Har du noen gang hoppet i fallskjerm eller strikk? I så fall, vet du at det handler om å våge å ta det skrittet rett inn i det ukjente – selv om hver fiber i kroppen din skriker at det er galskap å gå ut av et fungerende fly eller kaste seg utfor en bro? Men vi gjør det uansett. Fordi vi stoler på at fallskjermen vil utfolde seg, eller at gummibåndet er dimensjonert for vekten vår.

Ofte ønsker vi kanskje at veien gjennom livet var enklere, med flere affirmasjoner og færre tilbakeslag. Men slik er det, akkurat nå.

Og det som holder oss gående er å vite at det finnes noen nær oss som vi kan stole på. Noen som fanger oss. Noen som er vår fallskjerm, noen som får oss til å våge å ta spranget – inn i det ukjente. Når vi må dra et sted vi ikke vil, når vi ikke har noe annet valg enn å hoppe.

Velkommen til å lytte til våre tanker før søndagen!

2. søndag i påsketiden

Da de var ferdige med måltidet, sier Jesus til Simon Peter: «Simon, sønn av Johannes, elsker du meg mer enn de andre her?» Han svarte: «Ja, Herre, du vet at jeg har deg kjær.» Jesus sier til ham: «Fø mine lam!» Igjen, for annen gang sier han: «Simon, sønn av Johannes, elsker du meg?» «Ja, Herre, du vet at jeg har deg kjær,» svarte Peter. Jesus sier: «Vær hyrde for mine sauer!» Så sier han for tredje gang: «Simon, sønn av Johannes, har du meg kjær?» Peter ble bedrøvet over at Jesus for tredje gang spurte om han hadde ham kjær, og han sa: «Herre, du vet alt; du vet at jeg har deg kjær.» Jesus sier til ham: «Fø mine sauer! Sannelig, sannelig, jeg sier deg: Da du var ung, bandt du beltet om deg og gikk dit du selv ville. Men når du blir gammel, skal du strekke ut dine hender, og en annen skal binde beltet om deg og føre deg dit du ikke vil.» Dette sa han for å gi til kjenne hva slags død han skulle ære Gud med.

Da han hadde sagt dette, sa han til Peter: «Følg meg!»

Johannes 21, 15-19

Välkommen till nya Tankar inför söndagen, där vi idag bakar ihop två söndagar – den andra och tredje söndagen i påsktiden. Som vissa av er kanske noterade, så uteblev Tankarna förra veckan. Så idag tar vi igen det genom att närma oss texten som formellt sett hörde till förra veckan, men också genom att låta den skina i ljuset av denna söndag. Komplicerat? Nej. Det ska nog gå vägen.

Förra söndagens tema var ”Påskens vittnen”, och denna söndag är temat ”Den gode herden” – en klassisk bild av Jesus, som vi också har närmat oss i Tankarna nummer 67.

Att väva ihop teman och texter är faktiskt något helt naturligt. När jag först började att gå i gudstjänst och fundera över det där med söndagarnas olika teman, så tänkte jag att de nog kommit till genom att man liksom skrivit spännande teman på lappar, lagt dem i en hatt och sedan dragit lapparna och delat ut dem till söndagarna i turordning.

Men allt eftersom tiden gick så upptäckte jag något: Söndagarnas teman hängde ihop. Det fanns ett naturligt och självklart flöde genom söndagarna, temana i sig visade på berättelsen.

Och när vi har levt igenom påskberättelsen, med dess nederlag och triumf, med dess sorg och glädje, med dess död och liv – ja, då är vi vittnen till påsken. Och när vi är påskens vittnen, så är vi inte ensamma. Då tillhör vi en gemenskap. En världsvid gemenskap, där vi aldrig behöver känna oss övergivna – eftersom vi vandrar tillsammans med många andra och vet att det finns någon som alltid vakar över oss, skyddar oss och visar oss rätt väg.

Vi har en herde. En god herde.

En herde som älskar oss trots att vi ofta beter oss som, tja, fårskallar. En herde som aldrig tvekar inför att hjälpa oss ur de knepiga situationer vi ständigt försätter oss själva i. En herde som alltid leder oss genom livets prövningar och som fångar upp oss när vi faller handlöst.

I dagens text påminner evangelisten Johannes oss om vad som hände när den uppståndne Jesus visade sig för lärjungarna vid Tiberiassjöns strand. Inledningsvis så kände lärjungarna inte igen honom. De resonerade såklart precis som vi gör: är man död, så är man. Och de hade själva sett Jesus dö på korset, så de kunde inte tro sina ögon när han visade sig för dem, livs levande, trots att det var den tredje gången det hände.

Men när Simon, lärjungen som kallades Petrus, klippan, insåg att det faktiskt var Jesus han såg framför sig, så ägde en intressant dialog rum mellan de två. Jesus både påminde Simon Petrus om att han var en del av fårskocken och att han så småningom skulle få agera herde.

Något egentligt val har inte Simon. Och evangelisten skriver:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.« Och han frågade honom för andra gången: »Simon, Johannes son, älskar du mig?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »Var en herde för mina får.« Och han frågade honom för tredje gången: »Simon, Johannes son, har du mig kär?« Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: »Har du mig kär?« och han svarade: »Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.« (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: »Följ mig!«

Joh 21:13-19

Har du någon gång hoppat fallskärm, eller bungee jump? I så fall vet du att det handlar om att våga ta det där klivet rakt ut i det okända – trots att varje fiber av kroppen skriker att det är vansinne att kliva ut från ett fungerande plan eller kasta sig ut från en bro?

Men vi gör det ändå. Eftersom vi litar på att fallskärmen ska veckla ut sig, eller att gummibandet är dimensionerat för vår vikt.

Kanske gör vi det också för att vi vet att vi annars kommer att få en knuff i ryggen. För hoppa, det måste vi i de lägena. Kanske inte för att vi just i det ögonblicket tycker att idén är så briljant, vi kanske till och med ångrar oss ända in i märgen, men då är det så dags. Det finns ingen återvändo och när vi förstår det, så är det ju bättre att hoppa med lite värdighet.

Hur Simon kände det när Jesus lät honom förstå att han skulle få ta över uppdraget som herde för fårflocken, ja det kan vi ju bara gissa oss till. Men faktum är att Simon inte verkar ha fått något val.

”När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville”, säger Jesus, innan han konstaterar att den tiden är över. Snart ska någon annan bestämma vilken väg Simon ska gå.

Jesus vet att det finns en uppgift som måste utföras, men han vet samtidigt att han själv inte kommer att kunna utföra den. Alltså ger han uppdraget till Simon, klippan. Utan att fråga. Tvärtom. Jesus säger att Simon ”ska föras även dit han inte vill”.

***

I den stunden tror jag inte att Simon Petrus jublade. Han var inte naiv. Han hade följt Jesus så länge att han förstod att det här inte bara var glada nyheter, utan en uppgift som kom med ett högt pris.

Kanske dök tanken, i just den stunden, upp hos Simon att försöka undkomma. Att vända om och vandra en egen väg, en som han själv kunde välja och som inte skulle vara lika riskabel. Men i just det ögonblicket förändras allt, av två små ord, när Jesus säger:

”Följ mig!”

Och plötsligt blev vägen enklare att vandra, för Simon Petrus visste att han aldrig någonsin skulle behöva vandra vägen ensam och han skulle aldrig behöva tveka över vilken väg han skulle leda andra på – för det skulle alltid finnas en god herde även framför honom.

Varken du eller jag är Simon Petrus, men vi är en del av den gemenskap som Jesus och lärjungarna startade, del av en flock som inte känner några gränser, varken i tid eller rum, och som följer samme gode herde – oavsett hur vägen vi vandrar fram på ser ut för tillfället.

Uppdraget som Simon fick är nämligen också vårt: Idag är det du och jag som har fått uppdraget att vara kristna i en värld som oftast tycks tillbe Ondskan, att vara ljus i en värld av mörker och sanning i en värld av lögn.

Ofta önskar vi kanske att vägen genom livet vore enklare, med fler bekräftelser och färre motgångar. Men det är så här det är, just nu.

Och det som får oss att fortsätta framåt är att vi vet att det finns någon i vår närhet som vi kan lita på. Någon som fångar upp oss. Någon som är vår fallskärm, någon som får oss att våga språnget – ut i det okända. När vi behöver gå någonstans dit vi inte vill, när vi inte har något annat val än att hoppa.

Det enda vi behöver göra är att lyssna till den Gode Herden, den som talar kärlek, hopp och nåd. Den som är Vägen, Sanningen och Livet och som kallar oss med ett: ”Följ mig!”

Låt oss be:

Barmhärtige Gud,
som lät din Son ge sitt liv för oss
för att sedan uppstå,
låt honom vara vår herde
och leda oss genom kamp och fara,
till vila, glädje och evigt liv.
I Kristi, den uppståndnes, namn.
Amen.

Gud välsigne dig!