Til forskjell fra karikaturstriden, hvor tegnerne gikk i dekning og var tause, står denne gang kunstneren selv frem og er artikulert og reflektert. Lars Vilks kan intellektuelt forsvare seg og er meget produktiv. Han kommenterer utviklingen løpende på sin blogg: www.vilks.net.

Her finner vi en refleksjon over forskjellen mellom «Förintelsen» og profet-karikaturer:

I en kommentar uttrycktes föraktfullt relationen mellan kränkningen av profeten och Förintelsen. Skribenten undrade varför man inte i yttrandefrihetens namn hade rätt att förneka Förintelsen eftersom man kan förneka profetens helighet.

Skillnaden är naturligtvis att profeten kommer med uppenbarelser och sådana anser man i västvärlden som otillräckliga sanningskriterier. Vill man tro på uppenbarelser är det en privat affär. Och ingen uppenbarelse är så helig att den inte kan kritiseras och kränkas. Förintelsen är emellertid inte någon uppenbarelse utan obestridligen ett faktum. Vi har helt enkelt ingen anledning att betvivla att Förintelsen ägt rum. Men det finns synnerligen kontroversiella tvivlare som förfäktar att den är ett falsarium. Ett välkänt exempel är Robert Faurisson. Denne litteraturhistoriker äger ingen trovärdighet men frågan är om han ändå skall ha rätt att publicera sina egendomliga åsikter.

Var tog den lilla konsten vägen?