Gjesteskribent

Den 10 juni faller domen i Göteborgs tingsrätt mot Elin Krantz mördare. Den åtalade, Ephrem Tadele Yohannes, 23, etiopisk medborgare och gift tvåbarnsfar, har av rätten redan befunnits skyldig. Rätten anser att det finns övertygande bevisning om att han är skyldig till grov våldtäkt och mord.

Den rättspsykiatriska undersökningen visar att han inte har begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Ephrem Tadele Yohannes kommer därmed att dömas till fängelsestraff. Kammaråklagare Stina Lundqvist yrkar på livstids fängelse och livstids utvisning för den man som utsatte Elin Krantz för en synnerligen grov och brutal våldtäkt och sedan tog hennes liv. Ephrem Tadele Yohannes själv förnekar brott och har i förhören dukat upp den ena fantastiska historien efter den andra om hur han såg två romska män våldta och mörda Elin Krantz. Att hennes DNA finns på hans kläder förklarar han med att han försökte hjälpa henne.

Mordet på 27-åriga Elin Krantz en tidig söndagsmorgon den 26 september 2010 kunde ha blivit ett bland alla andra mord på oskyldiga människor. Glömt efter några dagar eller veckor – av alla utom de efterlevande. Varje dag sköljer de över oss; morden, rånen och våldtäkterna, i en aldrig sinande ström. Ingen som tar del av nyhetsrapporteringen kan undgå att lägga märke till den alarmerande ökningen av våldsbrott i Sverige. Men brotten blir sällan mer än korta intetsägande notiser i media, effektivt avskalade all den smärta, skräck, förnedring och orättfärdighet som offren utsätts för. Våldtäkter är så vanliga – Sverige toppar statistiken över anmälda våldtäkter i Europa – att de inte anses värda en notis längre. Och massmedia mörklägger effektivt den ökande och alltmer råa och brutala våldsbrottslighetens direkta samband med massinvandringspolitiken. Ett bottenlöst massmedialt hål gapar mellan de båda företeelserna och hindrar allmänheten från att dra adekvata slutsatser.

Någon hade fått nog. Någon läckte.

Varför blev inte mordet på Elin Krantz ett i mängden? Därför att medias vanliga mörkläggningsstrategier inte lyckades. Skillnaden heter Internet. Någon hade fått nog. Någon läckte bilderna på Elin Krantz döda kropp, avklädd, uppfläkt och skändad. Aldrig tidigare har så många människor med egna ögon kunnat ta del av brottets brutala ansikte. Det är så här det kan se ut. Ett av de brott som annars brukar avkodas till likgiltig anonymitet blev plötsligt kött och blod, utsläckt liv. Vissa förfasade sig – som om publiceringen av bilderna av Elin Krantz döda kropp var ett värre brott än de fruktansvärda gärningar hon utsattes för. Långt fler såg bilderna och skakades ända in i märgen.

Mordet på Elin Krantz är ett symbolmord, en av de händelser där tillståndet i Sverige blir tydligt som i ett kikarsikte. Var och en som inte förnekar verkligheten tvingas se vad vårt land har förvandlats till. En ung kvinna, en i raden, blev berövad det liv hon hade framför sig och hade rätt att få leva. När politiker (Olof Palme, Anna Lind) mördas brukar det heta att Sverige har förlorat sin oskuld. Elin Krantz var ingen politiker. Hon var en vanlig svensk kvinna. Men på ett symboliskt plan har mordet på henne motsvarande dignitet. Det tvingar oss att se det meningslösa grova våld och den otrygghet som våra politiker under fyra decenniers vanstyre har tvingat på oss genom en extremt ansvarslös invandringspolitik. I Sverige behöver oskulden uppenbarligen förloras många gånger, om och om igen.

Befolkningen ska hållas i okunnighet

De vanliga anonyma TT-notiserna som alla svenska media abonnerar på är ett led i desinformationen av svenska folket. Var och en kan se att journalistkåren lägger ned ansenlig möda på pseudoinformation och låtsasnyheter med syfte att avleda befolkningens uppmärksamhet från de förhållanden som verkligen betyder något. Vi ska hållas i okunnighet om vad som händer med vårt land. Precis som under andra världskriget ser en ohelig allians av politiker och media till att väsentlig information inte läcker ut. Folk ska ingenting veta om den förstörelseprocess som pågår, medvetet iscensatt av regering och riksdag med journalisterna som hysteriskt skrikande diktatoriska åsiktskommissarier vid ringside. För flertalet svenska journalister är det oändligt mycket viktigare att inte bidra till vad de kallar att ”öka främlingsfientligheten” än att i enlighet med sitt professionella ansvar redovisa objektiva fakta. Den offentliga lögnen är satt i system.

Ett välinformerat folk är farligt – för makten. Hos den som upptäcker sig ha blivit grundlurad under en lång följd av år är vreden inte att leka med. En befolkning som kan överblicka mönster och förstå sammanhang och helhet i det som händer har möjlighet att agera och utkräva ansvar av dem som utsätter landet för fara och vanstyre. Ett folk som ingenting vet och hellre ser på Melodifestvalen och Let´s dance än tar reda på politiska grundfakta får också skörda resultatet av sin ignorans.

Kvinnor indoktrineras att gilla olika*

I samband med omvalet i Västra Götaland och Örebro den 15 maj var valdeltagandet urusla 43 procent. I många av jordens länder riskerar människor sina liv i kamp för demokrati och rösträtt. Men i trygghetsnarkomanernas land säger påfallande många människor som intervjuas i de populära gatuenkäterna: ”Jag är inte så insatt, jag vet inte, jag bryr mig inte.” Underförstått: ”För mig är allt annat viktigare än att bry mig om hur Sverige styrs. Det där får andra ta hand om.” (*Vi gillar olika»)


Vi har det land och de politiker vi förtjänar. Kvinnor våldtas och mördas för att de har låtit sig luras av den statliga mångkulturpropagandan. De tror att de lever i ett tryggt land. De vet inte att de är utsedda till försökskaniner i ett av historiens mest vansinniga samhällsexperiment och att de utgör experimentets mest utsatta högriskgrupp. De har inte förstått att svenska politiker gärna offrar deras liv till förmån för ett högre mål; massinvandring och ett mångkulturellt samhälle. De känner tillit och det blir deras död, precis som för Elin Krantz.

Det är lätt att kalla dem naiva. Elin Krantz var en typisk ung svensk kvinna, indoktrinerad att acceptera mångkulturen och ”gilla olika”. Hon var politiskt korrekt och litade på att politikerna tar ansvar för landet och befolkningen. Antagligen trodde hon att de också tar ansvar för att kvinnor ska kunna röra sig tryggt utomhus nattetid. Hon ingick i en Facebookgrupp som tar avstånd från Sverigedemokraterna. Elin Krantz var en perfekt produkt av den propaganda som politiker och media gemensamt och i största samförstånd har hjärntvättat invånarna med; någon som lever i en falsk känsla av trygghet för att hon intalats att tro att alla människor är lika och att man kan lita på alla.

”Det kan inte fortsätta så här”

Det kom en kommentar till Snaphanen, en av hundratals som berörts av mordet på Elin Krantz. Signaturen Amanda, av allt att döma en ung kvinna, skriver:

“Hej. Jag är från en grannstad till staden där Elin Krantz växte upp, vet flera personer som kände henne relativt väl. Detta målet är extremt uppmärksammat i Sverige, med all rätt. Elin Krantz död är ett offer för Sveriges klara sossepolitiska inriktning. Ju fler invandrare, desto bättre.

”Det mångkulturella Samhället”. Av vad egentligen? Det finns naturligtvis undantag, men jag vill fan inte stå upp för ett land som daddar med idioter som denne Ephrem Yohannes, som kom hit med sin grovt förvrängda kvinnosyn, gör närmanden och våldtar och stryper slutligen tjejen som nekade hans påflugenhet.
Jag försöker att ha en öppen inställning gentemot alla människor, men ibland är det JÄVLIGT svårt, framförallt när man stöter på idioter som denne.
Jag börjar bli trött på människor som gnäller på Sverigedemokraterna. Nationalism och rasism har funnits i ALLA tider, det började inte med Hitler och Nazi-Tyskland, de uppmärksammade det bara, och satte namn på det. Det är på tiden att frågan tas upp på fullaste allvar och diskuteras, det kan inte fortsätta såhär. Och förresten, gnäll gärna på mig och tyck att jag är helt sinnessjuk, men det finns någonting som heter “Yttrandefrihet” Och det har både jag och SD rätt att ha.”

Alla borde läsa förundersökningen

Polisens förundersökningsprotokoll över våldtäkten och mordet på Elin Krantz är på cirka 600 sidor. På torr sakprosa återger innehållet vad som hände i ett otillgängligt skogsområde nära Temperaturgatans spårvagnshållplats på Hisingen i Göteborg natten mot söndagen den 26 september 2010. Vittnesmål, obduktionsprotokoll, hundinsatser, liksök, spermasök, husrannsakan, DNA-undersökningar, spårvagnstidtabeller, väderdata – bit för bit fogas delarna samman till det pussel som leder fram till en fällande dom mot Ephrem Tadele Yohannes. Varje mångkulturförespråkare borde läsa den här förundersökningen. Det borde få dem att vakna upp ur de värsta ”Alla-människor-är-lika”-fantasierna.

Elin Krantz var 27 år. Hon var blond och vacker. Hon hade ett liv kvar att leva. Några månader tidigare hade hon flyttat från hemstaden Falköping till sin syster och svåger i Göteborg och börjat utbilda sig till hudterapeut. Lördagskvällen den 25 september hade hon varit på nattklubb med en väninna. Tidigt på söndagsmorgonen tar hon och väninnan 5:ans spårvagn hem till Hisingen. Elin Krantz är berusad, hon somnar på spårvagnen och ändrar i sista stund planerna på att följa med väninnan hem och sova över där. Hon kommer aldrig hem. När hon stiger av spårvagnen på Temperaturgatan förföljs hon av en man som senare med hjälp av spårvägens övervakningskameror identifieras som etiopiske medborgaren Ephrem Tadele Yohannes. Samme man som har utsatt både henne och väninnan för upprepade och närgångna närmanden på spårvagnen – närmanden som de båda avvisat.

Mycket tyder på att Elin Krantz stiger av spårvagnen vid fel hållplats för att hon är rädd och försöker fly undan Ephrem Tadele Yohannes påflugna närmanden. Enligt kammaråklagare Stina Lundqvist har han kommit i kapp Elin Krantz vid skogsområdet, dragit in henne där och våldtagit henne. Han har dödat henne “genom att rikta upprepat trubbigt våld mot hennes huvud och kropp, trycka mot hennes mun och strypa henne”. Sedan gömmer han kroppen under en 83,6 kilo tung sten. Tack vare övervakningsfilmen från spårvagnen kan Ephrem Tadele Yohannes ett par dygn senare gripas på Göteborgs centralstation.

Vad kvartersvärden hittade

Förundersökningen berättar om ett tålmodigt arbete med att foga samman bitar till en bild av vad som hände Elin Krantz de sista timmarna i hennes liv:

Det nya Sverige en vanlig måndagsmorgon i september 2010: kvartersvärden Carita Oskarsson har börjat sitt arbete klockan 07.30. Tillsammans med kollegan Per-Åke Nilsson tömmer hon papperskorgar på Vintervädersgatan på Hisingen i Göteborg. I en papperskorg hittar hon en handväska. Den är tom. Under väskan ligger ett körkort, utfärdat för en kvinna. I samma sopsäck ligger ett par nedsmutsade trosor vända ut och in, ett par strumpbyxor, ett par högklackade skor med öppen tå, en sminkväska, diverse sminksaker, en tampong, en cigarrett, tuggummi, godis och ett örhänge med pärla.

Det är måndagen den 27 september 2010, och Carita Oskarsson anar att någonting är fel. Först tänker hon att det handlar om väskryckning, eftersom handväskan är trasig. På kafferasten vid 9-tiden går hon med fynden till sin chef. Chefen söker efter kvinnan på körkortet på Internet och ser att hon är efterlyst som försvunnen. Sedan larmar chefen polisen.

Ett dygn tidigare, söndag morgon den 26 september. En mamma ammar sitt barn i sin lägenhet på Hisingen, nära Temperaturgatans spårvagnshållplats. Hon hör en kvinna skrika högt i nöd, ”Nej nej nej” och ett utdraget skrik. Klockan är 04.43. Mamman tittar på sin klockradio och är säker på tidpunkten. Flera andra kringboende hör också en kvinna skrika högt och hjärtskärande. Sedan blir det tyst.

”Jag tog en GPS-koordinat och backade undan med hunden”

Måndag kväll 27 september, samma dag som Carita Oskarsson har hittat en kvinnas ägodelar i en papperskorg. Poliserna Johansson, Persson och Skoglund är ute med sina spårhundar i området kring Temperaturgatans spårvagnshållplats för att leta efter den försvunna kvinnans tillhörigheter. Johanssons hund drar iväg och står och luktar på något i en klippskreva. Ur Johanssons sakliga rapport:

”När jag kom närmare kunde jag inledningsvis inte konstatera vad hunden luktade på. Efter en liten stund förstod jag att det eventuellt kunde vara yttersta delen av ett knä. Resten av kroppen var helt täckt med stenar och syntes därför inte ens från direkt nära avstånd. Jag lyfte därför undan en av de översta stenarna. Jag såg då resten av underbenet och foten. Efter detta konstaterande tog jag en GPS-koordinat och backade undan med hunden.”

Det polisen Johanssons hund har hittat är Elin Krantz döda kropp. Våldtagen, skändad och dödad av kraftigt våld. Klockan är 04.36 på söndagsmorgonen när Elin Krantz stiger av spårvagnen vid Temperaturgatan och förföljs av Ephrem Tadele Yohannes. Sju minuter senare hör den ammande kvinnan hennes förtvivlade skrik på hjälp. Vad polis Johansson och hans kolleger tänker och känner får vi aldrig veta. Deras uppgift är att rapportera på torr polisprosa. ”Efter detta konstaterande tog jag en GPS-koordinat och backade undan med hunden.”

Elin Krantz kämpade för sitt liv

Polisens utredning visar att Elin Krantz mördades cirka 5-6 meter från den plats där polisens sökhund hittar henne. Hon kämpade förtvivlat för sitt liv, det finns spår av strid på brottsplatsen. Men mördaren med den biffiga kroppsbyggnaden är större och starkare än hon. Släpspår på marken och skador på Elin Krantz kropp visar att han sedan han har mördat henne släpar kroppen till den plats där polisens sökhund finner den. Kroppen ligger begravd under stora stenblock. Som kronan på verket har han strött glassplitter över alltihop.


Enligt kodlåset i porten i det hus där Ephrem Tadele Yohannes bor med fru och två barn på Temperaturgatan kommer han hem klockan 06.12 på söndagsmorgonen. Familjen sover. Han byter sina nedsmutsade kläder. Sedan går han ut och gör sig av med kläderna och kommer enligt kodlåset tillbaka hem klockan 07.37. Hans jeans, sockor och t-shirt ska senare hittas i en papperskorg. Jeansen är enligt polisrapporten ”kraftigt besudlade med jord, särskilt på knänas framsidor, såsom avsatta vid kraftig kontakt mellan knän och jordigt underlag”. Elin Krantz blod finns på jeansen.

Ephrem Tadele Yohannes har skrapsår på båda händerna som han förklarar med att han måste ha ramlat, för han var berusad. Elin Krantz DNA finns på hans kalsonger som ligger i smutstvätten i lägenheten där han bor med fru och två barn. Hans DNA finns på Elin Krantz klänning.

Kom som anhöriginvandrare 2009

Ephrem Tadele Yohannes är etiopisk medborgare, född i Addis Abeba 1987. När han mördar Elin Krantz har han vistats i Sverige ett år. Han kom i september 2009, som en av de 33 637 anhöriginvandrare som beviljades uppehållstillstånd det året. Av de totalt 102 449 personer som beviljades uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i Sverige 2009 utgjorde anhöriginvandrarna 33 procent.

Han kom på anknytning till sin fru som också är etiopier men bosatt i Sverige med sina föräldrar sedan 1990. De senaste åren hade paret bott i Virginia, USA, där de också fått två barn, födda 2006 och 2007. Frun och barnen flyttade tillbaka till Sverige i februari 2008. I USA har Ephrem Tadele Yohannes dömts för sju olika brott, bland annat rattfylleri, smitningsolycka med personskador, falska uppgifter med mera till fängelse i sammanlagt 13 månader 11 dagar. Han har ålagts att genomgå behandling för sina alkoholproblem och sin aggressivitet.

Någon kontroll av Ephrem Tadele Yohannes´ kriminella bakgrund har inte gjorts innan han släpptes in i Sverige. Kriminell belastning kontrolleras inte av svenska myndigheter när en person söker uppehållstillstånd som anhöriginvandrare, ej heller när någon söker asyl. Det enda som kontrolleras är det svenska belastningsregistret, som enbart tar upp brott begångna i Sverige. Där fanns inte Ephrem Tadele Yohannes. Han fick grönt ljus att invandra – liksom tusentals andra kriminella som ständigt välkomnas utan att ens behöva styrka sin identitet med pass eller andra ID-handlingar. Sverige tar emot dem alla och sluter dem i sin generösa bidragsspäckade famn.

Vill bli president

I Sverige har Ephrem Tadele Yohannes gått omkring som en apterad bomb med sina alkoholproblem, sin aggressionsproblematik och sin medhavda kvinnosyn. Han lever på försörjningsstöd sedan han kom till Sverige. Formellt har han gått på Sfi, Svenska för invandrare, på förmiddagarna medan barnen har varit på daghem. Men han har skolkat från mer än hälften av lektionerna. Istället har han dragit omkring på stan och sökt kontakt med unga tjejer. Alltid svenska tjejer. För Ephrem Tadele Yohannes räcker det inte att ha en fru av samma etniska ursprung som han själv. Det är blonda svenska kvinnor han vill ha. Sådana som Elin Krantz. Enligt vittnen brukar han stå på Länsmanstorget och spana på tjejer och har också gjort påflugna närmanden mot flera. ”Han var så på, det var otäckt på något sätt” säger ett av de vittnen som har utsatts för honom. När svenska kvinnor avvisar honom och är rädda för honom blir han rasande och tar med våld det han vill ha.

För sina bekanta har han berättat att han vill bli president. Han vill också sälja stora och lyxiga bilar – de hörde till hans livsstil, säger en klasskompis.

Ett politiskt mord

Jag har i en tidigare krönika kallat mordet på Elin Krantz ett politiskt mord. Jag har placerat ansvaret för mordet där det hör hemma – förutom hos gärningsmannen hos ledande politiker och media som fullständigt kör över sin egen befolknings behov av trygghet genom att driva en extrem och totalt ansvarslös invandringspolitik. Det har föranlett den statsunderstödda vänstertidningen Expo att utgjuta sig på följande sätt:

”Den inom högerextrema kretsar ofta citerade skribenten bakom pseudonymen Julia Caesar går så långt som att beskriva mordet som «politiskt». Detta i en krönika på den högerextrema bloggen Snapphanen. Skribenten vill göra gällande att den 27-åriga kvinnan mördades för att hon var svensk. Kammaråklagare Stina Lundqvist är den som drivit åtalet mot den misstänkte gärningsmannen. Hon säger att hon inte förstår hur mordet skulle kunna vara politiskt.

– Har 23-åringen gett sig på kvinnan för att hon var etnisk svensk?

– Nej, det finns ingenting som tyder på det, säger Stina Lundqvist.”

Vad gör inte en åklagare för att få behålla jobbet?

Vad gör inte en åklagare för att få behålla jobbet och slippa stigmatiseras som ”främlingsfientlig”?

Här lyckas Exposkribenten med bravaden att klämma in epitetet ”högerextrem” – två gånger på två rader. ”Högerextrem” får förstås som allt som är till höger om Expos vänsterextrema världsbild, det vill säga det mesta här i världen. Om man är högerextrem för att man anser att kvinnor ska kunna gå ut utan att bli våldtagna och mördade, då är jag stolt över att kallas högerextrem. Och ja – jag är definitivt fientlig mot främlingar som kommer hit och våldtar och mördar kvinnor.

Klassificeringen av mordet på Elin Krantz som ett politiskt mord handlar inte om huruvida hon mördades för att hon var svensk. Det handlar om den kvinnosyn Ephrem Tadele Yohannes och många andra utomeuropeiska invandrare representerar. Det handlar om en havererad invandringspolitik som leder till att personer som han över huvud taget befinner sig i Sverige. Han skulle aldrig ha släppts in i här. Sverige har inget behov av import av kriminella individer med perverterad kvinnosyn som skadar vårt land och vår befolkning och våldtar och mördar våra systrar, döttrar och mödrar.

I USA hade han inte släppts in

Ephrem Tadele Yohannes var alltså dömd för sju brott i USA. Om han skulle ha försökt invandra i motsatt riktning, från Sverige till USA, hade USA aldrig släppt in honom med den bakgrunden. Men i Sverige står dörrarna öppna för brottslingar av alla slag, krigsförbrytare, terrorister, mördare, rånare, våldtäktsmän och narkotikabrottslingar – utan att svenska myndigheter bryr sig om att ta reda på vilka de är. Den absoluta merparten, 95 procent, behöver inte ens visa pass eller andra ID-handlingar för att släppas in i landet.

En arbetslös 23-årig man som skolkar från Sfi och går omkring på stan och drar benen efter sig och jagar svenska tjejer och drömmer om att bli president medan han försörjs av svenska skattebetalare. En brottsling med domar för sju brott bakom sig och som efter ett år i Sverige våldtar och mördar – han har ingenting att tillföra det här landet. Han ska inte vara här över huvud taget. Han ska utvisas med fötterna först och avtjäna sitt fängelsestraff i det land där han är medborgare – Etiopien.

En mördare skapar arbetstillfällen

Ephrem Tadele Yohannes har inte bara kostat en ung svensk kvinna livet. Han har också redan under sin korta tid i Sverige kostat svenska skattebetalare miljonbelopp, och mer kommer det att bli innan han har avtjänat sitt fängelsestraff och förhoppningsvis utvisas för resten av livet. Den svenska regeringen står alltmer isolerad i Europa med sin syn på invandringen som lönsam. Enligt detta synsätt ses Ephrem Tadele Yohannes antagligen som en mycket god affär. Han har inte arbetat och försörjt sig själv en enda dag sedan han kom till Sverige i september 2009. Men låt oss se vilka arbetstillfällen han har genererat åt andra under den tiden.

• Han har sysselsatt personal vid Migrationsverket som har prövat och gett honom uppehållstillstånd.

• Han har gett arbete åt personal vid Sfi, Svenska för invandrare, där han har skolkat ifrån mer än hälften av lektionerna.

• Han sysselsätter personal inom socialtjänsten som beviljar och betalar ut försörjningsstöd och andra bidrag.

• Han har tränat på gym, vilket dels gett honom tillräckliga muskler för att våldta och mörda Elin Krantz och lägga en 83,6 kilo tung sten ovanpå hennes kropp, dels gett gymägaren klirr i kassan.

• Han har inneburit ett stort sysselsättningslyft för Göteborgspolisen plus alla de personalkategorier som har varit involverade i utredningen av hans brott samt åklagare, försvarsadvokat, domare och kanslipersonal vid Göteborgs tingsrätt.

• Vidare ger han jobb för häktespersonal och transporttjänst samt mångåriga arbetstillfällen inom kriminalvården.

• Han ger arbetstillfällen för tolkar till och från amarinja.

• Hans krämpor och tandstatus sysselsätter sjuk- och tandvården.

• Och så vidare.

”Invandrarna Sveriges framtid”


Sammantaget sysselsätter individer som Ephrem Tadele Yohannes ett kraftigt växande antal personer i Sveriges mest expansiva bransch, invandringsindustrin med dess blomstrande underavdelningar polisväsende, socialtjänst, rättsväsende och kriminalvård. Därmed bidrar han i högsta grad till att höja landets bruttonationalprodukt, BNP. Så strängt taget är det kanske personer som Ephrem Tadele Yohannes som vi ska sätta vårt hopp till? Det kanske är honom centerledaren Maud Olofsson menar när hon gång på gång lyriskt talar om att det är invandrarna som utgör Sveriges framtid och ska göra Sverige till ett nybyggarland?

”Det är dags att sluta vara så problemfixerade när det gäller invandringen”, sa Maud Olofsson när hon talade på Centerpartiets förnyelsedagar i Stockholm för en dryg vecka sedan. ”Vår vision är att göra Sverige till ett nybyggarland där vi ser invandrarna som en resurs som kommer hit med andra kunskaper”, sa hon.

Ända tills vi avsätter dem

Maud Olofsson arbetar träget och målmedvetet inte bara på Sveriges utan också på sin egen och centerpartiets undergång. Senast i nästa val åker både hon och partiet ur riksdagen, och jag rekommenderar Maud Olofsson att redan nu börja se sig om efter ett jobb där komplett oförmåga att uppfatta verkligheten är en efterfrågad merit. Hon bör ta hela den övriga regeringen med sig.

Ephrem Tadele Yohannes med sina president- och lyxbilsdrömmar kom onekligen hit med ”andra kunskaper”. De kostade Elin Krantz livet. Sveriges politiker lät det ske, och de kommer att låta sin vanvettiga politik kosta ännu många fler oskyldiga människor livet. Ända tills vi behandlar dem på det sätt som de förtjänar – och avsätter dem.

 

Tidligere kronikker af samme forfatter

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Les også

-
-
-
-
-