Gjesteskribent

Sjefredaktør for tidsskriftet Minaret i Sverige, Mohamed Omar, påpeker i en artikkel hvordan wahhabismen forsøker å penetrere og dominere muslimske miljøer i Europa. Moskeer burde ha planene klare for å avverge forsøk på å skaffe seg kontroll. Dessverre er det liten slik beredskap. Rotløse unge faller som offer for en ekstrem form for islam, som anser seg selv som den eneste sanne tro.

Det trengs opplysning om wahhabismen. Den er et forholdsvis nytt fenomen, og oppsto på slutten av 1700-tallet, Wahhabismen er preget av en uhyggelig intoleranse mot andre former for islam. Islam har vært preget av at det ikke er én autoritet, at det ikke er en organisert kirke, derfor har troen vært preget av lokale skikker og tradisjoner. Wahhabismen er helt hensynsløs overfor andre retninger. Omar trekker frem plyndringen av Karbala, den hellige shia-byen i Irak, i 1802. Kvinner og barn ble drept, helligdommene plyndret. Slik har det fortsatt.

Det skjebnessvangre var da wahhabismen ble offisiell religion i Saudi-Arabia. Da ble intoleransen statspolitikk. Det sier noe om dens totalitære karakter at wahhabismen fører krig mot historien. Historiske minnesmerker er jevnet med jorden. Islams historie er utradert fra sitt fødeland. Alt skal være en tabula rasa.

Med den eventyrlige oljerikdommen kunne Saudi-Arabia sette igang en religiøs imperialisme på 60-tallet: Saudi-Arabia kjøper seg innflytelse og troende over hele verden. Oljeavhengighet og frykt for å krenke har gjort Vesten til stilltiende medløpere. Men wahhabistene skaffer seg innflytelse i Europa som kan få store konsekvenser.

I Sverige, et europeisk land, får muslimene beskjed om at det er uislamsk å feire profetens fødselsdag, ellers en festdag over den muslimske verden.

Wahhabismen är en sekt som grundades av den självutnämnde predikanten Muhammed ibn Abd al-Wahhab i Arabien på 1700-­talet. Sektledaren Abd al-Wahhab ingick en pakt med en rövar­hövding vid namn Saud. Tillsammans erövrade de Mecka och Medina och ställde till med ett ohyggligt blodbad.

Kort dessförinnan, 1802, hade de plundrat staden Karbala i Irak.

Tusentals oskyldiga män, kvinnor och barn slaktades skoningslöst. Imam Hussains grav, som är helig för både shiiter och sunniter, skändades och tömdes på alla dyrbarheter.

Ett av sektens fundament är nämligen att alla muslimska gravar måste utplånas. Att bebygga eller pryda gravar anses tangera «avgudadyrkan».

I de heliga städerna Mecka och Medina har man systematiskt förstört monument, kupoler, gravar och andra ovärderliga minnesmärken under förevändning att de förleder muslimer till «avgudadyrkan».

Sekten förblev ett relativt marginellt fenomen fram till 1960-talet då det saudiska kungahuset började använde intäkter från olje­exporten för att bedriva propaganda på global nivå.

Fattiga länder i Asien och Afrika blev särskilt drabbade. Wahhabiter använde sig av petroldollar för att köpa inflytande i moskéer, dela ut stipendier och bygga skolor.

Än värre än wahhabiternas kulturmord och förstörelse av ­islams konstnärliga och andliga arv är deras fördömande av alla muslimer som inte delar sektens lära.

Abd al-Wahhabi och hans skara stråtrövare exkommunicerade alla muslimer utanför deras egna led, dödade dem och tog deras ägodelar som krigsbyte.

Halshuggningar, förstörelser av moskéer och heliga platser, våldtäkter och mord på «avfälliga» muslimer är alltså inte något som vissa av de så kallade «motståndsmännen» i Irak uppfunnit på 2000-talet. De föregicks av wahhabiternas härjningar 200 år tidigare.

Den framstående muslimske ­teologen Abdal-Hakim Murad (Timothy J Winter) vid Cambridgeuniversitet är en av dem som stått upp och offentligt kritiserat wahhabismen.

I en artikel skriver han att «al-Qaida har sina rötter i wahhabismen», något som framgår med all önskvärd tydlighet för den som studerat Abd Al-Wahhabs liv och dåd.

Det är tydligt att det är wahhabimiljön som format Bin Ladens och hans gelikars tänkande även om vissa av de nuvarande ledarna för sekten i Saudiarabien säger sig ta avstånd från terrorism.

Wahhabismens mål är att kapa islam helt och hållet. Man vill skaffa sig monopol på att definiera vad som är riktig islam. Det sker dels genom pengar, att köpa inflytande, dels genom hot och våld.

Till detta kommer den prestige som det innebär att besitta Mecka och Medina. Wahhabiterna utgör fortfarande en ytterst liten minoritet av världens muslimer, men genom sin aggressivitet, sin fanatism och sina pengar har de skaffat sig ett oproportionerligt stort inflytande.

Wahhabiterna har haft en aktiv strategi att ta över och transformera moskéer i den muslimska världen. Samma verksamhet pågår även i Sverige.

Många muslimer, inklusive jag själv, är djupt oroade av denna utveckling. Wahhabiter infiltrerar föreningar och skaffar sig positioner som de använder för att hjärntvätta våra barn och ung­domar.

Muslimer har ofta inte tillräckligt med kunskap och självförtroende för att stå emot wahhabiternas propaganda. Man är även rädd för dem på grund av deras hårdföra metoder och tuffa retorik.

Det är framför allt muslimernas ansvar att på alla sätt hindra wahhabismen från att skaffa sig större inflytande i våra församlingar och organisationer.

Om vi inte gör något idag kommer vi att ångra oss i morgon. I västvärlden har wahhabiterna funnit jungfruliga jaktmarker, förvirrade och rotlösa tonårspojkar utan stadig grund i islam som faller offer för deras hjärntvätt.

Avsaknaden av traditionellt skolade teologer som kan bemöta dem med islamiska argument ger dem ytterligare en fördel. Vad de inte kunde uppnå i sina hemländer, där allmänheten är mer medveten om deras planer, tror de sig kunna uppnå i exilen.

Wahhabiextremismen kan dock stoppas. Men det krävs systematiska insatser. Handlingsplaner borde upprättas i de moskéer som ännu inte tagits över av sekten.

Wahhabismens slutmål är att, trots sin sektkaraktär, göra sig till det enda legitima språkröret för islam i Sverige och genom hot, våld, infiltration och propaganda undanröja alla andra former av islam.

Det har till och med hänt att muslimer i svenska moskéer fått höra att det är förbjudet att fira profetens födelsedag. En högtid som är nationell helgdag i de allra flesta muslimska länder där den firas med pompa och ståt.

Men här i Sverige, ett icke-muslimskt land, får man höra att den är «oislamisk».

Om inte wahhabismen stävjas kan det absurda inträffa att de får mer makt här att genomdriva sin extrema agenda än vad de har i den muslimska världen.

MOHAMED OMAR, författare och chefredaktör för tidskriften Minaret


Islamistisk sekt hjärntvättar barn