Nytt

Skånska Dagbladet har snakket med to jødiske familier som forlater Malmø. De tør ikke lenger bo der. Det er ille allerede, og de tør ikke vise at de er jøder. Hva slags fremtid har deres barn? Det er bekymringen for barna som får dem til å flytte.

Marcus Eilenberg (32) er ung, moderne. Hans forfedre på morsiden kom til Sverige på slutten av 1800-tallet. Nå forlater de Sverige og drar til Israel. Grunnen er den økende antisemittismen i Malmø, knyttet til veksten i den muslimske befolkningen og sosialdemokratiets bortvendte, slappe holdning. Borgermester Ilmar Reepalu betegnes som en populist som ikke vil legge seg ut med den rådende oppfatning.

Når to unge familier tar et slikt valg, er det fordi de mener å se skriften på veggen. Jøder kjenner tegnene. Når det er så ille nå, hvordan blir det i fremtiden?

– Mina barn är inte säkra här. Det kommer bara bli värre, säger Marcus Eilenberg.

Mäklarna har varit och fotograferat huset och bohaget skeppas snart iväg.
Marcus Eilenberg, 32, fru och två små barn är på väg att emigrera till Israel.
Att prova något nytt är lockande, men det är den ökande antisemitismen i hemstaden som varit en utlösande faktor.
– Vi oroar oss enormt över den negativa utvecklingen. Det är en av huvudorsakerna till att vi flyttar.
Marcus Eilenberg är optimistisk till sin natur. Men inte i det här fallet.
– Jag tror inte att hatet kommer att minska. Snarare tvärtom, tyvärr.
Malmös makthavare har misslyckats med att skapa hopp om framtiden för familjen Eilenberg.
– Tänk att fantastiska Sverige inte kan få min familj att känna trygghet.
Det är egentligen hemskt.

Släkten Eilenberg – på mammans sida – har bott i Malmö sedan slutet av 1800-talet. Farföräldrarna kom 1945, som överlevare av Auschwitz. Stora delar av farföräldrarnas familjer mördades av nazisterna.
– Nu är det antisemitism här som starkt bidrar till att vi i vår tur flyttar.
Det som slutgiltigt fick dem att bestämma sig att flytta var funderingarna kring barnens framtid.
– Tänk om mina barn om 20 år frågar: «Pappa, varför flyttade vi inte? Förstod ni inte var det skulle sluta?».
– Jag leker med tanken om det går att bo i Malmö då, om man inte ens kan visa att man är jude i dag?
På väg till synagogan har folk kört förbi och skrikit «jävla jude» till Marcus.
Han har blivit vittne till hur vänner blivit allvarligt kränkta och hotade.
– Säger någon «död åt judarna» så riktas det även mot mig. Det går rakt in i hjärtat.
Han känner ingen som vågar bära synliga tecken på att de är judar, som davidsstjärna eller kippa.
Gudstjänster bevakas och det finns påbud om att aldrig gå ensam på begravningsplatsen.
– Det är många polisanmälningar, visst. Men vad som inte registreras i statistiken är rädslan många judar känner.

«David» uttaler seg på vegne av den andre familien. De flytter til Stockholm, hvor kommuniteten er større og innslaget av muslimer ikke er like dominerende.

David forteller at hans kone ikke kan bære noe jødisk symbol på jobb. Barn er blitt mobbel på skoler hvor det er mange muslimer. De forfølges som jøder.

Kommuniteten i Malmø er for øvrig like liten som i Oslo, rundt 700. Da har man ikke så mye å stille opp med, det er på grensen til hva som kreves for holde et samfunn i gang.

På judiska församlingen är man väl medveten om att judar flyttar. Rädslan för trakasserier är inte alltid huvudorsaken, men tankarna kring barnens framtid spelar en stor roll.
– Vågar jag låta mina barn växa upp här? Kan de gå på dagis utan att jag behöver vara orolig? Sådana frågor ställer föräldrar sig, säger Fredrik Sieradzki, från judiska församlingen.
Om det är många barn från Mellanöstern på en skola finns risken att judiska barn trakasseras.
– Vi har medlemmar vars barn tvingats byta skola. De mobbades av ett enda skäl: de var judar.
Fredrik Sieradzki har bott i Stockholm och förstår de judiska malmöiter som lockas dit.
Församlingen är större där. Inslaget från Mellanöstern inte lika påtagligt.
– Det spelar en roll för hur man upplever antisemitismen. Det gör inte lika ont om gruppen judar är större.

Judehatet får dem
att lämna Malmö