Kommentar

En svensk politimann som arbeider i en storbyregion, skriver om sin hverdag i Politisk Inkorrekt. Den ligner ikke akkurat på den offisielle. Svenske medier driver en systematisk og aktiv politikk for å anonymisere gjerningsmannen når det er en utlending, spesielt ikke-europeisk, mens svensker gjerne henges ut med navn før saken kommer opp. Mediene går til og med så langt at de skriver «svensker» og lager tegninger av svensker når det er en «utlending».

Dette trykket ovenfra vil nødvendigvis skape et trykk nedenfra, ikke bare fordi det er løgnaktig, men fordi virkeligheten i storbyene blir stadig verre.

Den unge politimannen har arbeidet to år som ordenspoliti.

Flera gånger i veckan åker jag hem till våra äldre och svaga som blivit utsatta för smutsiga åldringsbrott (där någon tränger sig in i lägenheten och lurar/misshandlar den gamla tills de får alla värdesakerna) och ber om ett signalement på vem som begått detta hemska övergrepp. Varje gång beskrivs gärningsmannen som invandrare från en speciell folkgrupp. Inte en enda gång under hela min poliskarriär har jag fått gärningsmännen beskriven som Svensk.

Detsamma gäller de tusentals personrånen där vår barn och svaga blir hotade och rånade på gator och torg, 95 procent av de hundratals gärningsmän jag fått beskrivna för mig anges av den utsatte vara invandrare.

Det är enkelt att slänga sig med ord som personrån och sen inte reflektera vad det faktiskt innebär. För mig och mina kollegor är det tydligt men jag ska försöka förklara. Dessa smutsiga brott begås nästan uteslutande av invandrare. Det karaktäriseras av en total avsaknad för respekt för mänskligt liv. Jag sitter mitt emot en gammal människa med skräcken i ögonen efter att ha blivit attackerad i sitt eget hem – den enda trygga vrå de hade kvar. Full med blåmärken och vittnandes om de knivhot de just fått utstå och den förnedring de känt när de inte kunnat freda sig.

För att inte tala om när jag för mindre än en vecka sedan träffade en 17-årig pojke som darrande av skräck försökte berätta för mig om det personrån han blivit utsatt för några timmar tidigare, det tredje rånet han blivit utsatt för på mindre än 11 månader, alla utförda av invandrargäng. Pojken stod denna gång och vänta på bussen med sin vän när de kom fram, och under knivhot tvingade de vännerna bakom ett hus i närheten.

Där band de vännen och sa till pojken jag pratade med att de skulle skära ihjäl hans vän om han inte kom tillbaka med mycket pengar inom en halvtimme. Lyckligtvis överlevde han och hans vän även detta personrån, men hur mår han idag frågar jag mig? Vilka konsekvenser får detta för hans trygghetskänsla och välmående? Vågar pojkens ens gå ut idag? Gå till skolan?

Etter et halvt år ute i felten tok politimannen opp saken med sine eldre kolleger. Han var sjokkert. Det bildet han så stemte ikke med det han hadde fått høre på politiskolen og det medier og politiker formidlet. – Men slik er den nakne sannheten. Dette er virkeligheten, kunne kollegene bekrefte.

Personlig sikkerhet er blitt et stort problem for politiet. Spesielt kvinner blir dårlig behandlet av innvandrerungdommen. De kalles «snuthorer» og man agriper dem fysisk og forsøker å ta fra dem tjenestevåpen. Det er bare «innvandrerungdom» som angriper politiet. Det kan selv ikke mediene skjule, men det blir ikke kommentert. Hvorfor angriper ikke svenske ungdommer politiet?

Politiledelsen har gitt ordre om at det er visse områder politiet ikke skal gå inn i på rutineoppdrag. Det koster for mye. De må ruste seg som til krig. Det betyr at de stakkarene som bor der og utsettes for kriminalitet, overlates til seg selv. Det er rettssamfunnets kapitulasjon.

Jag själv har aldrig blivit attackerad av ett svenskt ungdomsgäng när jag arbetar, däremot cirka 10 gånger av invandrargäng.

Den tragiska sanningen (som vi nog inte vågar erkänna för oss själva) är att vi HELT tappat kontrollen över vissa områden i våra städer. Vi poliser kan inte gå in vissa områden utan att rusta för krig, enkel service som att åka hem till någon som blivit utsatt för inbrott blir omöjliga då vi och våra bilar blir attackerade. Det har nu gått så långt att ledningen gjort den bedömningen att det våld vi måste använda för att freda oss själv är så grovt att vi inte längre kan verka i områdena, följaktligen har vi blivit förbjudna att uppehålla oss på vissa platser då riskerna är för stora.

Det er en oppgivelse av territorium som samfunnet kommer til å angre. Svensk lov gjelder ikke i visse områder. Man velger kortsiktige løsninger for å unngå konfrontasjon. Da blir områdene baser hvor den svensk-fiendtlige, ikke-lojale stemningen får vokse. Kriminelle og islamister kan utfolde seg fritt. Det går også utover fredelige innvandrere.

Politikerne har fortsatt mulighet til å vedta lover som virker, men de er redd sin egen skygge. Det mest effektive ville være lover om utvisning. Det er det eneste det står respekt av. Men politikerne tør ikke. En lobby av liberale og humanister står klar til å rope «overgrep».

Vi har lignende tendenser i Norge. Da justisminiser Knut Storberget skulle se hvordan hverdagen på Karl Johan så ut i sommer, ble politi utkommandert fra lunsjpausen for at det skulle se fredelig og ordentlig ut. En riktig Potemkin-kulisse.

Vi venner oss til det

Faren er at vi venner oss til at «slik er det». Vi overgir visse grupper til de kriminelle. Som de gamle. De er svake og kan ikke artikulere sine opplevelser. Som politimannen skriver: Hvordan oppleves det for en gammel å bli ranet i sitt eget hjem?

Følgende historie sendte NTB ut i går kveld. Reagerer vi ikke lenger?

En 84 år gammel kvinne ble slått flere ganger i hodet og brutalt ranet i boligen sin på Langhus i Ski i Akershus mandag ettermiddag.

Politiet fikk melding om ranet i 18-tiden. Det var en venninne som fant den 84 år gamle kvinnen blodig og forslått, og som fikk varslet politiet.

– Ting kan tyde på at hun er blitt slått og fått dunket hodet i gulvet flere ganger. Hun har mye bloduttredelser og blødninger i ansiktet, opplyser operasjonsleder Børge Løge i Follo politidistrikt til NTB.

– Hun lå nede

Ifølge politiet har kvinnen en vag formening om at ranet kan ha skjedd rundt klokken 16.

– Hun lå nede og var fullstendig ute av stand til å ta vare på seg selv. Hun ble kjørt til Aker universitetssykehus for sjekk, sier operasjonslederen.

Da kvinnen ble funnet, var huset endevendt. Kvinnen har ikke oversikt over hva som er stjålet, men både lommebok, armbåndsur og mobiltelefon er borte.

Varslet andre politidistrikter

Ifølge politiet husker hun at en mann kom opp til huset og spurte om å få vann, trolig i 16-tiden. Etter dette husker hun ikke noe.

Vitner i nabolaget har fortalt at de mellom klokken 15 og 15.30 observerte en mørk blå BMW 5-serie med sotede vinduer og utenlandske kjennetegn. I bilen satt tre eller fire menn, en av dem tykk og med en signalfarget overdel.

For en drøy uke siden ble det skutt med skarpt utenfor Hotel Plaza i Oslo. Det fikk en frimerkenotis i Aftenposten. Flere skudd slo inn i en parkert bil. Etter noen dager meldte en etterlyst seg, da politiet hadde truet med å gå ut med navn og bilde.

Skyting med skarpt på offentlig sted. Dette venner vi oss også til.

Da har vi kapitulert. Overgivelsen begynner i det små: først i at man unngår å kalle tingene ved deres rette navn: krig. Krig mot samfunnet.