Sakset/Fra hofta

Lars Åberg er noe så sjeldent som en svensk journalist og forfatter som bekymrer seg over utviklingen i Sverige. Om fem dager kommer han med en ny bok hvor han tar for seg Malmö – «Framtidsstaden».

I september skrev Åberg en kronikk hvor han mente at journalistikken blir ofret på det flerkulturelle alteret, og det virker ikke som om han har tenkt til å ta rev i seilene. Han tar utgangspunkt i Malmö. Samfunnet lar seg ikke lenger styre, sier han.

Kommer det som händer vid Öresund att sprida sig till resten av Sverige? Är Malmö Framtidsstaden? Det är ofta hit som impulserna utifrån har kommit. Den svenska arbetarrörelsen fick först fäste i Malmö, med förhoppningarna om ett nytt och rättvisare samhälle. Här ser vi i dag en ny ofärd, med farhågor för att samhället inte längre låter sig styras.

Drapssakene i Malmö er blitt så mange at politiet sliter med å finne nok etterforskere selv om de henter dem inn fra andre deler av landet. I Åbergs barndomsby Malmö skytes det med automatvåpen som en del av hverdagskriminaliteten.

Det skjuts alldeles för mycket med automatvapen och skjuts till på tok för många fruktlösa projektmiljoner för att man ska kunna slå sig till ro.

Det er noe feil med hele setningen her i mine ører når vi snakker om en svensk by: «Det skjuts alldeles för mycket med automatvapen …»

Venstresiden kunne fritt kritisere Rosengård og Kroksbäck som segregerte miljøer den gangen de ble bygget i 1967–72. For da bodde det svensker der. Nå er man fremmedfiendtlig eller høyrepopulist hvis man påpeker det samme, sier Åberg:

Redan från början förutsågs sociala problem när miljonprogramområden som Rosengård och Kroksbäck byggdes. Kommunala förvaltningar startade lokala byalag för att stämma i bäcken. Kritiken mot de sterila och segregerande miljöerna kom då främst från vänster, medan de som numera kritiserar förhållandena i samma stadsdelar riskerar att bli beskyllda för främlingsfientlighet eller högerpopulism eller ännu värre saker.

Prosjektene, som koster milliardbeløp, for å «løfte» byen virker ikke. De greier ikke å bryte den sosiale og etniske segregeringen. Det skyldes nok at mye av segregeringen er selvvalgt.

Den projektpolitik som sjösattes har bara i Malmö omsatt miljardbelopp. Här kan man ur mängden lyfta fram Storstadssatsningen, Välfärd för alla, Urban, Blommanpengarna och Nationellt exempel. Om Storstadssatsningen skrev sedan en av kommunens utvärderare 2004: ”Att bryta den sociala och etniska segregationen var viktiga mål. Man kan konstatera att situationen inte blivit bättre i detta avseende efter Storstadssatsningen.”

Åberg ser pessimistisk på situasjonen. Det har kommet mange nye mennesker til Sverige i løpet av det siste året, og mange av disse vil finne veien til Malmø.

Av förståeliga skäl har det ännu inte hunnit sjunka in hur mycket kommuner som Malmö kommer att påverkas när de får ta över huvudansvaret för de många människor som nu ges uppehållstillstånd. Men i min nya bok ”Framtidsstaden” kallar Malmös grundskolechef skolsituationen för ”en rysare” och kommunens lokalförsörjningschef säger att det var ”omöjligt från början” att få fram bostäder till alla.

Men tross alle advarselene og rapportene så fortsetter det meste i samme spor og man bruker fremdeles ord som utfordringer eller muligheter.

Förfärande förhållanden har beskrivits som utmaningar eller möjligheter.

52 procent av skoleelevene har utenlandsk bakgrunn, og andelen øker, skriver Åberg.

«Tänk om Sverige blir som Malmö …»

Gøteborg-posten