Sakset/Fra hofta

Rinkeby var på alles lepper og ble forbundet med «svenske tilstander» da Sylvi Listhaug med pressen på slep besøkte denne Stockholms-forstaden før valget i 2017. Document.no har gått i hennes fotspor – og litt til.

Et kvarters tid med T-banen fra Stockholm sentrum bringer oss til Rinkeby. På dette kvarteret blir man vitne til en befolkningsutskiftning på mikroplan: Stockholm sentrum ligner fremdeles et Sverige man kan kjenne igjen, mens Rinkeby kan være hvor som helst i Afrika eller Midt-Østen.

Det gnistrende vinterværet med en natur svøpt i hvitt samt de karakteristiske betongløvene her og der som skal forebygge terrorinspirerte kjøretøy, minner oss imidlertid på at vi fortsatt er i Sverige. I Rinkeby bor ca. 16-17.000 mennesker på en drøy kvadratkilometer, og rundt 90% har utenlands bakgrunn fordelt på ca 45% afrikanere og ca 35% asiater.

En spasertur i området gir en følelse av å vandre omkring i en betonglabyrint. Bebyggelsen består av 5-8 etasjes blokker med uinspirerende arkitektur og blass koloritt, oppført som en del av «Miljonprogrammen», en politisk storsatsing på nye boliger på 1960- og 70-tallet. Området er ikke spesielt innbydende eller minneverdig, men heller ikke påfallende shabby og forfallent. Det er visuelt en av flere midt-på-treet-forsteder rundt Stockholm.

Vår spasertur ender på Rinkeby Torg. Etter en tur innendørs på butikksenteret, får vi bekreftet hva statistikken om etnisitet forteller oss. Svensk språk er ikke å høre. Stedets kafé er smekkfull av 40-50 arbeidsføre menn (KUN menn) som neppe er i fast jobb. Hvorfor skulle de ellers kunne sitte der midt i arbeidstiden? Med unntak av to unge jenter som utildekket haster gjennom senteret, er alle kvinnene vi møter ute og inne ikledd hijab eller niqab. Kvinnene holder seg for det meste for seg selv. Kjønnssegregeringen og islamiseringen er som man ville forventet i islamske land.

Byggingen av en moské i Rinkeby til ca 100 mill SEK ble påbegynt i fjor. Entreprenøren NCC trakk seg i november fra oppdraget 2018, da flere ledende personer i moskéstyret og friskolekonsernet Al-Azhar ble arrestert og siktet for økonomisk utroskap, misbruk av offentlige midler og hvitvasking.

Stiftelsen Al-Azhar, hvis virksomhet skal «förenliga med den heliga Koranen» og har som formål å «förstärka den muslimska identiteten hos barn», har vært i hardt vær tidligere. I fjor avdekket Skolinspektionen at barna på en av stiftelsens skoler brukte skoletiden til bønn, samt at både gymtimene og hvor barna satt på skolebussen ble gjenstand for kjønnssegregering. Stiftelsen har tette bånd til Kuwait og Saudi-Arabia, og planlegger å starte islamsk sharia-bank i Sverige.

De samme, ideologiske strukturene man finner i Rinkeby, finner man også i Norge. Og hva gjør vi med dem her hjemme? Nada. Les Marie Simonsens kommentar om Rinkeby fra 2016, så får man en idé om hvor virkelighetsfjern store deler av pressen er.

Tilbake i Stockholm sentrum og etter en omvendt befolkningsutskiftning, møter vi riksdagsmedlemmer til lunsj i Riksdagen. Den uoversiktlige politiske situasjonen etter valget i 2018, som resulterte i fire måneders tautrekking før man fikk på plass en ny regjering, avstedkommer fortsatt mange diskusjoner om hva som vil skje i inneværende riksdagsperiode. Sjakkspillere med politisk teft har gode dager i Sverige. Det er ikke utenkelig at Moderaterna og/eller Kristlig-Demokraterna en dag vil banke på døren til Jimmie Åkesson i Sverigedemokraterna, og foreslå en ny koalisjon. Enn så lenge sitter Åkesson med stor uformell mak, der han uten alliansepartnere kan velge hvor han og SDs 62 representanter ønsker å stemme.

En av de store utfordringene svenske politikere står overfor i 2019, er å finne nok husvære til alle som kommer til landet. 2019 er det første hele året der landets 290 kommuner ikke lenger får statsstøtte til å gi migranter tak over hodet. Selv om dette kuttet i statsstøtte har vært kjent i 2-3 år, vil nok realitetene oppleves som ubehagelige for en rekke ordførere. Når man legger til bl.a. Joakim Ruists forskning som viser at en flyktning koster ca SEK 74.000 pr. år og at bare ca 50% av flyktninger og migranter er sysselsatt etter 9-10 år, så trenger man ikke være sosialøkonom for å skjønne at dette ikke er bærekraftig samfunnsøkonomi.

Kombinasjonen av å ta imot for mange migranter på for kort tid, et underbemannet mottaksapparat og manglende integreringstilbud, resulterer i segregering, utenforskap og at man ganske enkelt ikke blir svensk. Rektor Hamid Zafar ble av magasinet Fokus kåret til Årets svenske 2019 for sitt arbeid med å snu utviklingen på Sjumilsskolan i Biskopsgården, en av Göteborgs mest belastede bydeler. Han mener man må stille høyere krav til migrantene, for ellers er utenforskapet rett rundt hjørnet:

– Exempelvis är deltagande i SFI [Svenska för invandrera] valfritt i Sverige idag, vilket gör att många heller inte lär sig svenska. Många lever på försörjningsstöd. Dessutom finns ett stort motstånd från fack och andra mot arbeten med lite lägre löner, och det gör att incitamenten för att skaffa sig utbildning och arbete är svaga. Vi har stora grupper som hamnat i utanförskap.

För 10–15 år sedan upptäckte vi en grupp turkiska kvinnor som hade levt i Sverige 30 år, men inte lärt sig svenska. Du kan leva här i 30 år men inte vara en del av det svenska samhället.

Dette er ikke ulikt de somaliske kvinnene i Vollsmose i Odense som etter 19 år i Danmark ikke snakker dansk eller er i arbeid. Norge er neppe et unntak.

Andre kulturer har andre skikker enn den svenske. Og igjen ser vi hvem som står igjen som taperne: Kvinner og barn. Tallene for kvinnelig kjønnslemlestelse er både vonde og vanskelig å ta inn over seg: Man regner med ufattelige ca 38.000 tilfeller bare i Sverige. Pågangen om å få hjelp har økt kraftig de senere årene.

Många kvinnor som söker sig till mottagningen är över 20 år. Vissa söker inte hjälp förrän i graviditeten eller om det uppstår komplikationer vid menstruationen. Flickor som söker sig dit gör det oftast efter att de fått sin första menstruation. Men mottagningen har även tagit emot yngre barn. Den yngsta flickan hittills var bara fem år gammal.

Men selv et så fornedrende, ødeleggende og alvorlig tema som kjønnslemlestelse, har, attpåtil på den internasjonale dagen mot kjønnslemlestelse (6.2.), sine ufølsomme stemmer som gir manglende empati et nytt ansikt:

– Självklart är jag emot det och vill att det ska försvinna. Men komplikationerna för de vuxna kvinnorna är inte så stora som de framställs, säger professor Birgitta Essén i en intervju med SVT Uppsala.

Enligt UNICEF så utsätts drygt två miljoner flickor i åldrarna 4-11 år varje år för könsstympning runt om i världen. Unicef uppskattar det totala antalet könsstympade flickor och kvinnor som lever idag till cirka 200 miljoner. […]

– Hela Europa pratar om de långsiktiga komplikationerna, och det menar jag överdrivs på grund av förutfattade meningar, säger hon.

Hon är professor i internationell mödravård och gör en del av sin forskning på plats i Somalia där hon också forskar kring förlossningar och mödradödlighet kopplat till könsstympning.

– Konsekvenserna för barnet att utsättas för det här är ju stort. Ett trauma. Om man inte har bedövning är det här smärtsamt. Det kan leda till svullnader och urinproblem och en rad andra komplikationer. Men när det väl har hänt så är det, gudskelov, inte det största problem för de här kvinnorna, säger hon.

Overdrivelse av komplikasjonene fordi man er forutinntatt? Er det en eller annen form for kulturrelativisme som hjemsøker slike mennesker? Hippokrates ville neppe vært fornøyd. Det var heller ikke kommentator Jens Ganman:

Sverige är så j-vla sjukt just nu att man storknar. Jag vet snart inte var jag ska titta för att slippa skämmas för det vi håller på med.

Det sägs att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Hoppas det också finns en speciell plats där för kvinnor och män som karvar runt i underlivet med knivar på värnlösa småbarn.

Och för alla dem som underlättar för barbariska traditioner att leva vidare i ett samhälle som i alla andra avseenden strävar efter att bli så modernt som möjligt.

I 1953 fantes det ca 500 muslimer i Sverige. I 2014 regnet man med at 5% av befolkningen var muslimer. Pew Research Center anslo i 2016 antallet muslimer i Sverige til ca 810.000 personer eller 8,1% av befolkningen. Pews scenario for 2050 ligger mellom 11,1% og 30,6% andel muslimer av befolkningen, tildels avhengig av graden av innvandring.

Resultatene av denne endringen i befolkning og kultur, er selvsagt dramatiske. I Malmø erkjenner kommunens ledelse at byen har et antisemittisk problem, og vil i 2020 pliktskyldigst være arrangør av en konferanse om dette. I 2010 anslo sikkerhetspolitiet (SÄPO) at det var rundt 200 islamistiske ekstremister i Sverige. Nå regner man med at antallet er 2.000, og det skal settes i gang forskning på salafistisk jihadisme i Sverige:

Ved universitetene har det vært en vegring mot å forske på jihadisme, mener den norske forskeren Thomas Hegghammer.

– Lenge har de ikke har vært interessert i å forske på dette. Derimot finner jeg mange titalls studier om diskursen rundt terrorisme. Om mediedekningen, for eksempel.

Hegghammer tror svenske akademikere har hatt en berøringsangst overfor disse forskningstemaene.

– Men jeg tror det er en endring nå, sier Hegghammer.

Magnus Ranstorp, professor og forskningsleder ved Forsvarshögskolan i Sverige mener også at dette er i endring.

– Det har lenge har vært umulig å ha en debatt rundt disse spørsmålene i Sverige. Da kalifatet oppsto, kunne man ikke unngå å snakke om det. Men før den tid var det umulig å snakke om islamistisk ekstremisme fordi det var islamofobiske og rasistisk. Nå endrer dette seg, mener han.

Men hva med forskning på de mentale strukturene som ikke så lett lar seg observere før stemmene etter et valg er talt opp?

Allerede i 2013 sendte en rekke muslimske organisasjoner i Sverige en rapport til FN, der de pekte på hvor ille forholdene til muslimer i landet var. De krevde blant annet:

  • Kvotering inn i arbeidslivet og akademia på lik linje med kjønnskvotering
  • Statsstøtte til muslimske organisasjoner
  • Nyhetsopplesere på svensk TV skal kunne bære hijab
  • Tillatelse til rentefritt, islamsk bankvesen i tråd med sharia
  • At SÄPO endrer sitt arbeid mot terrorisme, og man pekte spesielt på forhør og utvisninger.

Dette lukter Muslimsk Brorskap lang vei, og er helt i tråd med hva forskeren Sameh Egyptson hevder:

I dag är Muslimska brödraskapet en stor aktör i organisationslivet i Sverige. Genom Islamiska förbundet, Sveriges muslimska råd och en rad sidoorganisationer drivs agendan med krav på att ge muslimer särskilda rättigheter och en särlagstiftning enligt sharia. De har så klart gjort allt för att förneka det, men det går inte längre att komma undan. Det är dags för Islamiska förbundet att lägga korten på bordet.

Noe de neppe kommer til å gjøre.

Når ca 8% av befolkningen har muslimsk tro og bakgrunn og andelen er stigende, er det i manges øyne kun et spørsmål om tid før en samlende figur vil kunne mobilisere velgerne i ett parti og hente mer enn de 4% av stemmene som er sperregrensen for valg til Riksdagen. I dag finnes det over 200 moskéer i Sverige, og at ca hver fjerde moské er (del-)finansiert av wahabistene i Saudi-Arabia. For tiden er det gitt tillatelse til bønneutrop fra moskéene i Växsjø, Botkyrka og Karlskrona samt at det er en håndfull søknader fra andre moskéer til behandling.

Føy så til at det høsten 2018 ble avslørt at Socialdemokraternas ungdomsforbund, SSUs avdeling i Skåne og Malmø spesielt, var infiltrert av islamister som bl.a. byttet ut Internasjonalen med en sang på arabisk.

Hva skjer så den dagen det blir muslimsk flertall i en bydel, kommune eller et større område? Kommentatoren Malcolm Kyeyune tør knapt tenke tanken:

Den falang som tagit över i Skåne har uttryck sig nedlåtande om kvinnor, homosexuella och andra grupper. Man har hånat icke-troende och ifrågasatt sekularismen som norm. Förklaringen har blivit den gamla vanliga: allt detta strider mot värdegrunden, och att människor med sådana attityder inte hör hemma i politiken. Men denna refräng, hur betryggande den än må vara, börjar lida av problem.

Många av de åsikter som man gett uttryck för i distriktet är inte särskilt ”extrema”. Tvärtom är de mycket alldagliga i stora delar av världen, och det har länge varit accepterad att resten av världen måste få tillåtas att komma till oss. Folk tycker olika, speciellt sett till olika delar av världen. Sverige är inte ett land som på något sätt är representativt för andra länder, vare sig kulturellt eller ideologiskt. Sverige är undantaget, inte regeln.

Det er dette som gjør konflikten i SSU så vanskelig å håndtere, når man kun prater om «verdigrunnlag» og «ekstremisme», skriver Kyeyune. I en by som Malmø er majoriteten av befolkningen snart større enn svenskfødte. Hvilken politisk status skal de ha? Hvilket verdigrunnlag forventes de å dele? I et demokrati har alle stemmeberettigete rett til å bestemme hva som er viktig og hvilke prinsipper og rettigheter som skal gjelde for befolkningen. Ikke minst hvem som skal beskyttes. Hva skjer med jøder, homofile og «vantro» den dagen muslimer havner i majoritet?

Ska nya svenskar ha samma politiska rättigheter som de gamla svenskarna, eller ska de förpassas till ett politiskt barnbord ända tills de är vuxna nog att jama med i konsensus?

Kyeyune sparer ikke på konfekten: Er de nyankomne intellektuelt modne?

En syn där människors rätt att vara en del av det politiska systemet är avhängigt en tillräcklig grad av intellektuell ”mognad” för att det ska kunna gå att lita på att du inte röstar på omoraliska eller skadliga saker. Detta synsätt är inte nytt; det var snarare precis den här sortens argument som användes för att förklara varför fattiga arbetare och kvinnor aldrig borde tillåtas få vara en del av det politiska systemet. […]

Den svenska politiska debatten idag liknar allt mer ett isberg; ovanför ytan talar vi fortfarande om extremism och värdegrundsbrott som förut, som om inget om inget har ändrats med tiden; under ytan döljer sig en enorm och växande massa av ångest och misstro inför framtiden. […]

Sverige drømte om å ta hånd om, oppfostre og sivilisere dem som kom til landet, skriver han, helt til de ble som «små avbilder av oss själva.» De som kom skulle fortrylle oss med sin mat og sine eksotiske danser, og vi (svenskene) skulle til gjengjeld få dem til å legge bort sine smålige tradisjoner, kjønnsrollemønstre og primitive ideologier.

Men en demokrati kan inte fungera på det sättet; den kan inte bygga på att vuxna, självständiga människor för evigt kläs med nappflaska och haklapp. Kommer alla fortfarande att älska alla de som tycker olika den dagen de kräver att få sluta vara barn?

Jag är faktiskt rädd för svaret

Det er nok mer enn bare skjenkebevillingen som ryker den dagen majoriteten ikke deler vestlige verdier.

Hvordan havnet Sverige i en slik situasjon? Nina Witoszek er inne på noe når hun skriver om et sensurerende fellesskap, og trekker frem

Karl Poppers advarsel mot faren for ‘stammerenessanse’, som kan ramme den vestlige verden når som helst: En tankegang som verdsetter fellesskapet høyere enn individet, foretrekker myter fremfor fakta, pålegger tabuer og pulveriserer individuelt ansvar.

Alt som fremmer gruppens interesse, er godt og dydig, alt som truer den, er galt, slemt og urettferdig. […]

Det som nok motiverer den svenske intelligentsiaen, er redsel. Redselen for å miste anseelse, bli utelukket fra det gode samfunn, redselen for å bli for ydmyket som reaksjonær – og stå alene, utenfor det komfortable og glamorøse svenske inferno.

Det som kalles for skyldfølelse, er snarere en intellektuell og moralsk feighet.

De politisk korrektes «åndelige renhet» er viktigere enn å ta inn over seg konsekvensene av tiår med økonomisk vanstyre og vanskjøtsel av eget land og folk. Anstendigheten og moraliseringen er blitt svært kostbar for svært mange.

 

Støtt Document

Du kan enkelt sette opp et fast, månedlig trekk med bankkort:

Eller du kan velge et enkeltbeløp:

kr

Du kan også overføre direkte til vårt kontonummer 1503.02.49981

Vårt Vipps nummer er 13629

For Paypal og SMS se vår Støtt Oss-side.