Gjesteskribent

Svenska media får mig att må illa. Ibland får man bara nog av snedvridning och förljugenhet. I torsdags basunerades nyheten om att egyptiern Ahmed Agiza, 49, släppts ur fängelset i Kairo ut i svenska media. Redan i morgonens Ekonyheter och tv:s morgonsoffor stod det klart hur nyheten skulle vinklas och paketeras för svenska folket. Här skulle det frossas i stora skuld- och snyftvalsen. Agizas fru Hanan Attia, nyligen hemkommen till Sverige från sin årliga semester i Egypten, intervjuades i alla media. Hon var på knagglig svenska ”jätteglad” och hoppas att maken ska få komma ”hem” till Sverige så att de, inklusive de sex barnen, kan bli ”en vanlig familj” igen.

Varje inkopplad reporter brassar på med inprogrammerad sentimentalitet. Den kommer ända nerifrån tårna, den sitter i ryggmärgen – en svensk journalist utan vänstervriden slisksentimentalitet är helt enkelt otänkbar. Enbart vänsterpolitiker, Agizas juridiska ombud och ”människorättsaktivister” intervjuas. Vi får veta att det är Sveriges ansvar att ta emot Ahmed Agiza. Inte en enda röst som ifrågasätter ensidigheten släpps fram. Offerkoftan sitter som en smäck. Det är uppenbart att media nu tänker använda sin makt till det yttersta för att pressa fram ett nytt uppehållstillstånd till Ahmed Agiza, mannen som avvisades från Sverige 2001 och dömdes av en militärdomstol i Kairo till 25 års fängelse. När han släpptes den 2 augusti hade han avverkat nästan tio år.

Den kletiga sentimentaliteten står mig upp i halsen

Detta bara några dagar sedan vi i samtliga media fått veta att ”fyrabarnspappan”, det vill säga gangstern och cracklangaren Mark Duggan, 29, skjutits till döds av polis i Tottenham, England. Jag erkänner villigt att ”sexbarnspappan” Ahmed Agiza och ”fyrabarnspappan” Mark Duggan på en och samma vecka blir för mycket för mig. Den kletiga sentimentaliteten står mig upp i halsen. Medias vänsterpolitiska agenda blir kräkfärdigt uppenbar. Igen.

Grova brottslingar utmålas som ömsinta familjefäder. Syftet är uppenbart: att dupera allmänheten och hindra den från att dra adekvata slutsatser genom att fokusera på den kärleksfulle familjefadern och förtiga den mindre smickrande sanningen. Med hjälp av ett i sammanhanget fullkomligt ointressant faderskap försöker media skapa immunitet mot ärlig redovisning av relevant information. Dessvärre verkar inte faderskap hindra någon från att begå brott. Och det är brottet som har betydelse när brottslingar uppmärksammas i media, inte hur många barn vederbörande har hunnit skaffa sig.

Den patologiska skulden

Det svenska media hänger sig åt är utstuderad manipulation med förljugenhet, sentimentalitet och en egen politisk agenda som drivkrafter. Den här sommaren har topplocket formligen gått och hysterin nått nya höjder. Här ska ingen möda sparas för att smeta gullegull över grova brottslingar så att vi sluter dem i vår kollektiva famn och gråter över deras bittra och underförstått djupt orättvisa öden.

Det råmaterial som finns under ytan hos både sändare och mottagare är en skuld som antar alltmer patologiska former. Skuld över att finnas till. Skuld över att ha det bra. Skuld över att inte alla har det precis lika bra, inklusive de som har raserat alla sina egna plattformar genom att begå grova brott. Vi är ju alla lika, eller hur? Vi är ju alla människor med samma rätt till allting. Alla borde få ha det exakt lika bra, helt oavsett vad de gjort för att förbruka sitt förtroendekapital. Så lyder PK-elitens förvridna budskap som trummas in i våra arma huvuden morgon middag kväll.

Denna patologiska skuld är lysande beskriven av den franske filosofen Pascal Bruckner i boken ”The Tyranny of Guilt”. Han skriver bland annat:

”Fascism, kommunism, folkmord, slaveri, rasism, imperialism – Väst lider ingen brist på orsaker till skuld. Men skulden har gått för långt. Den har blivit patologisk, en tvångsmässig skuld som till och med hindrar oss från att bekämpa de illdåd som begås i dag. Väst har inte monopol på ondska. Väst borde känna stolthet över sig själv – och försvara sig själv och sina värden.”

”Den yttersta vänstern har aldrig kommit över kommunismen och visar än en gång att deras passion inte är frihet utan slaveri i namn av rättvisa” skriver Pascal Bruckner.

Trosor impregnerade med skuld

Det är åtskilligt vi ska skämmas över i Väst. Även om vi bara har läst Onkel Tom´s stuga när vi var små och inte ens har sett en slav på vykort eller kolonialiserat minsta kvadratmeter ska vi skämmas över slaveri och kolonialism. Just nu ska vi skämmas extra mycket över att en psykiskt störd norrman mördade 77 personer. Det är allas vår skuld. Och över att arbetslösa brittiska ungdomar inte har samma levnadsstandard och lika stor platt-tv som de som arbetar. Alltihop är vårt fel. Vi måste förstå att upploppen, förstörelsen och stölderna i England är en helt naturlig egendomsutjämning när de fattiga slår tillbaka mot kapitalet och de elaka poliserna. Det är innebörden i en typisk artikel på Dagens Nyheters kultursidor, den här gången skriven av den brittiska journalisten Nina Power. Det är ren vänsterpropaganda med rubriken ”Därför står London i lågor”.

Och vi ska skämmas över torkan i Afrika givetvis, eftersom de bevattningssystem som romarna konstruerade redan för 2 000 år sedan ännu inte har uppfunnits i Somalia, och det är säkert vårt fel. Den som i dagarna inhandlar damunderkläder hos en känd damklädkedja uppmanas att avhjälpa torkan i Afrika genom att skänka bidrag – alltså utöver de miljarder som vi redan pungar ut med i u-landsbistånd och för invandringen från u-länderna. Inte ens våra trosor undgår att impregneras av skuld.

Avvisades av amerikanska CIA

Affären Ahmed Agiza är en studie i skuld. Trådarna bakåt leder till en historia om intriger på högsta politiska nivå. Det är den 18 december 2001 som de båda terrormisstänkta egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery efter beslut av den svenska socialdemokratiska regeringen avvisas från Bromma flygplats i Stockholm under uppseendeväckande former. Regeringen samarbetar med amerikanska CIA som verkställer avvisningen.

Det har vid den här tidpunkten gått tre månader sedan terrordåden i USA den 11 september. Hela världen är i chock över de besinningslösa dåden som kostat minst 3 000 människor livet och skadat ännu fler. Det är känt att flertalet terrorister kom från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Men det är också känt att ledaren för de fasansfulla attackerna och den som styrde det första Boeingplanet rakt in i World Trade Center var en egyptier, Mohammed Atta al-Sayed, född 1968. Skräcken för terrorister och nya terrordåd håller världen i ett järngrepp.

Sådan är bakgrunden sent på kvällen den 18 december 2001 när ett amerikanskt Gulfstream jetplan landar på Bromma flygplats. Planet är registrerat på ett företag i Massachusetts – Premier Executive Transport Services, med tillstånd att landa på amerikanska militärbaser överallt i världen. De två misstänkta terroristerna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery har gripits några timmar tidigare och förs ombord på planet under förödmjukande former av amerikanska CIA-agenter. Destinationen är Kairo.

Hot om handelsblockad

Avvisningsbeslutet har fattats dagen innan av den socialdemokratiska regeringen med utrikesminister Anna Lindh (1957-2003) som föredragande. Hon kände sig tvingad att godkänna aktionen. Anna Lindh, som mördades i september 2003, har i efterhand och även efter sin död fått hela skulden för avvisningsbeslutet. Men justitieminister Thomas Bodström informerades – vilket han själv ihärdigt har förnekat – dagen innan om den kommande avvisningen. Anna Lindh hade i ett långt samtal också informerat statsminister Göran Persson, som ville att avvisningen skulle ske omedelbart. Det berättar Anna Lindhs väninna Eva Franchell i boken ”Väninnan” 2009.

Den svenska regeringen var satt under mycket stark press från USA. Säpo och CIA hade under hösten 2001 upptäckt var sin misstänkt terrorist i Sverige. Via ambassaden i Stockholm erbjöd sig USA att med CIA:s tjänster hjälpa till med avvisningen av de båda egyptierna. USA ökade pressen på Sverige genom att hota med en handelsblockad riktad mot EU. En sådan blockad skulle ha fått stora ekonomiska konsekvenser och allvarligt ha försämrat relationerna mellan EU och USA.

Media var försänkt i julnirvana

Regeringen med Anna Lindh i spetsen pressades att acceptera att CIA tog över verkställandet av avvisningen. Så fort regeringens beslut var fattat lyfte det amerikanska planet från USA mot Bromma. Ur regeringens synpunkt var dagen den 18 december väl vald. Största möjliga diskretion kring avfärden från Bromma var given, eftersom den svenska journalistkåren var försänkt i djup julnirvana och strängt upptagen med att koka julskinkan och shoppa julklappar. Denna nirvana skulle komma att pågå i två och ett halvt år, ända till 17 maj 2004 när historien avslöjades av tv4:s program Kalla fakta.

Före avvisningen hade den svenska regeringen fått skriftliga garantier från Egyptens regering att de båda misstänkta terroristerna inte skulle utsättas för tortyr. Regeringen litade på garantierna. Att avvisa till ett land där tortyr praktiseras skulle ha gjort beslutet lagstridigt. Men redan ombord på CIA:s flight till Kairo utsattes de båda gripna för inhumana och förödmjukande metoder som att bli fråntagna sina kläder och iklädda röda fångoveraller samt drogade med stolpiller. Aktionen har kritiserats både av olika FN-kommittéer, riksdagens konstitutionsutskott och Europarådet.

Dömd till 25 års fängelse

Ahmed Agiza dömdes av en militärdomstol i Egypten till 25 års fängelse för medlemskap i terrororganisationen Egyptian Islamic Jihad. Han har uppgett att han utsatts för tortyr i fängelset, bland annat elchocker. Mohammed Alzery frigavs i oktober 2003, efter mindre än två år, utan att ha åtalats. Sveriges nya borgerliga alliansregering upphävde 2007 avvisningsbeslutet för både Mohammed Alzery och Ahmed Agiza. Båda har fått rikliga plåster på såren från svenska staten, det vill säga de svenska skattebetalarna. 2008 fick de ett skadestånd på 3 miljoner kronor vardera. De har ansökt om nytt uppehållstillstånd i Sverige men nekades det 2009 eftersom Säpo ansåg att de fortfarande utgjorde en säkerhetsrisk.

I början av augusti släpptes Ahmed Agiza ur fängelset i Kairo. Då hade han suttit där i tio år av de 25 som han från början dömdes till. Han togs emot av sin hustru Hanan Attia och de sex barnen som befann sig i Egypten på sin årliga semester. Och nu sjunger som man kan vänta sig De Godas kör i unisona stämmor. Ahmed Agiza ska ”hem”! Han ska ha uppehållstillstånd i Sverige genast!

En unison kör av Do-gooders

Thomas Hammarberg, som har profilerat sig som en verklig Do-gooder och har gjort en lysande karriär på mänskliga rättigheter och nu är Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i Strasbourg, yttrar följande som i all sin naivitet är belysande för den svenska enfalden i förhållande till terrorism:

”Jag betvivlar ju starkt att en man som suttit tio år i fängelse utgör någon fara, men om det är så att Säkerhetspolisen har något så borde en oberoende jurist gå igenom Säkerhetspolisens uppgifter.”

”Svenska staten bör snarast ge Ahmed Agiza uppehållstillstånd” säger Thomas Hammarberg.

Robert Hårdh, chef för organisationen Civil right defenders, instämmer:

”Det är ju här han har sin familj, så det naturliga är att han är här.”

Amnestys chefsjurist Madelaine Seidlitz säger:

”Det är helt tydligt enligt svensk lag och folkrätten att Ahmed Agiza har rätt att återförenas med sin familj och få uppehållstillstånd här. Vår förhoppning är att det ska ske enkelt och smidigt.”

Stoppade utvisning av våldtäktsman

Madelaine Seidlitz har tidigare gjort sig känd för att ha satt hård press på regeringen att behålla den eritreanske våldtäktsmannen Henok Werie Fre i Sverige och stoppa utvisningen av honom. Henok Werie Fre dömdes till tre års fängelse för en brutal våldtäkt 2007. Seidlitz/Amnestys, riksdagsman Veronica Palms (s) och medias energiska insatser i humanitetens tjänst ledde till att han fick tillfälle att begå ännu en brutal våldtäkt den 26 april i år, denna gång i Eskilstuna.

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är givetvis inte sen att stämma in i humanitetskören. Det kostar honom inget. Han ska ju snart avgå.

”Regeringen borde ta sitt ansvar och se till att upprättelsen verkligen kommer de här männen och deras familjer till del.”

Lämnade Egypten för Iran

Ahmed Agiza lämnade sitt hemland Egypten 1991, enligt egen uppgift för att han upprepade gånger trakasserats av den egyptiska säkerhetstjänsten. 1999 bodde han i det islamistisk-fundamentalistiska Iran och blev, tillsammans med 106 andra, i sin frånvaro av en egyptisk militärdomstol förklarad skyldig till att vara medlem i en förbjuden islamistisk organisation. Ett år senare, år 2000, anlände han med sin familj till Sverige på falska pass och sökte politisk asyl. Mohammed Alzery flydde också från Egypten 1991 men uppehöll sig i Saudiarabien och Syrien innan han sökte asyl i Sverige 1999.

Ahmed Agiza har alltså bara bott i Sverige i ett år innan han avvisades till Egypten. Om han vill bo i Sverige igen är det inte aktuellt att söka politisk asyl. Efter den ”arabiska våren” och egyptiska revolutionen råder nya omständigheter. Egyptens president Hosni Mubarak tvingades avgå den 11 februari i år efter att ha suttit vid makten i 30 år. Dessutom kan Säpo vid en ny bedömning fortfarande se Agiza som en säkerhetsrisk.

Enklast att anhöriginvandra

Den enklaste vägen in i Sverige är att anhöriginvandra, det vill säga ansöka om uppehållstillstånd på anknytning till redan invandrade anhöriga. Ahmed Agiza har alltså fru och sex barn i Sverige, och flertalet av dem har hunnit få svenska medborgarskap. Men för att få uppehållstillstånd som anhörig ska man ha en anknytning till Sverige, och relationen ska vara seriös och stadigvarande. Agiza har alltså inte levt med sin familj på tio år, och någon uttalad anknytning till Sverige har han inte. Ingenting hindrar att han återförenas med sin familj och efter Hosni Mubaraks fall bosätter sig hemma i det nya Egypten.

Det kommer att bli migrationsverket och i sista hand migrationsdomstolen och migrationsöverdomstolen som avgör om Ahmed Agiza ska få komma till Sverige. De är redan under stark press från de godhetsprofeter – dessa förkunnare av falsk barmhärtighet för vilken de själva inte offrar någonting – som jag har gett några exempel på här. Sverige har dessutom av tradition ett mycket släpphänt förhållningssätt gentemot krigsförbrytare och terrorister och har länge varit ett paradis för dem som flyr undan rättvisan i sina hemländer.

Minst 1 500 krigsförbrytare i Sverige

Omkring 1 500 krigsförbrytare som flytt från väntade straff i sina hemländer uppehåller sig i Sverige. Uppskattningen gjordes 2007 när Migrationsverket, Polisen och Åklagarmyndigheten publicerade rapporten Internationella förbrytare i Sverige. Siffran kan vara betydligt högre. I många, sannolikt flertalet fall försörjs de på livstid med bidrag av svenska skattebetalare. Två har hittills dömts. Jackie Arklöv dömdes den 18 december 2006 för brott mot folkrätten som han gjort sig skyldig till som legosoldat på Balkan.

Ahmet Makitan, 44, dömdes i april i år för grovt folkrättsbrott och människorov av Stockholms tingsrätt. Han är bosnisk muslim och stred för den kroatiska fascistiska HOS-milisen. Makitan var under Balkankriget 1992 lägervakt i koncentrationslägret Dretelj, där han enligt en mängd vittnen utsatte fångarna för utstuderad grymhet och brutalitet. Bland annat tvingades de beta gräs och äta jord och och bete sig som djur. Han verkställde också två skenavrättningar. Ahmet Makitan kom till Sverige 2001 och fick svenskt medborgarskap 2006. När han greps arbetade han som skolvaktmästare i Sollefteå. Han ska utöver fängelsestraffet betala 1,5 miljoner kronor i skadestånd till 22 lägerfångar.

Vår godtyckliga asylprövning gör det möjligt för i stort sett vem som helst att precis som Ahmed Agiza och hans familj år 2000 ta sig in i landet utan ID-handlingar eller med falska pass. Av dem som söker asyl i Sverige saknar 95 procent ID-handlingar men släpps in ändå. Svenska myndigheter, och ingen annan heller, har en aning om vilka de är eller vilket land de kommer ifrån. På Migrationsverkets hemsida kan man läsa följande:

”Om du har begått något brott kan du ändå bli svensk medborgare, men då måste du vänta en tid. Hur länge du måste vänta beror på vilket straff du fick.”

Sverige har lägst krav för medborgarskap

Sverige är det land i Norden där det ställs allra lägst krav för att få medborgarskap. Det krävs en boendetid på bara 5 år. I Norge är kravet 7 år och i Danmark 9 år. I Sverige går det utmärkt att ha dubbla medborgarskap och därmed dubbla lojaliteter – eller snarare behålla lojaliteten med det gamla hemlandet men utnyttja de svenska förmånerna. Dubbla medborgarskap säger både Norge och Danmark nej till. Ett trohetslöfte mot det land man har sökt sig till är obligatoriskt i Norge och Danmark men inte i Sverige. Norge och Danmark kräver språkkunskaper och samhällskunskap. Danmark ställer dessutom krav på egenförsörjning. Inget av dessa krav ställs i Sverige.

Svensk lag kriminaliserar fortfarande inte tortyr eller brott mot mänskligheten. Det är bara om man har begått brott i Sverige som man kan få vänta ett tag på att beviljas svenskt medborgarskap. Många tycker att det är värt det. Dessutom har Sverige som enda land normal preskriptionstid på krigsförbrytelser. Det är paradisiska villkor för krigsförbrytare. Redan under och efter andra världskriget utmärkte sig Sverige med sin generösa inställning till nazistiska krigsförbrytare.

Sverige erbjöd skydd för krigsförbrytarna

”Sverige har endast lämnat ut en krigsförbrytare till ett icke-nordiskt land – över huvud taget. Misstänkta krigsförbrytare fäste det svenska rättsväsendet mycket liten vikt vid, deras fall utreddes inte, de blev normalt inte utvisade” skriver Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet, i boken ”Att bo granne med ondskan”.

”Sveriges bidrag till krigsförbrytarprocesserna var ytterst ringa. Sverige bidrog varken till arbetet med att etablera lagar och domstolar eller till att söka rätt på brottslingarna och få dem ställda inför rätta. I själva verket blev Sveriges viktigaste bidrag till krigsförbrytarprocesserna att landet erbjöd skydd för misstänkta brottslingar. Sverige blev en plats där de fick leva i fred och utan att hotas av repressalier.”

Se även krönikan Granne med ondskan.

En terrordömd eller befolkningens trygghet?

Det är fullständigt logiskt att ett land där politikerna nedvärderar sitt eget land och dess befolkning till noll och intet värde importerar terrorister och krigsförbytare. Tydligare kan aggressionen mot den egna befolkningen inte demonstreras. Humaniteten utövas på det egna folkets bekostnad. Den för befolkningen livsavgörande tryggheten har slängts överbord för mycket länge sedan.

Så vems ansvar är Ahmed Agiza? Han är inte svensk medborgare och därmed inte Sveriges ansvar. Svaret är självklart: han är liksom varje annan människa i första hand sitt eget ansvar.

Han har av de svenska skattebetalarna fått ett mycket frikostigt kapital, 3 miljoner kronor. Det är mer än de flesta kan drömma om att skrapa ihop under ett liv. Sveriges skuld är betald. Migrationsverkets beslut om Ahmed Agiza kommer att ge en tydlig signal om vilken prioritering som väger tyngst: en enskild terrordömd eller svenska folkets behov av att leva i trygghet utan rädsla för terrorister, krigsförbrytare och våldsbrottslingar.

Se även: Ett paradis för krigsförbrytare

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!