Sakset/Fra hofta

Det svenske søskenparet Johan og Lovisa fra Väsby i Uppland forteller som sitt utenforskap på skolen. De er hvite svensker og hører ikke lenger hjemme i området eller på skolen. Johan forteller:

– Det spelade ingen roll vad man gjorde, man hamnade alltid i underläge. Det var därför jag ville härifrån, sier Johan som idag er 18 år og studerer ved videregående på Kungsholmen i Stockholm.

– Varje vecka var det: ”Hahaha, Svennebanan! Jävla nörd!”. Det räckte med att man ställde en intresserad fråga på lektionen eller googlade på något akademiskt. Det blev alla mot en, just för att jag var svensk.

Hvorfor tolker du dette på den måten? spør journalisten Johan. (For dette måtte jo være feil?):

– Jag hade en kompis som inte kom från Sverige, som var intresserad av skolarbetet precis som jag. Vi kunde jobba bra ihop. Han blev inte mobbad för det, och jag tror att det var för att han inte kom från Sverige.

Johan lærte seg å leve med at han ikke kunne ta igjen og at han alltid befant seg på utsiden. De kunne si hva de ville til ham.

– Vad skulle jag göra? I början blev jag skitsur, ville slåss. Men jag vande mig. De kunde säga vad de ville till mig, nedvärdera mig. Och det fanns inget jag kunde säga tillbaka. Jag lyckades aldrig smälta in. Men jag lärde mig leva med skiten.

Johan synes ikke at det er noen unnskyldning for oppførselen at folk som flytter til Sverige fra andre land «kan ha det vanskelig». Man må fremdeles oppføre seg som folk, synes han.

– Jag vet att folk som flyttar hit från andra länder kan ha det jättetungt, det får man ju lära sig. Men berättigar det att de ska uttrycka sig såhär? Nej, jag tycker inte det.

Lovisa gikk i årsklassen under broren. Hun følte at hun ble sett ned på som hvit svenske. Hun tror at det skyldes at de skulle straffes for rasismen i det svenske samfunnet. En tanke som den usunne svenske tidsånden har gitt henne. Hvite svenske skolebarn forstår ikke hvorfor de oppfattes som underlegne av representanter fra en annen kultur og pisker heller seg selv og Sverige enn å legge skylden der den hører hjemme.

– Det går inte att dra alla över en kam. Men det kändes som att de tittade ner på oss som var vita medelklass-svenskar och tyckte att vi behövde tryckas ner. Kanske ville de straffa oss för rasismen i det svenska samhället, säger Lovisa.

– Jag tyckte de var läskiga och gick undan när de kom. Och då tänkte de nog att jag var rasist. Det skapade en klyfta som inte borde finnas. Vi borde prata med varandra istället om hur vi upplever det här. Alla är ju egentligen lika, alla är här för att gå i skolan.

Rektor ved skolen som søskenparet gikk på, viser liten forståelse for svenskene. Hun forsvarer den andre siden.

Journalisten spør: Kan det ändå ha varit så, som de här eleverna upplevde det, att man kunde kallas svennebanan utan konsekvenser, medan det var nolltolerans mot annan rasism?

Svaret som rektor Hanna Thunholm Andersson kommer med forklarer hvorfor situasjonen er blitt så uholdbar for etniske svensker:

– Det håller jag inte med om. Så kan det kanske se ut ur ett etniskt svenskt perspektiv. Den svenska medelklassen är också den grupp som hörs mest i samhällsdebatten. Andra grupper lyssnar man inte lika mycket på.

Stockholmdirekt

Kjøp Halvor Foslis nye bok her!