Kommentar

Mens Malmøs sosialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu har blitt beskutt i eget hjem og truet på åpen gate, har situasjonen for byens jøder også blitt stadig mer vanskelig i takt med den omfattende ikke-vestlige innvandringen til Sveriges tredje største by. Antallet hatforbrytelser mot jøder har i følge Skåne-politiet fordoblet seg på et år. Malmø har nærmere 300.000 innbyggere, hvorav cirka 30 prosent har bakgrunn fra Midtøsten. Den jødiske menigheten teller omtrent 700 personer.

De siste årene har det vært en rekke større og mindre voldsepisoder hvor jøder har blitt angrepet i egenskap av å være jøder:

På Holocaustdagen 27. januar 2009 ble en liten gruppe jøder med vold tvunget til å oppløse en demonstrasjon til fordel for Israel på byens Stortorv. Livsfarlig kasteskyts og direkte antisemittiske tilrop haglet over den lille gruppen.

I mars 2009 demonstrerte rundt syv tusen muslimer, sosialdemokrater, venstreekstremister og nynazister i skjønn forening mot en Davis Cup-kamp mellom Sverige og Israel i Malmø. I denne forbindelsen er det forresten verdt å merke seg at samtlige norske medier først fikk seg til å skrive om den svenske venstresidens og muslimske foreningers, med sangeren Mikael Wiehe i spissen, voldsomme protestmarsj mot tennis-matchen da en nynazistisk gruppe endelig meldte seg på. Under overskriftene: Nazister truer tennis-kamp.

Innen den tid hadde Ilmar Reepalu allerede foreslått å avlyse arrangementet på bakgrunn av militæroperasjonen i Gaza, og begrunnet det med hensynet til Malmøs arabiske borgere:

– Om Malmö kommun hade kunnat välja i dag, efter kriget i Gaza, så hade det bästa varit att matchen inte spelats här. En stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern. Många har släktingar i Gaza som råkat illa ut. De känner sig frustrerade och arga på Israels ockupation. Jag förstår att de upplever det som olustigt och vill demonstrera.

Reepalu måtte imidlertid nøye seg med å gi ordre om at tenniskampene skulle avvikles uten publikum. Den Internasjonale Tennisunionen reagerte med å utelukke Malmø som vertsby for tennisturneringer i fem år.

Flere jødiske familier har som følge av dette valgt å forlate byen, og i desember 2010 sendte BBC to radioprogrammer om de økende angrepene på jøder i hele Europa. – Den britiske journalisten Wendy Robbins tar utgangspunkt i svenske Malmø som er blitt et omtalt og usedvanlig tydelig eksempel på den nye antisemittismen, skrev Annika Ström Melin i kommentaren Malmö: Ett avskräckande europeiskt exempel i Dagens Nyheter.

Ström Melin viste til rabbineren Shneur Kesselman, som flyttet til Malmø for seks år siden og opplevde regelmessige angrep. I et intervju i Sydsvenskan fortalte Kesselman om hvordan folk spytter og kaster brusbokser og epleskrotter etter ham på åpen gate.

Han klär sig i svart hatt, har långt skägg och sticker därför ut. Men angreppen beror inte på att rabbinen bryter mot den underförstådda men mycket starka klädkod som människor i vårt land förväntas följa.

Glåporden och angreppen handlar om nygammal antisemitism. Den bygger på den gamla föreställningen om en judisk konspiration och den modernare versionen att enskilda judar kan ställas till svars för staten Israels politik. Uttryck för den nyare varianten kan man tyvärr få höra på den mest städade middagsbjudning – också i Stockholm.

Samme måned gikk Simon Wiesenthal-senteret ut med en reiseadvarsel til jøder som vurderte å besøke byen.

Uviljen mot å adressere den utbredte forfølgelsen av Malmøs jøder er og har vært påfallende stor – ikke minst fra den politiske ledelsens side – og mye tyder på at denne uviljen har sammenheng med hvem utøverne er. Det finnes riktignok innfødte nynazister som deltar, men et like utrivelig som ubestridelig faktum er at det hovedsakelig er ikke-vestlige innvandrere som står bak trakasseringen av europeiske jøder. Så da journalist i Skånska Dagbladet, Andreas Lovén, begynte på en artikkelserie i 2009 om den økende og åpne forfølgelsen, ble han møtt av uventet motstand.

Kollegaer, både i hans egen og andre aviser, stilte spørsmål ved sannhetsgehalten i Lovèns artikler – til tross for at artiklenes innhold var støttet av offentlige statistikker. Lovèn ble anklaget for å spille fremmedfiendtlige krefter i hendene og fikk generelt massiv kritikk fra venstresiden. Noen venner med venstresympatier snudde ryggen til ham. Rett før Lovèn rakk å påbegynne artikkelserien ble det også offentliggjort statistikker som viste at antallet antisemittiske hatforbrytelser var i kraftig økning. Lovèn ventet seg store oppslag, men i media hersket det nærmest kompakt taushet.

Förbryllande nog var det icke-nyheter att en rabbi öppet trakasseras i det offentliga rummet, att fotbollsspelare attackeras av publik på grund av davidsstjärnan på tröjan, att en familjefader utsätts för våld efter en demonstration för fred.

Da den første artikkelen ble publisert fikk Lovèn bl.a. en mildt sagt arg e-post fra en profilert sosialdemokratisk politiker i Skåne, som hadde dette å si om den økende trakasseringen av jøder i Malmø:

”En del av befolkningen i Malmö av judiskt ursprung lever som prinsessan på ärten. De är sionister med allt vad detta innebär (…) Låt dessa människor emigrera till Israel och bosätta sig i en fästning på ockuperad mark.”

I januar 2010 fikk Lovèns artikkelserie endelig nasjonal og internasjonal oppmerksomhet, og hatkriminalitet mot jøder havnet deretter på dagsordenen. Det skyldtes ikke minst noen heller tvilsomme uttalelser fra byens ordfører Ilmar Reepalu, som hadde funnet at Holocaustdagen 2010 var en usedvanlig passende anledning til å forklare Malmøs jødiske menighet at de burde ta avstand fra Israels krenkelser av sivilbefolkningen i Gaza for å bedre jøders situasjon i byen han styrer:

Ilmar Reepalu menar att inte bara politikerna har ansvar för judarnas situation i Malmö. Judiska individer och församlingen har också möjlighet att påverka hur omvärlden uppfattar dem.

– Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.»I stedet vælger man at holde en demonstration på Stortorvet, som kan sende falske signaler«.

– Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.

Så sent som i august 2009 opplyste Reepalu ellers at han ikke kjente til at svenske jøder følte seg utsatt i Malmø:

Jøder i Malmø føler sig udsatte. Har du forståelse for det ?

Jeg har ikke selv fået signaler om det, bortset fra læserbreve, jeg har læst. Men det er smerteligt at sådan noget sker, og at jøder skal være udsatte for disse trusler fra antizionistiske og højreorienterede grupper som Bevar Sverige Svensk og lignende.

Hvem tror du er skyldige i “hate crimes” mod jøder?

Det kan være rene bøller. Men vi ved jo også at der er grupperinger på højrefløjen, som gir sig på folk, de såkaldte historierevisionister.

Reepalu hevdet mao at han ikke kjente til noe problem, men hvis det altså skulle være et problem, så var det nok de vanlige mistenkte som sto bak. På spørsmål fra den britiske avisen Sunday Telegraph proklamerte han for øvrig at han hadde startet et dialogforum og at det ikke hadde forekommet noen angrep på jødiske mennesker. Han la til at dersom jøder ønsket å emigrere, så var ikke det noe Malmø blandet seg bort i. Det aktuelle dialogforumet kom ellers bare i stand etter påtrykk fra Sosialdemokratenes partiledelse, som ikke var spesielt begeistret for Reepalus uttalelser i Skånskan. Den omstridte ordføreren påsto selv at han var blitt utsatt for bevisste feilsiteringer, mens avisen svarte med å legge ut originalopptakene av intervjuet. På danske TV 2 Lorry (1:50) gjorde imidlertid Reepalu det klart hvem han mente sto bak de angivelige feilsiteringene og det faktum at flere – blant andre kåsøren Svante Weyler i Sveriges Radio – hadde gjort narr av ham og kalt ham antisemitt: En Israellobby.

I Reepalus hode driver svenske jøder åpenbart med mye rart; så mye rart at sosialdemokraten ikke ser noe problematisk i å forfalle til rene konspirasjonsteorier:

Det som är speciellt här är att det inte finns någon ömsesidighet – det finns inga muslimer som säger att man lämnar stan för att man hotas av judar?

– Jag vet inte riktigt hur de här grupperna ser ut, men jag blev väldigt förvånad när jag blev medveten om den starka kopplingen mellan judiska församlingen och Sverigedemokraterna. Jag visste inte att den fanns, men när jag går på möten hos församlingen ser jag Kent Ekeroth, en av de tuffaste från SD. Sedan får jag höra att han är brorson till en av de ledande inom församlingen.

– Och att SD stenhårt driver sin antimuslimska kampanj genom att säga att man är för den judiska gruppen. Det störde mig väldigt mycket.

Du menar alltså att det finns ett muslimhat i den judiska församlingen i Malmö som kanaliseras via SD?

– Nej, det tror jag inte, däremot att SD:are har infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat.

Ilmar Reepalu godkjente sitatene før intervjuet ble satt på trykk, men etter at svenske medier plukket opp saken – og ordfører for den jødiske forsamlingen i Malmø, Fred Kahn, gjorde oppmerksom på at Ekeroth ikke er i slekt med noen i ledelsen og at de ikke har hatt kontakt med politikeren på flere år – ble Reepalu nødt til å trekke uttalelsene tilbake.

Malmøs mangeårige ordfører har nok, slik han selv sier, et sterkt politisk engasjement i Israel-Palestinakonflikten, men hans egne uttalelser kombinert med den markante uviljen mot å adressere den økende forfølgelsen av byens jødiske befolkning, vitner om at engasjementet umerkelig har glidd over i noe annet. Norske politikere, medier og akademias tilsvarende uvilje kan tyde på at han ikke er helt alene om det. Elitens unnfallenhet overfor en politisk ubehagelig problemstilling er blitt i overkant tydelig – tilsynelatende for alle andre enn dem selv. Få, om noen, har f.eks. oppfordret til noen nabokjerring-virksomhet i møtet med en forfølgelse som antar stadig styggere karakter rett under nesa vår.

– Det är mycket nu, Ilmar Reepalu, skriver professor i statsvitenskap og leder i forbundsstyret for Sosialdemokrater for Tro och Solidaritet, Ulf Bjereld.

Gadd vite hvor grensen går for at mye skal bli til nok?