Det svenske forsvaret bruker stridsvogn type 90. Men er ikke kanonen litt for maskulin? Nesten som et fallossymbol? Male privilege? Det svenske forsvaret har sikkert en løsning. Foto: Henrik Montgomery / NTB

Kvinner i det svenske forsvaret har lenge vært misfornøyde med uniformer, klær og kroppsbeskyttelse. Men nå tar forsvarsmakten grep, i feministisk ånd.

Det blir noen års ventetid, men om fem år skal all personlig utrustning være likestilt.

I ett drygt halvår har projektet Jämställd materielförsörjning varit i gång inom försvaret. Syftet är att kläder och annan utrustning ska passa kvinnor lika bra som män.

– Med tiden lär man sig att det är det normala att gå med kalsonger som tjej, säger Lisa Hägg, anställd vid första ubåtsflottiljen i Karlskrona.

– Ibland framstår man som sämre för att man är tjej men det är inte för att jag är tjej utan för att utrustningen inte passar, säger Lisa Hägg.

Per Öster leder likestillingsprosjektet fra forsvarets hovedkvarter.

– Jag trodde att jag var en jämställd man som fattade jämställda beslut. Men när jag började fördjupa mig i området så blev jag pinsamt medveten om att jag fattat många beslut som inte är jämställda, säger han.

Hvorvidt kvinner og menn skal få likestilte fysiske opptaksprøver, snakkes det ikke så mye om. Det handler vel som vanlig om mangfold, likhet og inkludering.

Det er ikke overraskende at den svenske forsvarsmakten invaderes av identitetspolitikk. For noen år siden leste jeg en artikkel om hvordan elever ved offisersutdannelsen i Sverige måtte forklare hvordan angrepsplanene de utformet tok hensyn til gjeldende genusteorier.

En kvinne som skal forsvare landet, er altså oppgitt over at hun må bruke egne truser. Tidene forandrer seg.

I min tid på BSIS (Befalsskolen for infanteriet i Sør-Norge) kull 1989/90 hadde vi i et halvt år blitt truet og skremt med noe helt fryktelig som gikk under navnet «Øvelse Fri Strid». Så kom endelig dagen vi hadde gruet oss til.

Det startet hyggelig nok kl. 3 om natten, med seks timers jogging i vernedrakt, med full oppakning. Mange kastet opp inne i gassmaskene.

Velkommen til Øvelse Fri Strid, sa kompanisjefen etter seks timer i helvete. Hjertet stanset nesten opp.

Jeg ramlet i koma og brakk tommelen. Overlykkelig over utsikten til å unnslippe marerittet og bli sendt til sykestua, gikk jeg til troppssjefen med tommelen på tvers og erklærte min nød.

Løytnanten kastet et foraktelig blikk på min brukne tommel og sa nådeløst:

Går du med tommelen, eller?

Det var bare å bite tennene sammen og leve med smertene (som var minimale, tross alt). Og gå, gå og gå.

Hva slags underbukser jeg hadde på meg, husker jeg ikke.

Det samme som skjer i Sverige, skjer i Norge. Historien om den kvinnelige admiralen Louise K. Dedichen, som tross manglende ledererfaring ble kvotert inn i toppstillinger i det norske Forsvaret, engasjerte mange for et par år siden. Noen år senere var hun en av kandidatene til stillingen som ny forsvarssjef.

Som ledererfaring oppga hun blant annet at hun hadde «ledet seg selv».

 

SVT

Kjøp Ruud Koopmans’ bok her!