Nytt

Da journalist i Skånska Dagbladet, Andreas Lovén, begynte på artikkelserien i 2009 om den økende og åpne trakasseringen av jøder i Malmø, ble han møtt av uventet motstand.

Kollegaer, både i hans egen og andre aviser, stilte spørsmål ved sannhetsgehalten i Lovèns artikler – til tross for at artiklenes innhold støttes av offentlige statistikker. Lovèn ble anklaget for å spille fremmedfiendtlige krefter i hendene og fikk generelt massiv kritikk fra venstresiden. Noen venner med venstresympatier snudde ryggen til ham.

Den 8 och 9 oktober bombarderades den judiska kursgården i Höllviken, Vellinge kommun, med ägg av ett gäng ungdomar. Judiska barn, mellan sju och tolv år, fick bland annat höra glåpord som ”judejävlar förstör Höllviken”.

Ännu ett ärende kunde läggas till högen med antisemitiska hatbrott på samordnaren Susanne Gosenius skrivbord på polishuset vid Davidshallstorget i Malmö.

Lokala medier rapporterade sparsamt. Så även min egen tidning Skånska Dagbladet.

När jag flyttade till tidningens centralredaktion i Malmö för ett år sedan hade jag bestämt att ett av mina första granskande jobb skulle handla om antisemitism i staden. En sekulär jude som jag blivit bekant med avrådde mig från idén med motiveringen att ingen skulle vilja berätta öppet om det. Men jag hade redan samlat så pass många vittnesmål att det var oundvikligt att skildra situationen.

Innen Lovèn rakk å påbegynne artikkelserien ble det offentliggjort statistikker som viste at antallet antisemittiske hatforbrytelser var i kraftig økning. Lovèn ventet seg store oppslag, men i media hersket det nærmest kompakt taushet.

Förbryllande nog var det icke-nyheter att en rabbi öppet trakasseras i det offentliga rummet, att fotbollsspelare attackeras av publik på grund av davidsstjärnan på tröjan, att en familjefader utsätts för våld efter en demonstration för fred.

Og da den første artikkelen ble publisert fikk Lovèn bl.a. en mildt sagt arg e-post fra en profilert sosialdemokratisk politiker i Skåne, som hadde dette å si om den økende trakasseringen av jøder i Malmø:

”En del av befolkningen i Malmö av judiskt ursprung lever som prinsessan på ärten. De är sionister med allt vad detta innebär (…) Låt dessa människor emigrera till Israel och bosätta sig i en fästning på ockuperad mark.”

I januar fikk Lovèns artikkelserie endelig nasjonal og internasjonal oppmerksomhet, og hatkriminalitet mot jøder havnet deretter på dagsordenen. I Malmø ble den sosialdemokratiske borgermesteren Ilmar Reepalu tvunget – etter påtrykk fra egen partiledelse – til å opprette et dialogforum og et konfliktråd, begge bestående av representanter for ulike trossamfunn:

Jag säger ”tvingades” eftersom Malmös starke man utsattes för påtryckningar inte minst från sin egen partiledare Mona Sahlin. Idén kom ursprungligen från imamen Saeed Azam, ordförande i det nybildade svenska fatwarådet och medlem i Dialogforum.

Frågan är vad som hänt med de antisemitiska strömningarna under ytan. Ingenting, är jag rädd.

Ska man översätta reaktionerna på (eller mot) min artikelserie till musikaliska termer så handlade det om allt annat än en ryggdunkningssymfoni.


Jag visste att frågan var ett getingbo. Men att vänstern, som hi storiskt sett haft längst stång till den antirasistiska fanan, skulle reagera på det sättet insåg jag nog inte. Det gjorde mig besviken och den känslan har ännu inte riktigt släppt greppet.

Så sent som för några veckor sedan berättade två män från Rosengård hur de hört en lokalt välkänd socialdemokrat värva röster i Rosengårds centrum genom att kalla Folkpartiet för judeparti och utlova ökat ekonomiskt stöd till Gaza om Socialdemokraterna vann valet.

Socialdemokraten vände sig i huvudsak till relativt nyanlända flyktingar som ännu dåligt behärskar det svenska språket och som, därmed, har begränsad möjlighet att inhämta samhällsinformation.

Vad Ilmar Reepalu anser om judars utsatthet i Malmö kan jag bara gissa mig till. Att han är antisemit, som en del menar, är inte rimligt att tro. Men att han, liksom många andra socialdemokrater, blandar ihop Malmö med Mellanöstern är illa nog.

Ilmar Reepalu hävdar fortfarande, med åsnans envishet, att han inte sagt det han har sagt. (Gamla LO-bossen i Skåne, Claes Bloch, sammanfattade det hela i en mening: ”Ilmar Reepalu har en lång tradition av att ha rätt.”)

Att Ilmar Reepalu kallade Israels politik för en varböld finns på band. Likaså att han likställde sionism med antisemitism. Det tredje kontroversiella uttalandet, att judiska församlingen hade ett eget ansvar för hur de uppfattades, spelades inte in. Då hade intervjun redan avslutats. Trodde jag.

Men vi fortsatte att tala om konflikten Israel–Palestina. Våra uppfattningar i frågan var på intet sätt väsensskilda. Och kanske var det där, i den trygga känsla som en – om än tillfällig – åsiktsgemenskap kan ge upphov till, som han lyfte på locket och sade sin innersta mening:

Judarna får, åtminstone delvis, skylla sig själva.

Engasjementet for palestinernes sak har ført til blindhet her hjemme, mener Lovén. I jakten på symboler blir den jødiske forsamlingen skyteskive for Israels politikk:

När Socialdemokraterna och Moderaterna slagit gemensamt läger i det inrikespolitiska mittenriket får den internationella politiken tjäna som ideologisk markör.

Konflikten mellan Israel och Palestina är tacksam för den som vill visa solidaritet. Konflikten tolkas i svartvita färger, där skurk och offer kan framställas så fantasytydligt att även ett barn kan förstå.

Det är naturligtvis förrädiskt lockande att ge sig hän i denna kamp, där belöningen till det egna moraliska jaget är omedelbar och där även nyanserade åsikter från motståndarsidan kan knäckas lika enkelt som okokt spagetti.

Lovèn skriver at artikkelserien også plaget ham: han tvilte aldri i forhold til å beskrive hvor utsatt Malmøs jøder er. Men han nølte i forhold til å peke ut en annen utsatt gruppe som utøvere:

Men konflikter från andra delar av världen får aldrig tillåtas få fäste och grassera i Sverige. Den uppfattningen vårdas inte minst på Malmös kanske mest mångkulturella institution, Islamic Center, under vars tak det talas 130 språk.

I artikelserien sa Fred Kahn, ordförande i den judiska församlingen, att äldre judar i Malmö och Skåne fått uppleva trakasserier från ”den gamla stammen nazivänner” men att detta var ett fenomen som upphört.

Så verkar det inte vara och det är det senaste attentatet i Höllviken ett ytterst skrämmande exempel på.

Fred Kahn sa också att det numera ”inte blir någon brandkårs utryckning” när judar utsätts.

Det gäller – eller gällde – kanske i Malmö, men i Vellinge kommun agerade man åtminstone snabbt.

Polisen identifierade de 16 ungdomarna och skolan där de flesta misstänkta går, anordnade föräldramöte. På föräldramötet infann sig inte bara kommunstyrelsens ordförande Lars-Ingvar Ljungman (M), utan även de flesta politiker och tjänstemän av betydelse.

Det kan vara något för Malmö stad att tänka på, som i våras sade nej – av kostnadsskäl – till att utbilda lärare i antisemitism. Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) förnyade nyligen erbjudandet, men då hette det att lärarna var strängt upptagna med den nya läroplanen det kommande året.

Dagens Nyheter: Andreas Lovén: Judehatet i skånska myllan