Sakset/Fra hofta

Multikulturalismen fremstår som et ektefødt prosjekt av den akademiserte 68-kulturen. Dagens Nyheters Nathan Sachar ser tilbake på tiden da den oppsto: På 80-tallet, som svar på asiaters klage over diskriminering og politibrutalitet.

Sachar oppholdt seg i Cambridge, hvor han delte rom med studenter fra Asia.

Jag fäste mig vid att personer från den indiska halvön, oavsett tro, kallade sig «blacks» och agerade tillsammans afro-britter mot vardagens bägge gissel: diskriminering och polisbrutalitet.

Den vintern bröt svåra kravaller ut i nästan alla invandrartäta industricentra. Ett par kommuner, i sitt beråd, övertalades av sociologer och kriminologer att anamma en ny ideologi, den så kallade multikulturalismen, som kur mot våldet och oron. Birmingham och Bradford gick i bräschen, flera följde.

I stället för individens värdighet och rättigheter lärde multikulturalismen att det var de olika kulturerna som var det centrala. Det var de, inte du och jag, som skulle jämställas.

Multikulturalismen som ideologi var altså et svar fra antropologer, sosiologer og kriminologer på de problemer som kulturblandingen medførte. I stedet for å ta konfliktene individuelt, gjorde man det til gruppespørsmål, og forlente gruppens kultur med rettigheter. Det skulle få store konsekvenser.

Solidariteten mellom utlendingene brøt sammen. Tidligere hadde man stått sammen for en sak: mot politibrutalitet. Nå gikk solidariteten i oppløsning og man søkte sammen i egen gruppe. Det var begynnelsen på en segregasjon som skulle forplante seg til skolesystem og boligområder. Det er i ferd med å ødelegge Storbritannia som et nasjonalt kollektiv.

Inga invandrare eller invandrarorganisationer hade framfört några krav på multikulturella reformer. De applicerades ovanifrån, av vita intellektuella. Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer, i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer, föll de gemensamma organen sönder.

Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena fragmenterats, så att varje «kultur» har sitt shoppingkvarter.

For sekulære muslimer var dette helt ødeleggende. De ble knust, overlatt til seg selv, mellom ulike grupper og kulturer. Og islamistene marsjerte frem og påberopte seg å snakke på vegne av flertallet.

I det nya systemet krossades den sekulära islamiska kulturen, som spelat en central roll i de äldre, politiska organisationerna. Multikulturalismen, som Kenan Malik visat, blev den fanatiska islamismens hävstång. De mest «muslimska» muslimerna tog hand om gruppens skolbudget. De som skulle begå terrordåd mot sina egna landsmän hade inte lärt sig det i Pakistan, de hade uppfostrats till det tack vare en blåögd och artificiell ­modeideologi som inte hade något med islam att göra.

Baksiden av multikulturalismen er rasismen, skriver Sachar. Det er logisk. En ideologi som fremmer gruppetenkning må med nødvendighet fremme rasisme. Men det er forbudt å si det høyt. Det er de andre som er rasister, dvs. de innfødte, de innvandrende minoriteter tar bare vare på sin kultur. Dermed settes hykleriet i system.

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter, är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser.

Multikulturalism leder till elände