Poesi

I kvällsmørkret på en plats utanför New York,
en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta
åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en
spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skuts kaffekoppar över disken,
skyltfönstrenv tigger av förbipasserande, ett vimmel av
skor som inte sätter nogra spår.
De klattrande brandstegarna, hissdörarna som glider
ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av
röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnellbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas
Schubert i något rum därborta och att för någon är
de tonerna värkligerea än allt det andra.

Tomas Tranströmer