Nytt

Historien om de tre svenskene som ble pågrepet i Pakistan 28. august sammen med ni andre utlendinger, på vei til Waziristan, angivelig for å møte en Taliban-krigsherre, er utrolig. Den reiser en rekke spørsmål om radikalisering av unge i Sverige og samrøre med internasjonal terror. Det er rockn’ roll jihad, og det er dødelig alvor.

Terroren på 70-80-tallet var også internasjonal, dvs. venstreterrorister i Italia, Danmark og Tyskland hadde forbindelser til Midtøsten.

Men linjene er i dag mye lengre, de går til Somalia og Pakistan, og innsatsen er mye høyere.

Det ubehagelige er utviklingen av en ungdomskultur som er rebellpreget, fra stenkasterne og brannstifterne rundt Göteborg og Uppasala, til hardcore-terrorister, som de tre i Pakistan.

De pågrepne er som tatt ut av en Bonnie og Clyde-film; det er det trossige, overmenneskelige vi kjenner fra Baader-Meinhof:

Mehdi Ghezali (30) har sittet flere år på Guantanmo, han ble pågrepet i desember 2001, og satt fanget til 2004. Han ble løslatt etter intens diplomatisk aktivitet fra svensk side.

De to andre er Sofia Benaoude (19) og hennes mann (28). Sofia har sitt to år gamle barn med.

De var sammen med syv tyrkere, en russer og en iraner.

Først om pågripelsen av gruppen, som også er «filmatisk»:

Det är den 28 augusti, klockan halv sex på morgonen. Toyotaminibussen kommer körande mot en checkpoint utanför staden Dera Ghazi Khan i centrala Pakistan.

Det är den sista vägspärren före Waziristan – det otillgängliga gränslandet mot Afghanistan, som härjas av talibaner och al Qaida-krigare.

Sedan kriget mot talibanerna trappades upp i somras har polisen fått order att stanna varje fordon.
De äldre tiger

När de vinkar in Toyotan vill ingen av de äldre passagerarna tala med polisen. I stället släpper de fram en ung man i 20-årsåldern.

Poliserna inser att de tystlåtna passagerarna är utlänningar. De kontaktar sin chef och får order att ta med dem till stationen på rutinkontroll.

Medan de utländska resenärerna väntar i stationens reception tar polisen 20-åringen åt sidan. Han berättar då, enligt uppgift, att hans uppdrag är att guida dem till en stad i Waziristan.

– Där skulle han lämna över dem till en lokal ledare med koppling till al-Qaida, säger en pakistansk myndighetskälla till Aftonbladet.

Polisen misstänker att utlänningarna kan vara terrorister.

De låser snabbt in dem i celler och tar kontakt med säkerhetstjänsten.

Mehdi Ghezali säger kort att han kommit till landet för att studera, uppger en källa.

Den svenska kvinnan skakar bara på huvudet när polisen försöker prata med henne på engelska, säger en källa.

Hittade 10 900 dollar

Under tiden söker polisen igenom minibussen. På skilda håll hittar de kontanter – sammanlagt 10 900 dollar.

När de öppnar ett paket med Pampers blöjor upptäcker de enligt uppgift två strypsnaror i metall, femtio centimeter långa med öglor i båda änderna.
Viktiga bevis

Något Ghezali förklarar med att han ville kunna försvara sig mot rövare, uppger en myndighetskälla.

En av de gripna – en ryss från Moskva som konverterat till islam – ska ha gjort vissa medgivanden till polisen.

Hans erkännanden utgör tillsammans med guidens berättelse och strypsnarorna nu viktiga bevis mot svenskarna, erfar Aftonbladet.

Efter fyra timmar hämtas de misstänkta terroristerna av säkerhetspolisen och förs till ett hemligt fängelse. Kort därefter flygs de till huvudstaden Islamabad, där de nu hålls åtskilda och utsätts för hårda förhör. Exakt vad de misstänks för är oklart.

Mehdi Ghezali var med i den svenske dokumentaren «Gitmo» av Tartik Saleh og Erik Gandini, som fikk stor oppmerksomhet og ble vist på mange filmfestivaler. De to sier at de ikke vet hva Ghezali foretok seg i Afghanistan, «siden det ikke finnes noen bevis».

Subkultur

På 70-tallet dukket begrepet subkultur opp. Det kan se ut som jihad er blitt en counterculture, med innslag av både vestlig opprør og religiøs ekstremisme. Som motkulturen på 70-tallet er den global: den inspirerer ungdom over hele verden.

Men myndighetene i Vesten synes helt uforberedt på fenomenet.

På tross av 9/11 har man utviklet en forestilling om USA som den onde, som har brukt vold, tortur og alltid tyr til vold for å løse konflikter. Europa er mer modent.

Nå treffer Ghezali og Sofa Benaoud Sverige i ansiktet som en rekyl. Ghezali var den unge rebell som det offsielle Sverige reddet fra Guantanamo. Nå er han tatt for annen gang. Lysten til å gjøre noe for ham er liten, det bekrefter man underhånden. Men presset om å gjøre noe finnes der. Det finnes en opinion av apologeter som alltid vil forsvare de unge, slik man gjorde med RAF og palestinske terrorister. Men det potensielle nedslagsfeltet er mye større, i Europas ghettoer.

Sofia Benaoud er heller ingen hvem som helst. Hun er datter av en finsk konvertitt, Helene, som ble leder av Sveriges Muslimske Råd.

Sofia ble religiøs og radikalisert på gymnaset, og i annen klasse kom hun først i hijab, så i niqab på skolen. Hun giftet seg med en mann som var like fanatisk. De har også tidligere vært arrestert på terrormistanke, i Etiopia. Også den gang ble et stort apparat satt i sving for å få dem fri.

Man appellerte til omverdenen om hennes ungdommelighet, hennes graviditet og uskyld.

Det var mars 2007 och när Safia kom hem var hon gul i ansiktet. Påminnelser på kroppen om månader i det etiopiska fängelset Addis Abeba. Ärr. Förtvinade muskler. Njurvärk.

Med sig hem till Sverige hade hon en dagbok på smutsigt toapapper. En berättelse om fängelsetortyr. En historia om hur hon fick skydda barnet hon bar i magen från vakternas slag.

Men nu var hon fri. Hemma i Sverige och runtom i världen hade kraftiga ansträngningar gjorts för att få henne frisläppt.

Diplomatmöten över hela världen. Diskreta sammankomster med Pentagon, klanledare och afrikanska regeringstjänstemän. Och samtidigt, mammans kampanj Release My Child, som ekade i medierna och på nätet.

Det offisielle og frivillige Sverige hadde investert mye energi og idealisme i troen på parets uskyld. De er nå skuffet. Det finnes ingen motivasjon for å gjøre en tilsvarende innsats. Men skuffelsen går dypere: De unges oppførsel er et slags forræderi mot solidaritet og fellesskap. Det reiser også spørsmål om disse menneskene er vanlige kriminelle. De er mer å ligne som politiske soldater, uten uniformer, men da er man over i Bush-verdenens begreper, og det er også skremmende. Men spørsmålet er der like fullt: Er ikke disse unges krig like mye rettet mot Sverige?

Det finnes betegnende nok svært liten vilje til å hjelpe de unge på offisielt hold. Oisín Cantwell skriver en interessant kommentar i Aftonbladet: Den här gången är de helt ensamma

Sverige gjorde oerhörda ansträngningar för att Mehdi Ghezali skulle släppas ur Guantánamo.

Och när Safia och hennes man fängslades i Etiopien arbetade UD över hela världen för att få dem fria.

Nu lyfter regeringen knappt ett finger. De har åkt fast en gång för mycket, är budskapet.

När Safia 17 år gammal greps som misstänkt terrorist i Etiopien tillsammans med sin 26-årige man gjorde UD allt för att hjälpa dem.

Diplomaterna vädjade till USA om hjälp, de förhandlade med den somaliska övergångsregeringen, klanledare och Etiopiens regering.

Ansträngningarna pågick i månader innan paret släpptes i mars 2007.

Regeringen arbetade ännu hårdare för Mehdi Ghezali, som greps i december 2001 i Pakistan och fördes till Guantánamolägret på Kuba.

Hela det svenska diplomatiska maskineriet bearbetade USA i över två år och statsminister Göran Persson tog själv upp frågan vid ett personligt möte med president George W Bush i Vita huset.

När Ghezali den 8 juli 2004 släpptes och flögs hem i det svenska regeringsplanet var det en stor politisk triumf för Persson.

När nu alla tre gripits igen är tonläget helt annorlunda.

Utrikesminister Carl Bildt tycktes inte vara alltför bekymrad då han i går för första gången uttalade sig om dem.

Han sa att inte vet mer än att «Ghezali uppenbarligen blivit arresterad». Utrikesministern gjorde samtidigt helt klart att någon diplomatisk storoffensiv inte är aktuell.

– Den förra regeringen gjorde enorma insatser för att Ghezali skulle bli fri. Men jag ser väl inte riktigt det scenariot på horisonten för ögonblicket, sa han bland annat.

Inte heller UD tycks jobba ihjäl sig – myndigheten vet inte var de gripna svenskarna befinner sig eller vad som kommer att hända dem.

Faktum är att utrikesdepartementet inte ens lyckats få deras identiteter bekräftade.

En av Sveriges mest rutinerade utrikespolitiker bedömer regeringens uppenbara ointresse för deras situation som att UD tycker att de helt enkelt får klara sig själv den här gången.

Att de redan fått hjälp en gång och att tre personer som suttit inlåsta som misstänkta terrorister inte borde sätta sin fot i en del av Pakistan där al-Qaida har ett av sina starkaste fästen.

Ghezali fick ett oerhört stöd inte bara från regeringen då han satt fängslad.

Men nu är de gamla vännerna tysta.

Aisar Alshawabkeh, talesman för moskén i Örebro, som den fängslade svensken ofta besökt, distanserar sig.

– Mehdi Ghezali är inte verksam i moskén och inte medlem i styrelsen, säger han.

Gösta Hultén, tidigare ordförande i Guantánamogruppen, var en av dem som kämpade hårdast för Ghezali.

Nu säger han till Svenska Dagbladet att det var «väldigt dumdristigt att åka till Pakistan igen» och att han inte kommer engagera sig på samma sätt.

Den här gången tycks Mehdi Ghezali, Safia och hennes man vara ensamma.

Sverige investerte mye politisk kapital i Ghezali og Sofia og ektemannen. Sverige føler seg nå sveket. Men hvilke erkjennelser fører det til?

Sitatene er fra Aftonbladets dekning:

Strypsnaror låg i blöjpaket

Les også

Tenåringsjihad svensk style -
Sveriges Natural Born Killers -
Hejdå Sverige! -
Sverige – våldtaget land -
Samhällsansvar -