Sakset/Fra hofta

Foto: Facebook

Et leserinnlegg i svenske Aftonbladet viser med all tydelighet konsekvensene av mangelfull integrasjon og mange innvandrers selvvalgte utenforskap. «Jag känner mig mer otrygg utanför förorten», innleder studenten Nivin Khalil som iført tettsittende hijab ikke umiddelbart fremstår som en velintegrert svenske.

Jag föddes i Sverige med invandrare till föräldrar, och ja, jag är svensk, trots slöjan jag bär. Jag är uppvuxen i en förort, en så kallad “no go zone” i Göteborg. Men det är inte här jag känner mig otrygg.

Hennes oppvekst er preget av lek i sandkassen, Bolibompa på TV samt Astrid Lindgren og Pippi Långstrump. «Precis som vilket svenskt barn som helst» som hun korrekt skriver, selv om hun til tross for at hun har bodd i Sverige hele sitt liv snakker noe gebrokkent svensk. Tilværelsen i hennes «no go-zone» er preget av kjærlighet, trygghet og omtanke fra familie, venner – ja, til og med fremmede som blir del av en «självvald familj». Det er harmoni så langt øyet rekker.

Men utenfor «förorten» viste det seg at tilstanden var en ganske annen.

Det var först när jag blev tonåring som jag insåg att vi som bor i förorterna inte behandlas eller bemöts som alla andra. Ju mer jag träffade människor som inte bor i en förort började jag få avvisande blickar och kommentarer om hur värdelös jag är som bär slöja.

Khalil forteller at hun er blitt spyttet på, dyttet og har måttet høre nedsettende kommentarer som «stick tillbaka, du hör inte hemma här”. Alt på grunn av hennes utseende som i tillegg til hijab inkluderer hudfarge:

Vi med icke-vitt utseende i förorterna kriminaliserat och till och med avhumaniseras. Det har blivit så normaliserat att jag tar till försvarsmekanismer bara jag ska ta ta vagnen in till stan. Om jag bemöts av ett leende undrar jag om det var ett välment eller hånande leende.

Man skal selvsagt ikke avfeie hennes opplevelser, men det er fristende å snu på det og spørre hvordan hijab-frie, svenske kvinner med utslått hår eller mennesker av jødisk herkomst opplever livet i en «no go-zone»? Som noen kvinner i Aftonbladets kommentarfelt på FB skriver:

«Förstår dig helt. I mitt gamla Sverige kunde jag gå överallt. Även i de områden som idag kallas no go zoner. Idag törs jag inte gå ut på kvällarna. Törs knappt hälsa på min mor som bor kvar i ett no go zon område. Min mor 80 år blir kallad svennehora dagligen, hotad dagligen. Såå….Även vi svenskar lider av vad som händer i vårt hemland.»

«Så är det för många av oss idag. Även i ditt område blir flickor bespottade och hånade för att de inte klär sig som du. För att de inte längre finner sig sitt gamla hemlands och familjs klanlagar. Till och med dödade om de skaffar fel pojkvän. Kristna och judar som flytt från religiös förföljelse får uppleva samma elände som i sitt gamla land.»

Er disse kvinnenes følelser og opplevelser mindre relevante enn Khalils fordi de kommer fra etniske svensker? Hadde man denne debatten i Sverige for 15-20 år siden, og var dette et like stort problem den gang? Kan det ha skjedd noe på veien som krever refleksjon, erkjennelse og endringer?

Når en fersk undersøkelse blant Uppsalas niendeklassinger viser at to tredjedeler av de utenlandsfødte jentene der ikke får bestemme helt selv hvem de skal gifte seg med, så er det bare en bekreftelse på at den friheten feministene i Vesten har kjempet for i over hundre år, nå fordamper foran øynene våre.

Det er liten tvil om at det svenske «samhället» og «folkhemmet», slik vi har kjent det, mer og mer er noe som hører historien til når Khalil skriver:

Jag är rädd att det går så långt att terrorattentatet som Anders Behring Breivik begick ska upprepas. Fast i mitt hemland: Sverige.

Er det egentlig noe håp for Sverige?

 

Støtt Document ?

Vi setter stor pris på om du kan gi et månedlig beløp. Dette gir oss en forutsigbar inntekt og gjør oss i stand til å publisere mer og bedre.

Bestill Douglas Murrays bok “Europas underlige død” fra Document Forlag her!