Man hører folk titt si at «løpet er kjørt» for Sveriges del. Men demokratiets åndedrettsorgan kan vekkes til live med litt oksygen. Gøteborgposten har en lederskribent som tør å se sannheten i hvitøyet, og den er ubehagelig for mange av hans kolleger.

David Nystrøm konstaterer:

Det som hänt den senaste veckan, natt efter natt, är kanske det allvarligaste angreppet som skett mot Sverige som samhälle och rättsstat i modern tid. (Hade det hänt utomlands så hade vi kallat det terrorvåg.)

Men det tycks inte medier och opinionsbildare förstå.

Jag är normalt emot att anklaga ”medier” och ”opinionsbildare” i svepande ordalag. Men denna gång tycker jag det är motiverat, i alla fall vad gäller de stora riksmedierna.

Ingen av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, TV4 eller Sveriges Radio har förmått ställa de frågor som händelsernas omfattning och allvarsgrad motiverar. Det sistnämnda är extra sorgligt, eftersom Sveriges Radio normalt står i en klass för sig vad gäller seriös och balanserad samhällsjournalistik.

Nystrøm tilskriver ganske riktig relativiseringen 68’er-kulturens systemfiendtlige holdning og empati for offeret, for den svake, for forbryteren. Denne fiendtlighet til lov og rett og statens voldsmakt lever i beste velgående. Derfor blir politiet voldsutøver i medienes beskrivelse. Det må være noe galt med politiet hvis ungdommen går amok. Det er jo per def. ikke noe feil med den.

I fallet med Stockholmsupploppen; stenkastningen, vandaliseringen, bil- och byggnadsbränderna, är detta ju helt uppenbart. Det är inte polisen som kastar brandbomber och gatstenar.

Men det intryck som riksmedias rapportering under veckan lämnar efter sig är att skulden till det inträffade bör fördelas jämlikt mellan huliganer och polis, eller möjligen till de senares nackdel, som om det vore fråga om två kombattanter där den ena, orättvist, har tillgång till vapen, medan den andra tvingas ta till vad de hittar på gatan, enligt ”Det är inte ens fel att två träter”-logiken. Och vi hejjar ju på ”lillebror”, en annan typiskt svensk inställning.

”Gnistan tändes av polisens dödskjutning av en 69-årig man” påstår nyhetsjournalister utan eftertanke i riksmedia.

Jaså? Är det inte de som bränner bilar och skolor som tänder gnistor?

– Jo, men det finns ju kritik mot polisen för att använda ”övervåld”.

Jaha. Men är det inte de som kastar gatstenar som använder sig av övervåld?

Men her opererer mediene etter en logikk som i neste instans blir en rettferdiggjørelse av volden. Den illegitime volden.

Staten og politiet har en legitim rett til vold. Dette underslår pressen. Den underkjenner tvert imot denne retten ved sin konstante kritikk av politiet. Samtidig leter man med lys og lykte etter omstendigheter som forklarer og unnskylder pøbelen.

I demokratier är våld monopoliserat och underordnat folkstyret. För privatpersoner gäller i stället ett absolut våldsförbud. Allt från och med att knuffa till någon är således övervåld. Men i stället för att se bjälken i huliganens ögon dissekerar media grandet i polisens.

Så sent som på morgonen efter den femte våldsnatten kallade SVT skadegörelsen, försöken till grov misshandel samt mordbränderna för ”ungdomsprotester”.

Protester kan vara både högljudda och arga, men övergår de till våld är det inte längre fråga om protest, utan om våld, vilket är en väsensskild företeelse.

Kvarnarna vevas nu igång hos alla som är blinda för grundläggande förhållanden om hur våld lagregleras i demokratier. Gatuvåldet begripliggörs och förklaras av sociala skäl: fattigdom, arbetslöshet, bostadsmiljö, segregation och för få fritidsgårdar.

Detta är självfallet en viktig socialpolitisk debatt, men för det första så avser den hur ett idealsamhälle ska kunna upprättas på lång sikt och svarar inte på hur våldet ska motverkas här och nu, för det andra så har denna debatt idisslats i decennier och trots dominans av vänsterregeringar ändå inte gett resultat, för det tredje så gör såväl regeringen som Stockholms kommun betydande satsningar på utanförskapsområden – men, för det fjärde: inte ens aldrig så mycket social torftighet legaliserar våld.

Våld är förbjudet även för fattiga, arbetslösa, utbildningsomotiverade, uttråkade och allmänt frustrerade människor, unga som gamla, män som kvinnor, och det är förbjudet även för den som måhända känner sig kränkt av att en 69-åring macheteman råkade bli ihjälskjuten i ett polisingripande.

Ja, det är till och med så att ett icke-våldsamt leverne är fullt möjligt även för samhällets allra svagaste, vilket ju bevisas av att en överväldigande majoritet även i de minst bemedlade socialgrupperna faktiskt lever fredligt och lagligt.

Indirekte skaper mediene et unntak for subgrupper, for sosiale tapere. De har en moralsk rett til å sette seg ut over samfunnets lover. Det er en livsfarlig tankegang i det polariserte flerkulturelle samfunn. Hvis man lager et unntak for innvandrerungdom, hvordan skal man hindre andre grupper i å tilta seg samme rett?

http://gd.se/ledare/1.5912756-ett-absolut-valdsforbud