Nytt

Man skal være dedikert for å jobbe på svenske «bosteder for ensamkommande». Særlig hvis man er kvinne. Trusler, vold og skadeverk er dagligdags. Innimellom blir det noen voldtekter og drap også. Også på personalet. De som bare vil hjelpe alle de stakkars unge mennene som har flyktet fra krig og terror.

De unge mennene på sin side, er ikke bestandig så takknemlige som man skulle ønske (og forvente). Det sliter på de snille hjelperne. En av dem uttalte:

”Psykiskt har jag aldrig mått så här dåligt. De kallar oss horor och fittor. Det är helt makalöst”

Det er alltid noen som leder an mobben:

”De bestämmer över de andra killarna. Det här är jätteproblematiskt för hela boendet. Vi har sagt rakt ut till ledningen att vi klarar inte det här, men vi får inget gehör”

Og hvorfor blir de voldsomme? Jo, når de ikke får viljen sin, eller en ny mobiltelefon:

– Många gånger händer det när man inte har fått sin vilja igenom, man kanske inte har fått en ny mobiltelefon eller inte fått gå ut. När man inte får det så slår man sönder något, säger Ulf Gollungberg, polis i Västervik.

Og hva gjør man med saken? Man griper til dialog med räddningstjänsten før man naturligvis lytter til barna og ser på deres behov.

– Vi blundar inte för detta. Våra föreståndare har en dialog med räddningstjänsten och Joakim Jansson (säkerhetschef, reds. anm) varje vecka. Vi lyssnar på barnen och tittar på barnens behov, och vi agerar utifrån de händelser som sker.

At man velger å kalle disse for «barn» må være et særsvensk fenomen.

Akkurat dette asylhjemmet var tidligere aldershjem som brått ble fraflyttet i 1974 på grunn av radongass. Svenskene tar alle bygninger de kan finne for å gi husrom til alle «barna».

VT   Västerviks-Tidningen