Kommentar

Oslo går i segregert retning. Meldingen om at ambisiøse innvandrerforeldre tar barna ut av skoler med overvekt av innvandrerbarn og sender dem til skoler med større innslag av norske, er et varsel om at systemet ikke fungerer.

Oslo har 125 grunnskoler, i 51 av dem er det en overvekt av flerkulturelle. Det er feil å kalle det minoritetselever, for de er i flertall. Men det fører til problemer: Ambisiøse innvandrerforeldre synes ikke barna lærer nok, norske elever føler seg marginalisert, og f.eks. ikke-religiøse muslimer kan få det vanskelig.

Dagsavisen har snakket med en somalisk familie på Holmlia. Moren går med hijab, kan vi se av bildet, men de sender 15 år gamle Ismail til Lamberseter pga. miljø og læring.

En iransk familie har problemer fordi barna ikke oppfattes som muslimer. De faster jo ikke som de andre.

Også familien Baisteh Talbanpira fikk avslag da de søkte om å få føre over datteren Asal fra Holmlia skole til Karlsrud (26 prosent minoritetsspråklige elever) etter at Asal hadde blitt mobbet over lang tid.

– Jeg var annerledes enn mange av de andre elevene. Det ble vanskelig, sier Asal.

Foreldrene kommer fra Iran. Det har skapt konflikter om religion.

– For eksempel er det mange elever som tviler på om jeg er muslim, siden jeg ikke følger de samme reglene som andre. De spurte: «hvorfor faster du ikke?», sier Asal.

Familien tror den kulturelle miksen gjør det vanskelig å drive skole. Det faglige nivået synker når ressursene brukes andre steder.

– Vi ville at Asal skulle få oppleve et annet miljø. Det er ikke fordi det bor så mange utlendinger her, men på grunn av at så mange kulturer møtes. Det kan være bra, men her blir det litt for mye av det.

Familien vurderte å flytte, men har nå slått seg til ro. De trives på Holmlia.

– Men det finnes mange her som ikke ønsker å delta i samfunnet. Det gjør det vanskelig å drive skole, tror Ardshir Talbanpira.

Det virker som om norske lærere og skoleledelsen ikke makter å skape et miljø der det også er plass for ikke-religiøse muslimer. Gruppementaliteten tar over. Det er alvorlig, for det vil føre til gruppepress og enda mer avskalling. Den politisk korrekte dannelsen sier at man ikke skal kritisere elevenes kultur og religion. Men flertallsstyre i form av intoleranse er neppe etter læreplanen. Det kalles mobbing.

Vi kjenner problemene fra skoler i Danmark og Sverige, men journalist Jo Moen Bredeveien ser ut til å være ukomfortabel med sine funn. Avisen har kalt artikkelen:
Rømmer til hvitere skoler Det er svært uheldig at avisen bruker fargeskalaen. Dette har ingenting med hudfarge å gjøre, det har med kultur og læremiljø.

Sentrale myndigheter ser ut til å gjøre de samme feilene som andre europeiske land. Man har gjort multikulturalismen til rådende ideologi, og har bundet seg selv på hender og føtter. Det hjelper ikke at de daglige erfaringer peker i en helt annen retning.

Nathan Shachar er en av Sveriges beste journalister og kommentatorer. Han opplevde hvordan multikulturalismen ble oppfunnet. Han bodde i Storbritannia, og så hvordan folk med mørk hudfarge opplevde problemer i hverdagen. Rundt 1980 kom det til voldsomme opptøyer.

Ett par kommuner, i sitt beråd, övertalades av sociologer och kriminologer att anamma en ny ideologi, den så kallade multikulturalismen, som kur mot våldet och oron. Birmingham och Bradford gick i bräschen, flera följde.

I stället för individens värdighet och rättigheter lärde multikulturalismen att det var de olika kulturerna som var det centrala. Det var de, inte du och jag, som skulle jämställas.

Inga invandrare eller invandrarorganisationer hade framfört några krav på multikulturella reformer. De applicerades ovanifrån, av vita intellektuella. Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer, i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer, föll de gemensamma organen sönder.

Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena fragmenterats, så att varje «kultur» har sitt shoppingkvarter.

I det nya systemet krossades den sekulära islamiska kulturen, som spelat en central roll i de äldre, politiska organisationerna. Multikulturalismen, som Kenan Malik visat, blev den fanatiska islamismens hävstång. De mest «muslimska» muslimerna tog hand om gruppens skolbudget. De som skulle begå terrordåd mot sina egna landsmän hade inte lärt sig det i Pakistan, de hade uppfostrats till det tack vare en blåögd och artificiell ­modeideologi som inte hade något med islam att göra.

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter, är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser.


Multikulturalism leder till elände

Danmark: Skoletvang som integreringstiltak? og Danmark: Lovlig å bevare kristen identitet – muslimske foreldre i kø for å få barna inn på katolsk privatskole