Kommentar

Avsløringen av at Jan Guillou ble vervet av KGB og var deres betalte agent i fem år, er intet mindre enn et jordskjelv. Rystelsene kjennes helt til Norge. Man må ikke tro at de slappe oppslagene i norske medier forteller hele historien. Mange er nok oppskaket i sitt innerste.

Det gjelder ikke minst de som selv deltok på Den mørke siden*.

Venstresiden hadde to ansikter: det man viste omverdenen – det idealistiske og engasjerte – og et mer militant. De militante dragene var også synlige utad i form av aksjoner og en hard ideologi som ble stadig mer forstenet med årene. Men det var bare meninger, og hensikten var jo god.

Nå vet vi at den militante retorikken og metodene var noe mer. Det var ikke bare ord. Man hadde en mørk side. Blekingegadebanden i Danmark er et grelt eksempel. De var politisk kriminelle som mente de hadde moralsk rett til å rane banker og pengetransporter, til å trenge seg inn i folks hjem behandle dem brutalt. Alt i den gode saks tjenste. Vestens forbrytelser var ufattelige, det samme var skylden, og bare aktivisme og motstand kunne rette opp noe av skaden. Derfor handlet de revolusjonære forbryterne på alles vegne. Med den spesielle vri som er leninismens og islamismens særmerke: Det var andre som betalte prisen.

Alle som var med på 70-80-tallet, vil kjenne igjen denne hybris, forakten for vanlige mennesker. Man handlet i deres navn, men de var ellers ingenting. De forsto ikke noe.

Danmark har tatt et oppgjør med den mørke siden. Peter Øvig Knudsens bøker er blitt bestselgere. Nylig utkom Morten Skjoldagers Truslen indefra – de danske terrorister. Snart foreligger Bent Blüdnikow: «Bombeterror i København – Trus­ler og terror 1968-1990.» Historikerne Morten Heiberg, Rasmus Mariager og Regin Schmidt står bak en 4.600 sider lang fremstilling av overvåkingpolitiet PETs historie. De kommer med en forkortet, populær versjon: PET – Historien om Politiets Etterretningstjeneste fra den kolde krig til krigen mot terror.

Deres konklusjon:

De mer samfunnsundergravende og i nogle tilfælde voldelige aktiviteter , der også foregik i miljøerne, havde efter vores mening til tider en bredere politisk appel end det hittil har været kendt.

Radikalismen på 60-70-80-tallet var altså mer voldelig enn det er allment kjent, og volden hadde større aksept enn vi forestiller oss. Det vet de som var med. Man nikker gjenkjennende. Volden var ikke bare RAF og Røde Brigader. Det var en retorikk og holdninger som gjorde at man ikke reagerte på at feks. politimenn ble angrepet eller at eiendom ble skadet. Logikken tilsa også at man hadde få moralske hemninger med metoder så lenge det gikk ut over fienden, feks. terroren mot Israel og flykapringene. Skadefryden over amerikanske tap var tydelig. Omvendt reagerte man ikke på rapporter om undertrykkelsen i de progressive landene. Man satt med den moralske katekismen klar og trenge ikke en gang spørre. Absolusjonen forelå instant.

De venstreradikale var en avantgarde, og innenfor avantgarden fantes en indre kjerne, de innvidde, de som forsto spillet. Bo Bjørnvig har en profil på Jan Guillou i siste Weekendavisen der han omtales som elitist og aristokrat, en som kun anerkjenner sine likemenn selv om de måtte befinne seg hos fienden. Dette er en sentimental fremstilling. Den viktigste komponenten er synet på en selv som hevet over alle moralske lover, og en som har gitt seg selv tillatelse til å bruke andre mennesker som verktøy for sine planer.

Det finnes ingen Gud i dette universet. Ingen ydmykhet. Derfor vil en slik bevegelse være preget av en ekstrem narsissime, en fascinasjon for vold, og dermed en konvergens med andre tilsvarende retninger. Begrepet Brun-Venstre er ikke et skjellsord. Det er en betegnelse på endestasjonen for 70-tallets venstre-voluntarisme, som alltid visste best.

68-generasjonen har besatt så mange posisjoner i Norge og Sverige at det ikke utøves den samme kritikk som i Danmark. En Mads Gilbert eller Jan Guillou kan derfor si nesten hva som helst uten at det reageres.

Dette er hva Guillou skrev om Al Qaida-tilhengeren Mehdi Ghezali og hans kone som ble pågrepet i Pakistan på vei til Waziristan, og forsøkte sprenge ni transatlantiske fly i lufta: Medierna har helt enkelt blivit tokiga.

Nå, kanske inte vilka turister som helst utan snarare politiska turister i så fall. Mehdi Ghezali tycks ha utvecklat ett starkt politiskt intresse för islamistisk aktivism. Det tror jag skulle ha drabbat de flesta av oss om vi suttit i ett koncentrationsläger för misstänkta islamistiska terrorister. Man kan tycka vad man vill om sådana politiska böjelser. Men för det första är det lagligt, för det andra gör det en inte till terrorist, eller ens «terrorsvensk». En terrorist kvalificerar sig för den brottsstämpeln genom helt andra gärningar än att resa till att talibanbehärskat område i Pakistan. Dit skulle jag själv gärna resa om det gick att ordna praktiskt. Vilket dock tycks svårt eftersom till och med Mehdi Ghezali åkte fast i en vägspärr.

Men det är inte bara vår lagstiftning som steg för steg övergett grundläggande demokratiska principer under det pågående kriget mot terrorismen. Den västerländska journalistiken har på ungefär samma sätt anslutit sig till kampen. Om misstänkta terrorister kan man skriva vad som helst utan minsta belägg. Som exempelvis att herr Ghezali och hans sällskap var på väg att träffa Usama bin Ladin. I varje annat journalistiskt sammanhang skulle ett så befängt påstående väcka stor och munter uppmärksamhet.

De västerländska medierna har helt enkelt blivit tokiga när det gäller terror-ism, släppt alla hämningar och övergett alla vanliga kontrollrutiner. Precis som våra lagstiftare.

Härom dagen meddelade Dagens Nyheter i en liten tvåspaltig artikel att tre män dömts i England för att de skulle haft planer på att spränga flygplan. Ingen annan större tidning i Sverige tyckte att saken ens var värd att nämna. Annat var det när det begav sig för tre år sen. Enbart våra två kvällstidningar ägnade över trettio helsidor åt den fantastiska historien om hur bland annat «Satans mödrar» skulle varit på väg att smuggla flytande bomber i sina nappflaskor för att begå självmord tillsammans med sina barn ombord på USA-destinerade flygplan. Den engelska polisen hade gripit ett trettiotal personer, flygtrafiken blev till kaos och sedan dess har trakasserierna mot flygpassagerare blivit nästintill outhärdliga med alla löjliga beslag av rakvatten och läskedrycker. Alla västvärldens tidningar fylldes med dramatiska teckningar på exploderande flygplan och intrycket blev att vi varit en hårsmån från en katastrof i samma storleksordning som attacken mot World trade center den 11 september 2001.

Det var alltså inte sant. De trettio gripna terroristerna släpptes diskret en efter en under de följande åren. Och till sist återstod tre, som nu dömts i hemliga rättegångar för att ha haft «planer» på att spränga flygplan med flytande bomber. Det kanske de hade. Sanningen får vi aldrig veta. Och någon undersökande journalistik för att ta reda på sanningen kommer knappast att organiseras, vare sig i Storbritannien eller annorstädes. Storyn om «Satans mödrar» är nämligen mycket mer spännande, och politiskt korrekt, än storyn om rättsövergrepp och vildsinta påhitt. På samma sätt som misstänkta muslimer är utsatta för en odemokratisk undantagslagstiftning är de utsatta för undantagsjournalistik.

En viss jämförelse tränger sig nu osökt på. En kulturartikel i Aftonbladet diskuterade härförleden möjligheten att den omfattande illegala (och dokumenterade) organhandeln i Israel kunde ha ett samband med mördade och tvångsobducerade palestinier. Det blev ett oerhört liv i snart sagt hela världen. Journalister av alla slag, stora som små, stod upp och vittnade om heliga journalistiska principer, om att alltid ha belägg, rentav «bevis», alltid kolla alla källor, liksom de vittnade om sin övertygelse att alla organ som det handlas illegalt med i Israel är judiska. Hur de nu kunde veta det.

Det är förstås en extrem jämförelse, eftersom kritik mot Israel är raka motsatsen till kritik mot misstänkta islamistiska aktivister, som medierna kallar terrorister utan minsta belägg. Om Mehdi Ghezali och de andra svenskarna är skyldiga till brott kommer medierna att meddela det stort. Om de är oskyldiga råder andra journalistiska principer.

Artikkelen er på et nivå som knapt fortjener omtale. Hvis det ikke hadde vært for at navnet Jan Guillou gjør at den tas alvorlig. Dette er ikke argumentasjon. Det er «struntprat», blottet for hold i virkeligheten. Guillou kalkulerer med at leserne ikke vet eller kan vurdere. Uansett imponeres de til å godta hva han sier.

Sigbjørn Hølmebakk forvandlet ordet brønnpissere fra å handle om folk som hadde glede av å forurense andres drikkevann til å handle om det ideologiske drikkevannet.

Det alvorlige for Guillou er at avsløringene om hans KGB-virksomhet ikke bare river vekk tilliten til ham som person, de stiller også denne beundringen for og lefling med terror og diktatur i et helt annet lys. Er det bare lettvintheter og svermeri? Eller uttrykker det noe mer alvorlig, handler det om hva hva Guillou faktisk står for?

I boken «De ska ju ändå dö» forteller Gunnar Ekberg om sitt liv som infiltrator i venstrebevegelsen på slutten av 60- og begynnelsen av 70-tallet. Ekberg var en av dem som ble avslørt av Guillou og Peter Bratt i den såkalte IB-affæren. Avsløringen av at svenske myndigheter drev infiltrasjon og overvåking av politisk virksomhet, slo ned som en bombe. Det bekreftet en av venstresidens viktigste teser: Bak den offisielle masken finnes en skjult makt, den står venstresidens riddere etter livet, den er ond og illegitim. IB var ikke underlagt Riksdagens kontroll, og var derfor beviset på den skjulte makten.

Avsløringen av politisk overvåking ble forvandlet til enorm politisk gevinst for venstreisden. Her fant man beviset. Det ble brukt til å konstruere en myte om den illegitime overvåking av lovlig politisk virksomhet.

Men denne virksomheten hadde også en ulovlig side, og man trengte ikke lete lenge for å finne eksempler. Folk som snakker høylytt om væpna revolusjon, bør finne seg i å bli nærmere gransket. Det var det overvåkingstjenestene i Vesten gjorde, og de fant da at man bare ikke snakket, man handlet også. Jan Guillou og flere i den indre krets i KFML, Clarté, FNL-gruppene og Palestina-gruppene pleide kontakter med palestinske terrorgrupper, fremst PFLP. Norden var allerede den gang et viktig kontaktområde for Midtøsten-terrorister. Man hjalp dem konkret med pass, opphold og møter, og var også i Libanon og Jordan på treningsleire.

Det var ingen spøk, mange tok skrittet over i aktiv kamp, eller motstand som man kalte det. Man viklet seg inn i nettverk som det kunne være vanskelig å komme ut av.

Typer som Jan Guillou nøt dette spillet. Det holdt på å koste Gunnar Ekberg livet. Guillou skrev brev til sjefen for PFLP, Wadi Haddad, om hvordan Ekberg skulle «behandles».

Denne siden av venstresiden er kommet lite frem i Norge. Men det er liten tvil om at den også har hatt nedslag i Norge. Man kan ikke drive aktivt «solidaritetsarbeid» i Midtøsten i en årrekke og ha med PLO, PFLP og nå Hamas og Islamsk Jihad å gjøre uten å få vite ting som har konsekvenser.

Venstresiden erklærte det bestående krig. Man sa det åpent. Nå viser det seg at man ikke bare hadde det i munnen. Man pleide også kontakter og gjorde tjenester for folk som drev voldelig kamp og terror.

Disse opplyningene må få konsekvenser for hvordan vi ser på overvåking og politisk virksomhet. Politiets sikkerhetstjeneste, PST, sier feks. at de ikke overvåker meninger, kun handlinger og forberedelse til ulovlige handlinger. Men er ikke ord også en forberedelse? Erfaringen fra 70-80-tallet viser at det ikke bare var ord. Det bør få konsekvenser for vår vurdering av dagens ekstremisme. Det er klare paralleller mellom den radikale ekstremismen og dagens religiøse. Begge er drevet av et hat mot det bestående. De som slår inne på denne veien bør vite at den har en pris, og samfunnet bør bevisstgjøres om hvem som er fienden. Til syvende og sist er det borgerens bevissthet om fare som avgjør.

* Amerikanerne er flinke til å lage slående utrrykk. I filmen Taxi to the Dark Side er det virkelig en mørk side vi ser. Men det er interessant å observere: Venstresiden lager myter slik at Den mørke siden er hva USA under Bush handler om. Abu Ghraib og Guantanmo er blitt larger than life. Man finner ingen tilsvarende selvransakelse på egen side, ingen opptatthet av voldens røtter, ingen anger. Venstresiden har utvilsomt en mørk side. Tilfellet Guillou illustrerer at dette har vært bevisste valg. Man har følt seg hevet over den alminnelige moral. Man har bevart denne motstand mot kritikk: Kritisere kunne bare den gjøre som befant seg på innsiden. Slik sett er venstresidens feil i en annen og verre kategri enn Bush-administrasjonens. Man anerkjenner ikke den demokratiske kontroll.