Sakset/Fra hofta

Hur och vem skall tolka konstverket? Vem lyckas med att uppnå tolkningsföreträdet? Dan Parks Zyklon B-burk har diskuterats i kommentarerna och det kan vara värt att lägga till något. Den allmänna meningen tycks i alla fall vara att Park inte har förmått att ge ett bra svar. I varje fall är hans svar (i DR Deadline) detsamma som han gav 2009: att han ville ”bara påminna om Förintelsen, den som aldrig får glömmas, att det går ju knappast att klassa som ett brott om nu inte antirasismen har blivit olaglig”.

En intressant jämförelse kan göras med en konstnär som befinner sig i det allra översta skiktet av samtidskonsten, Santiago Sierra, hans 245 m³ i Pulheim 2006. Sierra lät fylla en tidigare synagoga med gas och inbjöd besökare att gå in i lokalen i en särskild dräkt med syrgas. Utställningen mötte stark kritik och fick stängas. Sierra motiverade med “a statement distributed outside the synagogue that he was trying to counter the ‘trivialization of our memory of the Holocaust.’” En annan storslagen gestalt från samtidskonsten, Luc Tuymans, var inte övertygad: ”It is so banal that one is inclined to believe that [Sierra] wants to show us how tasteless this theme [of the Holocaust] is being handled.” Det är svårt att hantera Förintelsen, men det finns rätt många exempel på konstnärer som gett sig på den. Svaret tycks alltid landa på den, vad det verkar, enda tillgängliga punkten: Vi får inte glömma, inte trivialisera. Men det blir också en säker stereotyp.

Ett mera principiellt ämne dök upp I DR Deadline genom intervjuerna med Jallow Momodou och Kristian von Hornsleth. Momodou ser Parks bilder som en påminnelse om de svartas mörka historia och att en sådan uppfattning skall ges tolkningsföreträde. Han har ingen förståelse för Parks intentioner. Hornsleth, konstnären som ställde sitt galleri till förfogande för Parkutställningen (men som hoppade av först på grund av något som kanske var ett dödshot), gör en oväntad omsvängning. Konstbilder, menar han, kan vara alltför komplexa och kan därför missförstås av en bredare publik. Av denna orsak bör konstnären tänka sig mycket noga för innan de visar något. Helst bör det vara en institution som går in och agerar som pedagogisk mellanhand. Jaha, då är vi där igen, konsten bör anpassas efter den lägsta grad av möjligt missförstånd. Detta säger alltså den gamle provokatören von Hornsleth som inte kan annat än att ta avstånd från sina gamla provokationer. I det här fallet får han ömka möjliga kränkta katoliker och kvinnor.