Kommentar

Det er en himmelropende avstand mellom de historiske realitetene bak ord som nazisme og fascisme og venstresidens lettvinte bruk av dem. En italiensk soldat ligger drept utenfor Stalingrad. Kolorert av Olga Shirnina.

Hvis Sylvi Listhaug skulle bli partileder til våren, vil vi trolig se en skjerping av den politiske retorikken ikke bare på venstresiden, men også på såkalt borgerlig side. Listhaug markerer en akse, og mot henne står alle de andre. Det er litt som i Sverige, der det er syv partier mot ett.

Derfor bør norske velgere interessere seg mer for retorikken mot SD. Den kommer også hit.

Hvis man lytter, vil man høre de samme toner fra EU-toppen og Berlin/Paris: De nye høyrekreftene er ikke demokratiske, derfor har sittende myndigheter rett til å iverksette tiltak av ulik art. Reglene som gjelder for establishment, gjelder ikke for det nye høyre.

Det nye høyre ble tidligere beskyldt for alarmisme og dystopi. Nå er det establishment som bruker katastrofescenarier for å legitimere sin politikk.

Får utviklingen fortsette i samme retning, kan det bli «begynnelsen på slutten» for EU og Europa som vi kjenner det, frykter EU-kommissær Jyrki Katainen.

– Mange av disse politikerne kjempet for frihet under kommuniststyret. Nå går de motsatt vei, sier han. (NTB)

Motsatt vei? En EU-kommissær hevder at et medlemsland frivillig har slått inn på en kurs mot diktaturet igjen? Og han er redd for EUs fremtid?

Det er noe på engelsk som heter: You can’t have the pie and eat it too. Et tilsvarende uttrykk på norsk sier at man ikke kan få både i pose og i sekk. Det er en fascinerende øvelse. For at den skal fungere, kan ikke Ungarn og Polen slippe til med sitt syn. Eller Trump, for den saks skyld.

Dét gjør de selvsagt. Dermed eksponeres Merkel og EU-lederne som de plattenslagere de er. De hevder at de forsvarer demokratiet, men det gjelder bare så lenge det fungerer slik de vil. Når det ikke går slik de vil, sier de at det hersker unntakstilstand.

Merkels bruk av begrepene «pogrom» og «hets-jakt» mot innvandrere i Chemnitz er lek med ilden.

Utnyttelsen av krisen – krisespråket

Å delta i krisemaksimeringen er blitt en sport EU-politikere hengir seg til. Det lyder litt forskjellig ut fra om det er venstresiden eller høyresiden som argumenterer. Hellas’ statsminister Alexis Tsipras uttalte i EU-parlamentet tirsdag:

Hat, fremmedfrykt og nasjonalisme har gitt vekst til ytre høyre, men har fått fotfeste også i tradisjonelle politiske partier, fastholdt han.

– Rasisme og fremmedfrykt er i ferd med å bli dominerende også innenfor tradisjonelle konservative partier. Og ikke bare hos dem. (NTB)

Man kan kalle det «bruken av krisen».

Sverige

Knapt noe sted er denne retorikken villere enn i Sverige. I stedet for å trekke på skuldrene og le litt av svenskene, burde konservative ta svenskene på alvor.

Kristina Lindquist skriver i DN: ”Klass räcker inte för att förklara SD:s framgångar”. Hun bebreider venstresiden som tar lett på rasismen i SD fordi den kommer fra en arbeiderklasse som ikke vet bedre. Det er en klasseanalyse som integrerer rasismen innenfor sine rammer. Men den risikerer å bagatellisere rasismen, for den er en egen kraft, mener Lindquist.

Sverige var en gang et lysende eksempel, et unntak i Europa.

På åtta år gick Sverige från att vara det västeuropeiska undantaget, helt utan radikala högernationalister i parlamentet till – tja, det här.

Tankställare: Menneskets verdighet

«Det här» er SD som nest største parti i Skåne. (Hun bor i Malmö.) For Lindqvist er dette noe hun må motsette seg av alle krefter. Det er noe historisk som har skjedd som ikke skulle kunne skje. Hun søker trøst i teoretiske analyser og viser til:

den franska sociologen Didier Eribon och hans ”Tillbaka till Reims”, som nyligen kom ut på svenska. Boken är en fantastisk undersökning av frågan om varför författarens egna arbetarföräldrar gjort gemensam sak med rika pensionärer på Rivieran och nu röstar på fascisterna. Eribon själv är övertygad om att rösten på Nationella fronten delvis måste förstås som ett sätt för de lägre skikten att ”bevara en värdighet som man i deras ögon alltid hade trampat på och som nu även missaktades av dem som tidigare representerat och försvarat dem”.

Her snubler Lindquist uforvarende over noe viktig: Menneskets verdighet. Hvem er det som har trampet på den? Hva er det som gir Lindquist rett til å underkjenne andre menneskers rett til å finne de svar som fortoner seg mest adekvate for dem? Er ikke dét hva politikk handler om?

Det mest ekstreme som essensialisme

Bortsett fra når det gjelder det ytterste: nazisme. Eliten må male SD i de mørkeste farger, for bare slik kan de rettferdiggjøre at SD stenges ute. Derfor er det offisielle Sverige manisk opptatt av SD og rasisme/nazisme.

Det går så langt at så snart Jimmie Åkesson opplater munnen og sier noe alle vet om innvandrere og arbeidsmarkedet, går de i svart. Andre må gjerne si noe lignende uten at det utløser noe hysteri.

Det er dette venstresiden ellers kaller essensialisme: Hvis en SD-er sier noe sant om migrasjon og islam, avslører han sitt innerste, den svarte sjelen.

Dermed er SD plassert. Det er verre med velgerne. Noen vil gjerne vise respekt for deres velgere. De er forført. Men hvordan «redder» man dem politisk? Ved å fortelle dem at SD ikke representerer deres sanne interesser som arbeidere?

Empati med taperne

Venstreliberalere har i den senere tid vist forståelse for proteststemmer på høyresiden:

Men klassfrågan har också blivit en favoritförklaring för den vänster som ständigt vidhåller att SD:s väljare inte alls är rasister – utan bara globaliseringens kränkta förlorare.

Globalismens kränkta förlorare – det lyder poetisk. Men Lindquist er representant for den hardtslående, hvite intellektuelle svenske kvinnen som ikke gir ved dørene. Hvis det skal tas et oppgjør, så går man hele veien. Lindquist er klar til å kaste også arbeiderklassen under bussen om nødvendig.

Det går helt enkelt inte att komma förbi att rasismen även är en politisk kraft i egen rätt. (…)

Också Didier Eribon menar i ”Tillbaka till Reims” att extremhögerns lockelse består i den ”ingrodda rasism” som präglar den vita arbetarklassen.

Hverdagsfordommene fikk ny kraft med innvandringen, konstaterer Lindquist.

Och någonstans här, i den vardagliga rasismens inlopp i den organiserade partipolitiken finns kanske en nyckel.

Men hun stiller aldri spørsmål ved om det kan være noe berettiget i det hun kaller rasisme. Kanskje det ikke er rasisme, men antipati mot en invasjon av mennesker med verdier som «subverterer» – som velter de svenske?

Anstendighetssperre

Lindquist går helt opp til grensen for å forstå, men krysser den aldri. I stedet bruker hun «anstendighetssperren» som verktøy og våpen. Tidligere var det umulig å si visse ting som nå er blitt vanlige. Hun reduserer det til at arbeidsfolk har gitt etter for ondskap. Er det enkelt?

Men till skillnad från Danmark och Frankrike fanns det i 2002 års Sverige fortfarande en anständighetsbarriär, som innebar ”att de etablerade partierna inte har anammat en invandrarfientlig retorik, eller explicit försökt att anamma invandrarfientliga partiers politiska program”.

Det er den samme anstendighetssperre som AUF/AP/NRK forsøker å slå ned som en pæl i FrP-kjødet ved å bruke Utøya som våpen. Det virker bare en kort stund. De lyktes i å tvinge Sylvi ut av regjeringen. Men nå er hun tilbake.

Det går den gale veien. Abid Raja er villig til å bruke «svensk retorikk». Ut fra denne har de andre partiene latt seg lokke til å kopiere SD. Det samme sa Trine Skei Grande og Knut Arild Hareide om Sylvi. Hun sprer gift, ifølge dem.

Och 2018? De ”anständiga” partierna trumfar varandra i att hetsa mot människor som aldrig blir tillräckligt lönsamma eller böjer sina huvuden tillräckligt djupt.

Disse politikerne satser på at folk aldri skal tørre å si hva de ser, legge sammen to og to. De har et oppdragelsesprosjekt som er dømt til å mislykkes, men siden mediene er deres kanoner, er det nødvendig å ta retorikken alvorlig.

Ellers blir du spiddet i neste debatt.

Derfor vil Document fremover forsøke å følge debatten både i Sverige og Danmark, for den får frem ting som ikke er like eksplisitte i Norge.

 

Der ute i Lindquists nærområde foregår det noe som hun ikke fakturerer inn:

Strax efter midnatt larmades polisen till Oshögavägen i Oxie av boende i området. När polis och räddningstjänst kom till platsen konstaterades att fyra bilar brann. Två av bilarna ska vara helt utbrända, en är delvis utbränd och den fjärde har smältskador.

– Vi kan konstatera att det är fyra bilar som brunnit. Det finns ingen misstänkt i nuläget, säger Stephan Söderholm, presstalesperson på polisen region Syd….

Bilbränderna rubriceras som skadegörelse genom brand, men polisen har inga stora förhoppningar om att hitta de skyldiga.

– Det är ingen som har sett någonting, säger Stephan Söderholm.

 

(DN.se)

 

 

 

Støtt oss

Vi setter stor pris på om du kan gi et månedlig beløp. Dette gir oss en forutsigbar inntekt og gjør oss i stand til å publisere mer og bedre.