Sakset/Fra hofta

santi_di_tito_-_niccolo_machiavellis_portrait
Bildet: Niccolo Machiavelli visste noe om konflikter i bystater. Han sa: «Problemene blir ikke erkjent før det er for sent å gjøre noe med dem». Det passer på Sverige og store deler av Vest-Europa.
Det likner et triumftog. Den svenske statsministeren rusler rundt i Angered, Göteborg. Det er nikk og smil og selfies med statsministeren over en lav sko. Löfven gjør det enhver statsminister burde gjøre fra tid til annen; han treffer folket.

Plutselig brytes idyllen. Følget stopper utenfor Ica Maxi. Yavar Sababi ber om å få stille et spørsmål. Det får han:

– Ser du några svenskar här? börjar han.

Angered er en bydel nordøst i Göteborg kommune og et av Sveriges største millionprogram-områder. Over halvparten av de vel 50.000 som bor her er født i et annet land. Og da er altså svenskfødte av utenlandske foreldre ikke regnet inn, såkalte annengenerasjons innvandrere.

Löfven ser ikke så mange svensker, bortsett fra livvaktene og pressefolkene som følger ham. Hva han eventuelt svarer på spørsmålet er ikke gjengitt i Göteborgposten.

Sebabi gir seg ikke, han spør Löfven: «Mina barn har aldrig varit hemma hos en svensk. Hur ska vi bli integrerade?»

Yavar Sababi innvandret fra Iran for sju år siden. Han bor i Bergsjön, hvor barna aldri treffer noen svensker. Ikke blant naboene, ikke blant vennene på skolen.

– Jag hör så mycket om att vi invandrare ska integrera oss, men hur ska vi göra det? Mina barn har aldrig varit i ett svenskt hem. De vet inget om hur svenskar firar jul, säger han.

Ingen quick fix..

Hva skal Stefan Löfven si? Han sier at det finnes ingen «snabb lösning», men at det handler om at de voksne må komme i jobb så snart som mulig, og at alle skoler må være gode skoler. Besvergelser Löfven har kommet med så mange ganger at det nesten er søvndyssende. Mannen er statsminister. Han skal ikke bedrive ønsketenkning, han skal foreslå og gjennomføre politikk. Store problemer kaller på kraftfulle tiltak. Han er i posisjon til å ta tak i problemene, men under regjeringen Löfven har Sverige på mange måter fått fire år med pausesignal.

Löfven ser heller ikke det helt åpenbare, at utdanning og jobb ikke er en vaksine mot integreringsproblemer. Kanskje fordi han som sosialdemokrat og tidligere fagforeningspamp sitteer fast i gamle forestillinger, forestillinger som var gyldige i går men som ikke er det i dag. Sosio-økonomiske forklaringsmodeller. Dersom folk får seg utdannelse og jobb så går det godt – både med folk og samfunn. Utdanning, jobb og bolig er en nødvendig, men ikke tilstrekkelig forutsetning for at det store innvandringseksperimentet skal gå bra.

Gjengene

Thomas Ahlstrand, statsadvokat i Göteborg, påpekte dette for noen dager siden da han beskrev problemene med gjengkriminelle innvandrere.

För de gängkriminella vi möter i dag är inte unga män som varit chanslösa i livet. De har inte kommit snett. De har inget missbruk. De delar helt enkelt inte våra normer, och de har absolut ingen lojalitet eller ens vilja till lojalitet gentemot samhället. En dom till fängelse är ingen skam, den är ett besvär, något obekvämt, något att undvika för att det är opraktiskt och långtråkigt att sitta inne.

Lojaliteten är däremot oerhört stark när det gäller gänget, kompisarna, familjen, klanen, kvarteret; och den är dubbelriktad. Vi kan inte alltid involvera deras familjer när vi vill behandla dem för kriminalitet; för familjerna kan tycka att grabben är bra, han drar hem pengar. Den ofta oreserverade kärleken till mamman och respekten för pappan motsvaras inte sällan av en fullständig, och i bästa fall blind, lojalitet tillbaka.

Disse unge mennene har ikke vært sjanseløse, de har ikke kommet skjevt ut. De har bare ingen lojalitet til samfunnet vårt. Stilt overfor dem som forakter oss og våre verdier står Löfven svarløs. Ahlstrand:

(..) underförstått i alla våra åtgärder ligger föreställningen att den kriminelle egentligen delar våra värderingar, vår moral och vår samhällssyn. Det har ofta gått ganska bra. Men vi vet inte hur vi ska hantera en kriminell som på riktigt skiter i oss och i våra värderingar.

Vannskillet: 24. november 2015

La oss skue ett år bakover i tid, til 24. november 2015. En pressekonferanse og et vannskille i svensk politikk. Et før og et etter, som Alice Teodorescu skriver i Göteborgposten:

Före den 24 november år 2015 stämplades den som varnade för konsekvenserna av den då förda migrationspolitiken som främlingsfientlig, rentav rasistisk. Efter den historiska presskonferensen, där en allvarsam statsminister Stefan Löfven (S) och en gråtande Åsa Romson (MP) deklarerade att Sverige behövde ett «andrum», varför migrationspolitiken behövde stramas åt och anpassas till EU:s miniminivå, gick det slutligen inte längre att förneka målkonflikten mellan en stor migration och den svenska välfärdsmodellen.

Segregationen som politiker av alla kulörer flitigt diskuterar i dag uppstod inte med förra höstens historiskt stora flyktingström, den är effekten av decennier av politiskt misslyckande och felprioriteringar. Att det kunnat bli så, att det knappt går en dag utan rapporter om skottlossningar, gängkonflikter, stenkastning mot blåljuspersonal, arbetslöshet, fattigdom, om skolan som inte förmår fullgöra sitt kompensatoriska uppdrag, om människor som förtvivlat väntar i vårdköer, beror primärt på en enda sak: politiken är reaktiv och kortsiktig, inte proaktiv och långsiktig.

Politikken er reaktiv og kortsiktig, ikke proaktiv og langsiktig. Nei, det er klart, for hadde den svenske regjeringssjefen prøvd å se lengre inn i framtiden enn til neste valg hadde han blitt svimmel. En gang i tiden, for lenge siden, stod særlig sosialdemokratiet for en vilje og evne til å identifisere og løse problemer i samfunnet. En slik holdning forutsetter imidlertid mye mot og lite engstelighet, det krever en visjon hinsides ønsket om å bli gjenvalgt ved neste valg:

 Politikerna behöver hitta tillbaka till en ordning där samhällsproblem inte förnekas, förskönas eller förtigs. För under tiden som det sker förlorar vi just tid, samtidigt som problemen växer så till den grad att de blir svåra att lösa ens med den godaste vilja.

«Bedrøvligt»

Stefan Löfvens vandring i Angered er over. «Jag tycker att det är bedrövligt,» sier han når journalisten spør ham om segregeringen Yavar Sababi beskrev.

Och bostadssegregationen?

– Vi ska se till att bygga mer, och det har vi börjat med. Och då måste vi se till att alla områden kan blandas mer. Men vi måste också lära känna varandra privat. Samhället mår inte bra om det dras isär så här.

Vi «måste» blanda, og vi «måste» lære å kjenne hverandre. Det kommer mye slikt ut av Löfvens munn; mange fromme ønsker. «Samhället mår inte bra om det dras isär så här.» Nei, tenk det.

– När vi gör insatser mot kriminalitet händer att det blir så oroligt i ett område att vi inte kan åka ut med vår personal. Det är ett misslyckande, säger bydelens trygghetschef (sic) Lisa Pedersen.

Att det ser ut så oroar Stefan Löfven.

– Det är oacceptabelt naturligtvis. Gäng som ockuperar hela områden. Så kan vi inte ha det, säger han.

Nei, slik kan vi ikke ha det. Men du er statsminister, Löfven. Hva vil du gjøre med det?