Kommentar

Svenska Dagbladet har intervjuet flere svenske jøder, de fleste fra Malmø, som gir opp og flytter til Israel. Det handler ikke bare om trusler og utrygghet, men det at usikkerheten uspiller seg på bakgrunn av en generell uvilje og likegyldighet.

Israel er anderledes. Sikkerhetsrisikoen oppleves på en annen måte når samfunnet rundt er aksepterende og solidarisk.

Det må sette visse tanker i sving hos svenske journalister og vanlige svensker å lese om jøder som kom til Sverige fordi det representerte trygghetens favn, og nå forlater folkhemmet.

Men hva dette er og hva som har skjedd med Sverige er ikke noe svenske medier så lett beskjeftiger seg med. Men det står som en usynlig skrift mellom linjene.

Reporteren Sara Assarsson skriver alvorlig nok til at man forstår at dette ikke handler om «enstaka fall», om enkelthendelser, men om en generell utvikling, der ting bare blir verre. Det er et spørsmål om tid før unge svenske jøder forlater Sverige. Kun de gamle blir igjen. Det gjør noe med svenske jødiske samfunn. De kan ikke bestå med bare gamle. De forvitrer og svinner hen. Noe av det samme er ved å skje i Norge.

Amnon Tsubarah är aktiv inom den judiska församlingen i Malmö, ett samfund som har tappat närmare åttio procent av medlemmarna. När han flyttade till Sverige hade församlingen drygt tvåtusen medlemmar; nu är de bara omkring fyrahundra kvar.

− Församlingen är splittrad och sekulariserad, och nu förbereder vi oss för tiden då den inte kan bära sig längre. Pengarna kommer inte att räcka. När vi inte längre har ett utbildningscentrum försvinner en viktig del, själva grunden till att vara jude, säger han.

Svenska Dagbladet har møtt Shirley Tsubarah, 25 år, datter av Amnon, i Israel. Livet er tøft. Hun måtte ha to jobber og likevel klarte hun ikke husleia og måtte flytte hjem til farmor. Nå har hun fått en it-jobb i et firma som har ansatt mange andre svensker. De kan «skjemte på skånska».

De vil bli fullt integrerte og den raskeste måten er å gjøre militærtjeneste. – Jøder må kunne forsvare seg, slår hun nøkternt fast. Det er tabu å i det hele tatt nevne noe slikt i Europa.

Hun lever et fritt sekulært liv i Modi’in, en by nord for Tel Aviv der det bor mange skandinaver. Tankene på oppveksten i Malmø gjør henne trist:

Men när samtalet kommer in på Frans Suellsgymnasiet i Malmö blir hon plötsligt allvarlig.

− Nästan varje dag var det någon som skrek jävla judehora efter mig i korridoren, säger hon.

− Min bror blev misshandlad på Malmöfestivalen. De frågade honom om han var stolt över att vara jude. Vad svarar man då?

Hon visar en skärmdump från ett Facebookinlägg där någon har lagt upp en bild på henne och hennes bröder. Under bilden kan man läsa texten: ”Här har ni en familj som är från Malmö som dödar palestinska barn och kvinnor. Visa er i Sverige bara visa er så här ser mördare ut mina vänner.”

Retorikk med konsekvenser

En grunn til at norske medier ugjerne skriver om jødefiendtligheten er at de da tangerer den generelle anti-israelske holdningen i det offisielle Norge. Dekningen av Gaza-krigene har vært så ensidig at folk som ønsker å gi alle jøder skylden, kan føle at de har fripass.

Å klebe nazikortet og rasistkortet til politiske motstandere, slik mediene og venstresiden hart gjort, er også med til å legitimere den type hets jøder opplever. Hvis de er mordere, hvorfor skal de ikke behandles som mordere? Selv jihadister har tatt til seg retorikken om SD og FrP som nazister og høyreekstreme.

Hvis mediene ønsker å gjøre noe med jødehetsen må de slutte med kampanjen som gjør bestemte meninger og deres bærere til fredløse.

Paradokser

Denne retorikken og det at den pumpes ut uten motforestillinger, skaper et klima der kampen mot rasisme står øverst, samtidig som den verste form for rasisme, antisemittisme, brer seg og tvinger jøder til å revurdere sin fremtid.

Det er ikke bare det at jøder drar som er viktig, det tør mediene skrive, stundom. Men de tør ikke påpeke det merkelige forhold at det skjer samtidig som kampen mot rasisme aldri har stått sterkere. Hvordan er det mulig?

Ettertiden vil forstå at det var fordi spørsmålet var umulig å stille for de som stod for den rådende oppfatning.

Hovedproblemet for jøder og politisk opposisjon er denne psykologiske mekanismen, så lenge den bestemmer vil rommet bli mindre, ikke bare for jøder, men også de som forsvarer Israel.

Fra Jemen til Sverige 

Innvandringen til Israel er større enn på mange år. I fjor kom 27.000.

− Det är en ny invandringsvåg. Vi är på samma nivå som efter andra världskriget. Det spelar ingen roll var judar befinner sig; vi måste alltid flytta, säger Malmöbon Amnon Tsubarah som föddes i Israel 1961.

Hans föräldrar flydde förföljelse och antisemitism i Jemen och kom tillsammans med 60 000 judiska flyktingar när Israel bildades 1948.

− De kom tomhänta och hade knappt en spänn på fickan, säger Amnon Tsubarah och ställer in en plåt med vetebullar i ugnen.

..

− Jag går till synagogan och tillbaka. Hade jag rört mig uppåt stan en lördag hade jag sett människors hat. När jag ser skyltar med Free Palestine ser jag det som ett hot mot mig. Man blir rädd och ledsen, säger han.

– Du får ikke eksistere

Holdningen til jøder har endret seg. Det er det som gjør historien til far og datter så sterk. Den forblir ukommentert av Assarsson: En jemenittisk jøde foretrekker Sverige fremfor Israel. 35 år senere emigrerer datteren til Israel, og faren må skjule sin jødiske identitet.

Da Amnon kom skapte han et offentlig rom der mennesker fra ulike kulturer kunne møtes. De visste han var jøde. De elsket ham ikke nødvendigvis, men de hadde ikke noe problem med å bruke kaféen hans.

I dag skal ikke bare jødene vekk, de skal «vekk» fra Midtøsten, enten det betyr å bli sendt tilbake til Europa eller forsvinne på andre måter.

Dette er noe annet enn vanlig «hat». Venstresiden i Europa må ta et oppgjør med sin egen retorikk, ellers kommer de til å bli sittende med en stor skyld.

Fra Bergen-Belsen til Växjö videre til Israel

En annen reise beskriver Martin og Shlomit Zender. Martin er vaskeekte svensk jøde fra Växjö, men moren kom fra Ungarn og ble reddet fra Bergen-Belsen.

Själv växte han upp med judiska föräldrar i Växjö. Hans mamma, som föddes i ungersktalande Transylvanien, räddades från koncentrationslägret Bergen-Belsen och kom med Vita bussarna till Sverige 1945. När Martin Zender var tio år flyttade familjen till Malmö.

− Det fanns relativt många judar i Växjö på den tiden, men mina föräldrar ville knyta an till det judiska ännu mer. Flera av deras bekanta som hade överlevt kriget bodde i Malmö, berättar han.

Då, i slutet av 1950-talet, hade den judiska församlingen betydligt fler medlemmar än i dag.

− De gamla dör och de unga flyttar härifrån, säger Martin Zender och suckar.

Til tross for at de er pensjonister pakker de sammen og drar til Israel. Det ligger tung symbolikk i beslutningene som disse menneskene treffer: De kan ikke bevare sin jødiske identitet. OG: De er også truet hvis noen finner ut at de er jøder.

Dobbel trussel

Trusselen er dobbel. Det er viktig å være klar over hvor ekstrem den er:

Jøder kan ikke vise at de er jøder, deres identitet er truet.

Men det er også truet på livet, i kraft av å være jøder, helt uavhengig av hvem de er, hvordan de opptrer, om de forsøker å skjule sin identitet.

Det er denne siste varianten som er antisemittisme i den mest aggressive formen. Det er av samme sort som nazismen. Den er eksterministisk.

At norske og svenske medier ikke kommenterer at palestinske organisasjoner og myndigheter har gravitert mot den sistnevnte – og i Hamas’ tilfelle har den i sitt charter – sier noe om hvor dypt motviljen mot å innse hva de selv har satt igang, stikker.

Politikere, NGOer og medier har gjort seg selv til gisler for deres egen politikk. Hvis de går i rette med antisemittismen blant palestinerne og deres egen muslimske befolkning, vil det utløse forutrettethet. Det vil være brudd på avtale. Palestinere/muslimer/islamister opplever det som om de har en «avtale» med det offisielle Europa om hva som er fakta, hva som er målet, og hvem som er the good guys and the bad guys. Ikke forsøk å rokke ved spillets regler!

Det er som om de gode menneskene har «doblet» seg selv. En del av dem sier de riktige tingene, og i denne verden får ikke hatretorikk finnes.

Et alter ego erkjenner at jødene har fått det vanskeligere. Men godhetssiden gjør at alter egoet ikke klarer eller kan erkjenne. Denne siden reduseres til tilskuer. Godhetsmennesket klarer ikke leve med at Europa ser en antisemittisme som kan sammenlignes med nazismens. Det er vekselvis uakseptabelt, helt ubegripelig, og ufattelig. Derfor velger godhetsmennesket å skyve det til side. Det orker ikke ta inn over seg at det kan ha skapt et Europa som minner om en roman av Thomas Mann.

 

http://www.sydsvenskan.se/sverige/har-kan-jag-vara-judinna/