Blomstene er visnet etter jihad-terroren i Stockholm, men post-it lappene henger der fremdeles. Helena Edlund står utenfor Åhléns parfymeavdeling og leser lapper mens hun forsøker å forstå hva det er hun er ment å forstå. Det virker ikke ekte, tenker hun:

Rosa, gula, gröna post-its. I hundratals. De flesta skrivna med samma sorts medeltjocka, svarta filtpenna. En snabb tanke: Går folk omkring med post-its och svart filtpenna på sig till vardags? Det känns märkligt välregisserat.

Veggen med lappene er vakker på en trist og dempet måte, synes hun, til tross for de grelle neonfargene. Men det er noe som er feil…

Där står vi. Läser, tittar, funderar. Går sakta något steg för att läsa nya lappar. Rösterna är dämpade. Några fotograferar. Men något stör. Något är annorlunda än vid andra minnesplatser jag sett.

Få av hilsningene på veggen er rettet mot de som ble myrdet her av jihadisten. Istedet er det hjerter.

Istället återkommer något annat: Hjärtan. Hjärtan i mängder. Och orden ”kärlek” och ”öppenhet” och ”tolerans” (i olika former) och uppmaningar om att ”inte vara rädda”. Det ilsknaste inlägget jag hittar är det där någon uppmanar potentiella terrorister att prata istället för att mörda.

Er dette reaksjonen på terror? lurer Helena Edlund på. Etter at fem mennesker er massakrert og mange har fått fysiske og psykiske skader for resten av livet. Hvor mange andre finnes det som burde vært sendt ut av Sverige? Rakhmat Akilov er ingen ensom jihadist, slår hun fast.

Rakhmat Akilov är långt ifrån ensam. Tiotusentals, kanske hundratusentals, människor går just nu omkring på våra gator trots att de befinner sig illegalt i landet. Hundratals IS-terrorister har kommit till Sverige efter att ha mördat, våldtagit och torterat i Syrien och Irak. När IS försvagas där, uppmanas anhängarna istället att angripa de otrogna i Väst – det vill säga dig, mig, våra barn, våra vänner. Våra liv, våra värderingar och vår livsstil.

Og tilbake står det en vegg med post-it lapper med oppfordring til kjærlighet, åpenhet og toleranse. Og hjerter, selvsagt. Alltid hjerter. Helena Edlund forstår ikke helt hva hun forventes å elske. Hun spør seg om hun skal elske åpenheten som har ført til at man ikke vet hvem som befinner seg i landet

-men där ett okänt antal av dessa faktiskt vill döda oss?

Eller skal hun elske toleransen som leder til at ekstremistgrupper kan bruke Sverige som rekrutteringsbase og hjemkomstbase – gjerne med statsbidrag?

Skal jeg elske en politikk som innebærer at vi ønsker terrorister velkomne samtidig som vi svikter deres ofre? spør Helena Edlund. Eller enda verre:

Ska jag älska terroristen som vill döda oss?

Dere sier at vi ikke skal være redde, men jeg er redd, sier Helena Edlund. Hun er redd for måten vi har normalisert terroren. Hun er redd for neste gang – for den kommer. Kanskje er det mitt barn som ikke kommer hjem, sier hun. For terror stanses ikke av hjerter på post-its.

Ni säger att jag inte ska vara rädd. Men vet ni vad? Jag är rädd. Jag är rädd när jag tänker på hur vi normaliserat terrorn. Jag är rädd för att det nästa gång – och det kommer en nästa gång – är mitt barn som inte kommer hem. Jag är rädd eftersom jag vet att terror inte stoppas med hjälp av hjärtan på post-its.

Helena Edlund tenker det samme som så mange andre:

Kanske är det fler än jag som frågar sig: Vad är det vi förväntas älska?

Det goda samhallet