Kommentar

I Sverige er det tegn på civil courage at man hindrer Sverigedemokraterna i å drive valgkamp. Enten det skjer fysisk, på valgmøter, som i Gøteborg denne uken, ved besøk på arbeidsplasser eller som nå: ved krav om at postbud ikke får bære ut valgkampmateriell for SD.

Aksjonen «Brevbärare mot Rasism» får Expressens lederskribent Ann-Charlotte Marteus til å reagere:

En grupp brevbärare protesterar mot att de måste leverera Sverigedemokraternas valsedlar inför EU-valet. På Facebook meddelar gruppen – Brevbärare mot Rasism – att «Vi har inte valt att delta i SD:s valkampanj. Därför tänker vi inte upplåta våra postrundor åt detta.»

Marteus er opprørt over at noen mener de har rett til å la politiske meninger bestemme hvordan man utfører jobben sin:

Det är ett vansinnigt uttalande. Brevbärare ska dela ut post, punkt slut. De ska dela ut all post. Om de har synpunkter på vilken post människor har rätt att skicka eller ta emot, bör de genast byta jobb.

Aksjonen er ikke unik. Den føyer seg inn i rekken av fiendtlige aksjoner for å stanse SD. Hele det offisielle Sverige har vært mobilisert. Marteus og hennes avis har deltatt aktivt i brennemerkingen av SD. Først nå reagerer Marteus. Hvordan tror hun det skal være mulig å stanse det toget hun selv har vært med på å sette i bevegelse?

Det er det offisielle Sverige som har nektet å anerkjenne Sverigedemokraterna som et demokratisk parti. Selv etter at det ble innvalgt i Riksdagen med 20 mandater høsten 2010.

Ved åpningen av hver riksdag holdes en gudstjeneste i Storkyrkan for representantene, der kongehuset er til stede. Dette året ble den spesiell. Det hadde dagen før vært en stor demonstrasjon mot SD i Stockholm. Det var denne demoen biskop Eva Brunne hyllet i sin preken. Hun satte riksdagsrepresentantene som satt i forsamlingen i gapestokken. De var imot både menneskeverd og evangeliet. Biskopens ord gir en like rystende virkning i dag:

I går kväll sam­la­des många tusen män­niskor i Stock­holm och i olika delar av lan­det för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skill­nad på män­niskor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rät­tig­he­ter som jag. Du är inte värd ett liv i fri­het. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte vär­digt en demo­krati som vår att göra skill­nad på män­niskor. Det är inte möj­ligt för tro­ende män­niskor att göra skill­nad på män­niskor. Det är inte vär­digt män­niskor att göra skill­nad på män­niskor. Här räcker det inte att vi ger några hundra män­niskor man­dat att föra vår talan. Här har vi ett gemen­samt uppdrag. Och om någon tyst­nar eller tys­tas i kam­pen för­ män­n-isk­ovärde, måste vi se till att också sten­arna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

«Vi gjør det med Guds hjelp». Dette er uhyggelige ord. Skråsikkerheten, overbevisningen om at man har rett. Blandningen av «kjærlighet» og aggresjon. For mot SD kan man være så aggressiv man vil. De må gjerne hives ut.

Nå er ikke dette et spørsmål om SD-folkenes karakter, slik biskopen gjorde det til. Men om respekten for det parlamentariske system. Det var dette biskop Brunne trampet på, foran øynene på hele Riksdagen og kongehuset.

Da har man kommet langt. Lederskribent Marteus var helt på linje med Brunne:

Riks­dagsle­da­mot Jim­mie Åke­s­son och hans kol­le­ger läm­nade Stor­kyr­kan när bis­ko­pen talade om män­nis­k­ors lika värde helt enkelt där­för att en sådan tanke upprör dem.

En annan sak som är lögn med SD är den stats­man­namäs­sig­het som Åke­s­son och hans trup­per försökte utstråla i går. Deras sken­he­liga prat om att “ta ansvar för lan­det”. Ett dygn senare kan de inte ens hålla sti­len i Stor­kyr­kan, i när­varo av stats­che­fen, under firan­det av riks­da­gens hög­tid­liga öpp­nande. Provo­ce­rade på grän­sen till vre­des­ut­brott av – en präst!

Snacka om att vara på kant med det svenska kul­tur­ar­vet.
..
Att bis­ko­pen hyl­lar van­liga med­bor­gare som demon­stre­rar mot rasism är helt i har­moni med det kristna kär­leks­bud­ska­pet. Hon hyl­lar för­stås inga vålds­ver­kare.
Men att SD hörde allt detta, läste in detta, i dagens pre­di­kan, säger ganska mycket om deras dunkla, paral­lella värld, fylld med hat och fiende­bil­der.
De är rädda för var­gen. De inser inte att det är de som är vargen.

Nå har Marteus funnet ut at det er andre som er «vargen». Det er «lite sent». Hun har selv vært med på å mobilisere flokken sammen med sine kolleger i Aftonbladet. Hvem husker ikke Jan Helins kampanje «Vi gillar olika»?

Marteus klager over at det er de unge som krever å slippe å få SD-materiell i postkassa. Men de lever da bare opp til det twitter-demokratiet MSM har vært med på å dra i gang:  Er det ikke deres rett som forbrukere? Hvis man kan si nei til reklame, kan man vel også si nei til SD-materiell? Eller betyr ikke nei til rasisme noe?

Det vil de unge med ettertrykk slynge i ansiktet på Marteus. Er hun skap-rasist? Hvor i byen bor hun ?

Hun «tjatar» om demokrati, men hvis man lever i en sosialistisk-dominert by, kan vel borgerne si nei til at SD får reklamere på T-banen? Er det ikke logisk? Er det ikke forbrukermakt og politisk demokrati i skjønn forening?

Marteus funderer, hun er urolig over det hun ser:

Att djupt ogilla SD är en sak. Att sakna fundamental respekt för demokratin, yttrandefriheten och mötesfriheten är något helt annat. Men de antidemokratiska reflexerna tycks sprida sig snabbt. SD:s möten förstörs. Partiets rätt att annonsera i Stockholms tunnelbana ifrågasätts högljutt.

Men denne kampanjen som Marteus nå oppdager er «antidemokratisk» er sanksjonert fra øverste hold. En veritabel storm av lederartikler har spydd edder og galle utover SD. Det var de som var varg i veum.

Nobelkomiteen har ikke innbudt SD til den årlige Nobel-banketten. Alle andre partier har vært innbudt.

Stort tydeligere kan man ikke si: Dere hører ikke til her. Dere har ikke noe her å gjøre.

Da er det ikke SD man utstøter. Det er de demokratiske spillereglene man bryter. Vil Marteus våge å ta inn over seg den innsikten? Først da kan hennes ord få en viss vekt.

Essens av kampanjen er: Den politiske korrektheten trumfer demokratiske rettigheter. Det gjelder Norge like mye som Sverige, selv om Sverige overgår oss.

Selvtekt i demokratiets navn har hele tiden fulgt sosialismen, også den demokratiske.

Den flerkulturelle ideologien og dens verdier står over demokratiske rettigheter. For at det skal skje, må en utvalgt elite ha retten og mandatet til å definere hvem som ikke overholder verdiene.

Man skal være ganske forgapt i seg selv og ideologisk låst for å tro at bestemte mennesker har evnen til å gradere meninger på en vekt. For ord som «frihet» og «likeverd» er honnørd som kan fylles med hva som helst. Stalin ga Sovjetunionen verdens mest demokratiske grunnlov i 1936. Sosialismens historie burde skremme.

Men selv disse enkle, innlysende historiske erfaringene er som blåst bort.

Det offisielle Sverige og det offisielle Norge er som i transe, og gjentar de samme ordene om og om igjen: Flerkultur, mangfold, kulturmøtet, seksuell frihet.

Imens tordner det virkelige toget – virkeligheten – videre, og i den tramper helt andre enn Sverigedemokraterna på disse verdiene på groveste vis. Da er de samme meningsbærerne innen medier, politikk, akademia og kultur tause.

Denne dynamikken virker sterkt polariserende.

Marteus forsøker å dra i bremsen. Det er det verdt å notere seg. Aftenposten forsøkte med et mildt oppslag søndag. Man forholder seg bare til overflaten, og ikke til at en bestemt gruppe driver selvtekt i demokratiets navn. Ikke så rart, for Aftenposten er selv en del av denne Oppdragelsen.