Kommentar

Per Gudmundson tar for seg leder for Sveriges Unga Muslimer (SUM), Mohammed Amin Kharraki, som klager over at enkelte svenske kommentatorer, blant dem Gudmundson, kritiserer foreningen. Selvsagt gjør vi det, svarer Gudmundson, når noen ytrer seg antisemittisk, eller hatefullt mot homofile, så får de kritikk. Hva er problemet med det?

Sveriges Unga Muslimer burde heller være takknemlige for denne kritikken. Eller ønsker de ikke delta i en demokratisk debatt? Gudmundson påpeker en tendens: de muslimske foreningene respekterer ikke demokratiske prinsipper, de inviterer foredragsholdere med et ekstremt innhold, og når noen kritiserer dem, hevder de seg diskriminert.

SUM är inte ensamma om att ha svårt med att få bukt med galenskaperna. Det är svensk islam som helhet, som har ett problem.

Kolla bara på en av Uppsalas ledande muslimska föreningar: Internationella föreningen för värdering av kunskap och kultur. Det är en förening som utmärkt sig främst i försöken att stoppa konstnären och professorn Lars Vilks från att föreläsa på Uppsala Universitet. Och som utan tvekan marscherar under Hamas flagg. Men det som sticker ännu en smula mer i ögonen är att föreningen helt oblygt marknadsför Al Qaidas senaste stjärnideolog, den jemenitiske predikanten Anwar Al Awlaki, på sin sajt, för att han «ingjuter i lyssnare en djup kärlek till Allah». Den som inte tycker att det är ett problem att en vanlig islamisk förening i Uppsala delar vision med Anwar Al Awlaki, utan i stället tycker att det är synd att någon påpekar det, är illa ute, demokratiskt sett.

Eller ta den svenska webbtidningen Ummah Observer. Där börjar det växa fram ett nytt svenskt politiskt islam: välformulerat men tyvärr helt antidemokratiskt. Länklistan över bloggar är ett veritabelt uppslagsverk över en helt ny rörelse i Sverige – intellektuella och emot demokrati.

Så behöver svensk islam inte se ut. Jag vill stoppa den utvecklingen.

Sveriges Unga Muslimer tycker att jag är ett problem. Men när deras ledare säger så, låter de som antisemiterna omkring Mohamed Omar och Lasse Wilhelmsson: de skjuter hellre budbäraren än bedriver självrannsakan.

Men så skriver Gudmundson at de radikale muslimene opptrer som Sverigedemokratene når de kritiseres av Expo. I stedet for å gå i seg selv, hevder de seg forfulgt. Parallellen halter vel på ikke så få punkter, men det er ikke vanskelig å være enig i prinsippet: kritikk skal man ta til seg, ikke avvise kategorisk. Proporsjonaliteten mellom SDs overtramp og islamistenes er i liten grad til stede: SD har beveget seg mot sentrum og blitt innvalgt i Riksdagen. Det oppsiktsvekkende er at Gudmundsons kolleger opptrer som om det er nazipartiet som er innvalgt, mens de har problemer med å konfrontere den trusselen som islamistene utgjør.

Gudmundson vet nok at han blir utropt til fiende ikke fordi Sveriges Unga Muslimer ikke forstår spillereglene. De har en helt annen agenda.

Sveriges Unga Muslimer låter som Sverigedemokraterna