Gjesteskribent

Michael Skråmå forlod Sverige for at blive IS-kriger. Han har opfordret til jihad i hjemlandet.

Den svenske regering har hastevedtaget terrorlovgivning efter at svensk offentlighed har siddet på hænderne i ti år og ladet sig køre rundt af amatører, islamister og fantaster som Jan Guillou, som Johan Westerholm nærmere forklarer her. “Muslimsk terror” nævnes ikke i nyhedsrapporteringen, terroristerne kaldes “IS-resenärar,” som om det var en slags turister, og justitsministeren påpeger at “det inte bara rör sig om islamistiska terrorgrupper utan också om grupper exempelvis på höger- och vänsterkanten politiskt.” Terrorekperten Magnus Ranstorp er begrænset imponeret. Nogle pluk fra Axess:

Politiker och myndigheter har reagerat senfärdigt och naivt mot terrorism och extremism. De har påverkats av samhällsdebattörer som relativiserat och förnekat förekomsten av islamistisk terror. Svenska regeringens och myndigheters åtgärder mot våldsbejakande extremism och terrorism har varit en enda kedjereaktion av senfärdighet.

Det kan vara lätt att få intrycket att denna senfärdighet beror enbart på struktur- och koordineringsproblem. Men sanningen om fördröjningseffekten har sina bottnar i hur det svenska debattklimatet utvecklats sedan terroristattackerna den 11 september 2001.

Ett antal samhällsdebattörer har starkt medverkat i att försvåra arbetet med terrorbekämpning. Ofta har de falskt påstått att Säkerhetspolisen grundlöst bedrivit ”en häxjakt mot muslimer (som kollektiv)”. Föga överraskande är Jan Guillou en av de mest framstående debattörerna. Under hela 2000-talet har Guillou beskrivit terrorbekämpning som övergrepp mot muslimer som kollektiv och en raslagstiftning eller ”särlagstiftning riktad mot alla som heter Mohammed”.

Parallellt skapades andra aktivistfronter som offensivt angrep svensk terrorbekämpning för att vara islamofobisk eller rasistisk. Denna sfär understöddes av ett välkoordinerat kotteri av postkoloniala identitetspolitiska aktivister som slog rejäl knut på civilsamhällets konstruktiva roll i arbetet mot våldsbejakande extremism. På så sätt bibehölls relativiseringen av islamistisk terrorism. Istället för att fördöma IS talade de hellre om svenskar som åkte till finska vinterkriget eller IDF (den israeliska försvarsmakten). Samtidigt roffade de skickligt åt sig skattemedel till civilsamhällsaktörer utan möjlighet till offentlig insyn eller ordentlig granskning och under beskydd av politiker och paraplyorgan inom civilsamhället.

Ytterligare en understödjande front byggdes upp inom akademin under ledning av Mattias Gardell och hans Cemfor som legitimerar en förvriden världsbild där terrorbekämpning och fokus på salafistisk-jihadism likställs med islamofobi och häxjakt på muslimer. Axess: Historiens dom blir hård.