Poesi

Natten efter olyckan drömde jag om en koppärrig man
som gick och sjöng i gränderna.
Danton!
Inte den andre – Robespierre tar inte såna promenader.
Robespierre gör omsorgsfullt toalett en timme på morgonen,
resten av dygnet ägnar han åt Folket.
I pamfletternas paradis, bland dygdens maskiner.
Danton –
eller den som bar hans mask –
stod som på styltor.
Jag såg hans ansikte underifrån:
som den ärriga månen,
till hälften i ljus, til hälften i sorg.
Jag ville säga noget.
En tyngd i bröstet, lodet
som får klockorna att gå,
viserna att vrida sig: år 1, år 2 ….
En frän doft som från sågspån i tigerstallarna.
Och som alltid i drömmen – ingen sol.
Men murarna lyste
i grändarna som krökte sig
ner mot väntrummet, det krökta rummet,
väntrummet där vi alla …

Tomas Tranströmer Citoyens, från Sanningsbarriären (1978)