar. Er det mulig, spør Ringgren. Drar man virkelig ikke kjensel på disse trekkene – hatet mot USA, Israel, demokratiet, kvinner og homofile?

Benhårda samhällsstrukturer, apokalyps och guldåldersmyter, USA-hat, förakt för kvinnor och feminism, fnysningar åt homosexuella, avsky för demokrati och modernitet, observans inför den rätta läran – en del av detta känns givetvis igen också från vänsterns mindre gloriösa historia. Ytterligheter har en tendens att beröra varandra. Men att somliga i dagens vänster – som ju borde vara mycket klokare – inte känner igen klassisk ultrahöger, kant i kant med fascism och nazism, när den framträder så tydligt som hos Mohamed Omar är ganska gåtfullt. Han har lyckats vira in radikalkonservatismen i ett islamistiskt omslagspapper.

Representerer tilfellet Omar et eksempel på en ny sammensmelting, en ny legering av venstreradikale og høyreradikale ideer? Det er ingen tydelige grenser lenger. De flyter over i hverandre, og det gjelder ikke bare Omar. Torsdag til uken skal professor emeritus David Ray Griffin (USA) holde foredrag på Litteraturhuset under tittelen: 9/11: Time for a Second Look.

«The evidence that the official story is false is now overwhelming. The only problem is to get people to look at the evidence. Once they are willing to do this, they quickly see that the official story simply cannot be true.»

Arrangør: Oslo dokumentarkino

Det finnes en del elementer som signaliserer denne tilhørighet til en ny undergrunn. 9/11-fornektelse er en av dem. Det skjer midt blant oss, og er akseptert og sanksjonert av kultureliten. Man kjenner også en viss fascinasjon for konspirasjonsteoriene.


Mohamed Omars extremism kan skada muslimer i Sverige