Sakset/Fra hofta

Hva er forklaringen på opptøyene i Paris, Athen og Rosengård? Er det marginalisering og utenforskap? Bare uttrykket utenforskap lyder langt på vei som en unnskyldning. Det er i samme kategori som «stigmatisering», fetisjord som er nok i seg selv. Mange bruker etter hvert språket på denne måten. Ordene er selvforklarende og selvrefererende. Det er et autistisk språk.

Når mange nok – politikere og nyhetsmedier – bruker termene, opphører den politiske debatten, og vi får et slags politisk maran-ata. Politikken blir som å snakke i tunger.

Hege Storhaug trekker frem den tyske feministen Alice Schwarzer i «Men størst av alt er friheten» (2005);

Under de voldsomme opptøyene i Frankrike i 2005, var det få i Europa som pekte på de religiøse aspektene og kvinneperspektivet som aktuelle forklaringsfaktorer. Fokuset var på marginalisering, arbeidsløshet, liten fremtidstro og rasisme. Ett hederlig unntak er den ledende tyske feministen Alice Schwarzer. Hun påpeker at blant de 40 prosentene arbeidsledige unge med innvandrerbakgrunn i Frankrike, er 25 prosent av dem unge menn og 50 prosent er unge kvinner. «I sosiale termer skulle således kvinnene ha dobbelt så sterk grunn til å protestere». Men muslimske kvinner roper ikke i gatene. Schwarzer sier det slik: «De visker bak gardinene.» Og når jenter og kvinner først protesterer i gatene er det sjeldent mot staten. De protesterer mot voldsbruken til deres egne menn.

Schwarzer viser til at i hennes hjemland Tyskland, er unge tyrkere sterkt overrepresentert på kriminalstatistikker. Hele 25 prosent av tyrkiske gutter støtter oppunder voldsbruk, mot bare seks prosent av tyske gutter, og fire prosent av tyrkiske jenter. Voldsnivået i tyrkiske familier er tre ganger større enn i tyske familier. Ofrene er kvinner og barn, også guttebarn. Til tross for at guttene selv ofte er direkte ofre for voldsutøvelsen, identifiserer de seg med voldspersonen. Altså deres egen far. Så lenge disse faktaene forties, med en «naiv henvisning til rasisme», vil vi ikke forstå kjernen i de voldelige opptøyene, mener Schwarzer. Guttene oppdras i et ekstremt patriarkalsk miljø, der de lærer at en «ekte mann» er en voldelig mann. Og gjennom voldsbruken som mange oppdras i, læres de også opp til å forakte søstere og mødre – de læres opp til kvinneforakt: «Voldsbruken er kjernen i mannsdominansen i enklavene. Vold er kult. Vold er nøkkelkjennetegnet på ’mannlig’ identitet – særlig sterkt påkrevd når mannlighet rokkes ved og er utrygg.» Schwarzer mener islamister utnytter disse unge mennenes håpløshet. De unge tilbys ny og stolt identitet, mot at de skal få både deres egne kvinner og vantro til å underkaste seg dem. Når disse unge mennene skrek mot fransk politi under opptøyene i 2005, ropte de derfor ikke politiske slagord som under ungdomsopprørene i 1968. De ropte «horesønner» til politiet.

Offer

En av de merkeligste psykologiske mekanismene i vår tid er hvordan en liberal europeisk elite har gått inn i et rollespill med muslimene. Muslimene kommer med en forestilling om å være ydmyket, og den liberale eliten har nærmest begeistret bekreftet at de har rett til å føle seg krenket. Slik har den offentlige samtalen utviklet seg til en konkurranse om hvem som er mest krenket. Samer, roma, homoseksuelle må vike: det er muslimene. Nå knesettes det også i en ny norsk lov: Av hensyn til samfunnsklimaet blir det straffbart å krenke de troendes følelser.

Lørdag kveld sendte NRK2 et program fra SVT, der kurdisksvenske Mustafa Can var programleder for en debatt om krenkelse. Der satt det fire innfødte svensker. En av jentene viste til hvordan lærere nå anklages for rasisme, og at noen klager til et ombud som reiser sak. Så må læreren gå i måneder i uvisshet med et damoklessverd over hodet. Dette syntes hun var absurd. Men andre så det ikke slik. Krenkelse er kommet for å bli. Er vi for lettkrenket, spurte Can, og det var forskjellige meninger om det. Men at dette ordet har gått inn i språket og blitt en selvfølgelig standard i nær sagt alle sammenhenger, reagerer man ikke på.

I et samfunn som dyrker offerrollen og krenkelse, er det da noe rart at de som har valgt utenforskapet gjør opprør? Oppskriften ligger jo klar. De har fått begrunnelse og legitimitet før den første molotovcocktail suser gjennom luften. Hør bare på rapportene fra Athen. Det er ikke én sending som ikke nevner at det hele startet med politiets drap på en 15-åring. Det er ikke fordi Dagsnytt tror vi er blitt senile de gjentar dette. Det er for at vi hele tiden skal minnes på hvem som egentlig har skylden. Det lammer vår evne til å reagere.

Slik var det under opptøyene i Paris og i København og Danmark for øvrig da innvandrerungdom gikk berserk rundt om i landet, og nå i Rosengård i Malmø. Mediene leverer unnskyldningen med en gang, og en tropp av akademikere står klar til å gi det akademiske skinn av vitenskapelighet. Hva kan vanlige folk stille opp mot dette? Avmaktsfølelse. Og det er tilsiktet. Mediekampanjen er ment å lamme evnen til handling hos vanlige folk. Det gjelder at ikke folk mobiliserer og sier: «Slik vil vi ikke ha det.»

Mediene, politikere og akademikere driller budskapet inn så lenge at man til sist får innarbeidet en refleks: Jo verre det blir, jo verre er undertrykkelsen. Den perfekte mekanisme. Unnskyldningen er blitt internalisert.

En høgskolelektor i Malmø, Aje Carlbom, har selv bodd flere år i Rosengård. Han slår hull på myten om det påtvungne utanförskapet.

Så länge offerperspektivet dominerar tänkandet kommer det att vara svårt att förstå stadsdelen Rosengård och andra etniskt och religiöst segregerade områden. Människorna i de här områdena är också i allra högsta grad aktörer som medvetet beslutat sig för att dra sig undan svenska miljöer.
Skälen för detta kan variera. Många vill bo nära familj, vänner och landsmän och väljer därför trångboddhet i Rosengård framför egen lägenhet i andra städer eller stadsdelar. Bland muslimer är det vanligt att välja boende i Rosengård av det enkla skälet att det redan bor många muslimer där. Det är enklare att leva som muslim i området än utanför.

NRKs Sånn er livet intervjuet en svensk journalist som valgte å bosette seg i en innvandrerghetto utenfor Stockholm. Den røde tråd var at Sverige var et segregert samfunn og det var svenskenes skyld. Men helt på slutten nevner han en samtale med en imam rett før de skulle flytte derfra – de skulle ha barn og kona ville stifte familie et annet sted. Imamen sa at han helst ville ha en muslim som nabo. Hvorfor det? Jo, for det var mye enklere når alle var muslimer. Det kom ikke noe oppfølgingsspørsmål fra NRK-journalisten på en opplysning som slo bena under hele innslaget.

Men motsetningene i den islamske verden importeres og rekapituleres når de muslimske miljøene blir store nok. Det er de i Rosengård. Det hjelper ikke at wahhabittene er i mindretall, for de etablerer undergrunnsmoskeer, og det de savner i antall tar de igjen i pågåenhet og fanatisme. De får tak i ungdommen med sitt militante budskap. Hva skal vanlige folk, foreldre, stille opp mot det?

Moskén är utan tvekan den viktigaste religiösa institutionen för muslimer. I Rosengård finns flera olika så kallade «källarmoskéer», bönerum som är inhysta i cykelförråd eller förvaringslokaler. En uppfattning om den här situationen är att muslimer etablerat källarmoskéer i väntan på att kunna bygga upp arkitektoniskt riktiga moskéer.

Detta är en idé som behöver modifieras, åtminstone när det handlar om Rosengård. Här avspeglar moskéstrukturen politiska och religiösa skillnader i åsikter mellan islamistiska och andra grupper. Dessa problem har ingenting att göra med det svenska samhället utan är en «intern» fråga mellan muslimer. Det ser likadant ut i andra länder.

I Rosengård etablerades den stora moskén (Islamic center) 1984, det vill säga först av alla moskéer. Genom åren har moskén dragit till sig muslimer från olika delar av Sverige och världen. Dessa har träffats i moskén och etablerat grupper inom gruppen som initierat politiska diskussioner som lett till konflikter. Den stora moskéns ledning, med grundaren Beijzat Becirov i spetsen, har på grund av konflikterna tvingat bort «fraktionerna» från moskén och detta har gjort att de etablerat egna moskéer.

Källarmoskén som avhysts av fastighetsägaren har ingått i det religiösa nätverket kring en av Rosengårds äldsta källarmoskéer, Islamiska kulturföreningen. Jag intervjuade företrädare för den här moskén i början av 1990-talet och redan då var det känt att det var en så kallat «wahhabistisk» tolkning av islam som dominerade aktivisternas synsätt.

Muslimer som praktiserar den här typen av religiösa uppfattningar är ofta «isolationistiska». Deras starka idéer om religiös «renhet» gör att de är noga med att inte besmittas av sekulära ideal eller värderingar. Att «bryta» med det dominerande samhällets normer är därför vanligt för wahhabister. Det kan handla om att man vill klä sig p ett annat sätt än andra, att man bosätter sig i segregerade områden, att man undviker miljöer som uppfattas som religiöst orena.

Under 1990-talet drogs många somalier in i den här religiösa rörelsen. Följden av detta blev att många av religiösa skäl undvek högre utbildning på högskolor och universitet eftersom det enligt wahhabistisk ideologi riskerade att förstöra den religiösa tron.

Wahhabisterna i Rosengård har försökt att rekrytera ungdomar till sin verksamhet i flera år. För tolv år sedan tog de över och islamiserade verksamheten i en hyresgästförening i området och i samband med det exkluderade man en grupp romer.


Konflikten i Rosengård är även en konflikt mellan muslimska grupper

De sloss mot Sverige og mot hverandre