Voldtekt og drap på unge kvinner treffer meg bestandig med et hugg i hjertet. Det var den grufulle voldtekten og drapet på Elin Krantz i Sverige i 2010 som virkelig sparket meg i gang til å gjøre noe mer enn bare å passivt lese frie medier. De to artiklene som Julia Caesar skrev i 2011, var opprørende. Du kan lese dem her: del I og del II.

Det er lett å identifisere seg med Elin Krantz. Som Julia Caesar skrev: «Elin Krantz kunde vara min syster, min dotter, min väninna. Hon kunde vara vilken svensk kvinna som helst – blond, söt, tillitsfull.»

Elin Krantz kom fra den lille byen Falköping, et sted hvor folk kunne stole på hverandre, selv i 2010. Hun hadde bare vært to måneder i Göteborg da hun ble voldtatt og drept av etiopiske Ephrem Tadele Yohannes på det mest grufulle og nedrige vis. Lekkede, upixlede bilder av Elins lik fra rettssaken sjokkerte folk på internett. Ja, selv de pixlede fikk magen til å vri seg.

Julia Caesar skrev:

Storstaden Göteborg är en annan värld. Efter två månader i storstaden vet Elin Krantz ännu inte att en kvinna inte ska gå ensam hem från spårvagnen mitt i natten, i synnerhet inte om hon är blond, söt och berusad. Hon har inte insett att hon lever i det nya Sverige där man inte kan lita på någon, mer än dem man känner mycket väl.

Etter Elin har vi sett flere drap og ikke minst voldtekter av andre unge skandinaviske jenter. I Sverige har de unge jentene måttet betale den høyeste prisen for en politikk som de fleste av dem støtter: Flere innvandrere fra muslimske land.

Disse unge kvinnene som vifter med regnbueflagg og ønsker fred på jord og likhet for alle mennesker, må beskyttes mot seg selv. Det er den offentlige og den aggressive woke-kulturen som har gjort jentene så sårbare. Skoleverk og alle offentlige etater forteller dem fra barnsben av hvor viktig det er med mangfold. Småjenter indoktrineres i «vi gillar olika».

De ser det ikke selv, selvsagt, men den brutale virkeligheten er å lese i voldtektsstatistikken. Sverige har nest flest anmeldte voldtekter i verden, bare forbigått av Lesotho. Ingen steder er virkelig trygge lenger. I Sverige risikerer man gruppevoldtekt hvis man går i skogen for å plukke sopp.

Martine Vik Magnussen ble voldtatt og drept i London av Farouk Abdulhak fra Jemen, en arabisk «studiekompis» som hun stolte på. Martine var også et offer for den naive holdningen at «alle er egentlig som oss». Farouk Abdulhaks holdning til kvinner var fra en annen kultur.

Maren Ueland og Louisa Vesterager Jespersens fjelltur i Atlasfjellene endte med «bestialsk voldtekt» – deretter ble hodene deres skilt fra kroppene, ifølge den marokkanske avisen Assabah. Maren og Louisa var også ofre for at ingen greide å få dem til å forstå at camping og fjelltur i Marokko for to unge nordiske jenter er russisk rulett. Helle Jespersen, moren til 24 år gamle Louisa Vesterager Jespersen, fortalte at de hadde frarådet datteren å reise til Marokko. Maren Uelands mor valgte å starte en stiftelse, Marengardens Peacebuilding Foundation, for å minnes datteren. Det er vondt å se at Irene Ueland fremdeles ikke greier å ta inn over seg at datterens død skyldtes nettopp den islamske kulturbakgrunnen til drapsmennene.

Marengardens Fredsbyggende Stiftelse bygger på en forståelse av at «Vi er én natur, én menneskehet, én verden».

Marengardens barnehagetilbud i Norge vil gi barn et fundament av åpenhet, forståelse og respekt på tvers av ulike kulturbakgrunner. Dette fundamentet, som de tar med seg videre i livet, vil legge grunnlaget for motstandsdyktighet i møte med fordommer og hat. I Marengardens barnehager vil det legges til rette for et flerkulturelt hverdagsliv, hvor aktiv og bevisst bruk av alles kulturuttrykk, språk og levemåter bygger en felles virkelighetsforståelse.

Som mor til en ung, blond og reiseglad 24-åring forstår jeg behovet for å hedre datterens drømmer og visjoner. Selv om det altså var de samme visjonene som gjorde at hun utsatte seg for fare. De unge jentene med mangfoldsbriller ser ikke ut til å ha noen fornemmelse av at ikke alle vil dem vel. Faremomentet virker fullstendig fraværende helt til realiteten treffer med all sin gru.

Fallskjermhoppere vet heller ikke om de vil lande trygt hver gang, men de er i det minste klar over risikoen.

Svensk politi er klar over faremomentet unge svenske kvinner utsetter seg for ved å bevege seg i det offentlige rom på egen hånd. Ikke gå alene, sier de. Gå to og to.

– De här predatorerna riktar in sig på ensamma kvinnor som rör sig själva ute. Man ger sig kanske inte ut ensam i becksvarta områden utan ska man vara ute kan man gå två och två eller i grupp.

Men hva med gruppevoldtekten i Botkyrka ved Stockholm hvor ikke mindre enn 20 menn deltok? Her var det neppe noen hjelp i å gå to og to, med mindre man ønsker å bli gruppevoldtatt med sin bestevenninne.

Norske og svenske menn voldtar også, vil de «rettroende» innvende. Ja, det gjør de, men hvor mange gruppevoldtekter har du hørt om med svensker som gjerningsmenn? Det er noe med råskapen fra en islamsk kultur som vi ikke greier å integrere bort. Den sitter som bein fra barnsben av. Her kommer barneoppdragelse og kulturpreging inn. Den pregingen som hverken barnehage eller skole greier å utjevne.

I går kveld sto det en artikkel i Aftonbladet om 24 år gamle Linda, som skal ha blitt voldtatt under pistoltrussel etter et epilepsianfall:

Efter att Linda, 24, fått ett epilepsianfall på tunnelbaneperrongen i Bergshamra stoppade vakterna henne från att åka vidare. När hon i stället försökte hitta en buss att ta sig hem med blev hon våldtagen och pistolhotad av en okänd man.

– Det hade aldrig hänt om jag bara fått ta tunnelbanan hem, säger hon.

Linda er sykepleiestudent og hadde besøkt en venn i Danderyd i Stockholm. Hun gikk på T-banen for å reise hjem elleve stasjoner unna. Men så følte hun at hun ble dårlig og måtte gå av banen.

– Det är lite oklart om jag svimmade eller fick ett epilepsianfall. Jag har epilepsi, så det har hänt förut och jag kände att det var något som inte stämde när jag satt på tunnelbanan, sier Linda.

– Förbipasserande ringde ambulans och ordningsvakter kom dit. Jag vaknade till ganska snabbt och ville bara hem och sova då, för det var ju ganska sent på kvällen.

– Det slutade med att vakterna och ambulanspersonalen brottade ner mig och trycker ner mig på ambulansbåren. Sedan spände de fast mig, som om det vore en bältessäng under tvång inom psykiatrin. Jag drabbades av panik, sier Linda.

Legevakten ble ringt og en kvinnelig lege ga beskjed om at Linda kunne få reise hjem.

– ”Det är klart du får gå hem om du vill, för det låter ju som att du återhämtat dig”, sa hun, forteller Linda.

Etter at ambulansepersonellet hadde forlatt stedet, forsøkte Linda å gå på T-banen igjen. Men vekterne stanset henne. Når fikk forresten vektere makt til å hindre epileptikere i å kjøre T-bane?

– De var väldigt våldsamma och det kändes hemskt. De knuffade ner mig på marken. Jag hade förstått om jag varit berusad, men jag var trött efter anfallet och jag ville bara hem och sova. Sedan kände jag skam också, för vad hade jag gjort för att förtjäna det här?

Vekterne sa at hun måtte ta en taxi fra Bergshamra. Men det hadde ikke Linda råd til.

– Jag är ju student och har verkligen inte råd med det. Det kändes så löjligt också när jag bara hade kunnat ta en tunnelbana. Så till slut tänkte jag att jag kunde leta efter en buss, sier Linda.

Linda gikk for å lete etter en buss, men hun var ukjent i området.

– Jag har aldrig varit i Bergshamra tidigare och irrade bara omkring när jag letade efter bussen.

Linda fant aldri bussen. I en park i Bergshamra hoppet en ukjent person på henne, forteller hun. Hun sier at hun ble fastklemt mot bakken og deretter voldtatt under pistoltrussel.

Linda er sint. Hun sier hun endte opp i en sårbar situasjon fordi de som skulle ha beskyttet henne, ikke gjorde jobben sin.

– Om inte ambulanspersonalen och vakterna agerat som de gjort, hade ju inte överfallet skett. Jag är mest arg på dem just nu. Det andra är också väldigt traumatiskt, men jag har inte hunnit börja bearbeta det än. Jag känner mig bara arg.

Hun fortsetter:

– De var så hårdhänta och vakterna var så hånfulla. Det i sig känns som ett övergrepp. Jag vet liksom inte hur jag ska tänka eller känna kring allt som hände, jag tror inte att jag lyckats ta in det än.

På den svenske debattsiden Flashback Forum er det mange innlegg som betviler at Linda ble utsatt for noen voldtekt. De mener at Linda kanskje lyver fordi hun er sint på vekterne og ambulansepersonellet i stedet for voldtektsforbryteren. Det er lite med sympati å spore. Voldtekten ble anmeldt til politiet kl. 23.56, tyve minutter etter at ambulansen hadde reist.

– Vi har upprättat en anmälan om våldtäkt, det är allt jag kan kommentera, sier Ola Österling ved Stockholmspolisen.

Politiet har også gjennomført tekniske undersøkelser og analyser fra stedet. De vil koble det til andre seksuelle overgrep i området.

Likestillingen er kommet så langt i Sverige at hverken svenske kvinner eller menn lenger forstår at dette har gjort kvinner spesielt utsatt. Uansett hva som virkelig skjedde med Linda da hun ble nektet adgang til T-banen, så følte hun seg redd og ubeskyttet. Linda kunne lett ha endt opp som Elin Krantz.

Vestlige politikere trodde at innvandrerne som kom ville ta til seg våre verdiene om likestilling og respekt for kvinner. Istedet er alt vi har bygget opp i den vestlige kulturen, i ferd med å gå tapt.

Woke-folket er mest opptatt av dem som ikke trives i egen kropp og som vil velge hva slags toalett de kan bruke. Kvinner som ikke ønsker å bruke unisex-toaletter, utvikler selskapsblærer av dimensjoner, og jenter tør ikke lenger bruke toalettene på skolene. Kvinneidretten utraderes raskt av menn som skiftet kjønn sist tirsdag, og i tillegg forsvinner pronomen.

Kvinner forstår ikke engang at de er i ferd med å usynliggjøre seg selv. Vestens hysteriske implementering av myke verdier blir vårt endelikt.

Forsvarssjef general Eirik Kristoffersen i Pride Parade i Oslo. Foto: Terje Pedersen / NTB

Er det ingen ansvarlige politikere der ute som tenker at unge jenter må beskyttes fra en kultur (nå også populært kalt «motkultur») som skader dem? Det grønne skiftet og fjerning av parkeringsplasser er langt mer populært å fronte enn økende kriminalitet og hvit flukt fra byene.

Friheten innskrenkes for hvert år som går.

Aftonbladet