Kommentar

Imre Kertész

I dagens Europa må den som vil si sannheten, betale en høy pris. De henges ut til spott og spe. Men sannheten har en egen klang. Den gir gjenlyd i menneskenes hjerter.

Oriana Fallaci var en slik uredd stemme. Hun hadde også temperament. Den som skriver om 9/11 og henrettelsene i Irak av vestlige gisler, begir seg ut i ukjent terreng. Det er liten hjelp å få. Ved et par anledninger brukte Fallaci et ord som var hentet fra magen i stedet for fra hodet. Men det er ubetydeligheter mot innsatsen hun leverte. Likevel var det selvfølgelig dette venstresiden og de forskremte i mediene heftet seg ved.

Nå har en annen merittert forfatter, ungarske Imre Kertész, skrevet om islam og muslimer på en måte som gir de anstendige apoplektisk anfall. Han er nobelprisvinner og kan ikke overses. Men løsningen er diagnostisering: Kertesz’ opplevelser i Auschwitz har merket ham slik at han gir etter for mørke impulser. Det er merkelig at en slik psykologisering aldri gjelder de anstendige selv.

Men tekstene er så sterke at de lever sitt eget liv. Til syvende og sist er det dét som er testen, og de anstendige vet det. Derfor er de desperate. Da Dramaten skulle lese fra Kertész’ tekster, ble notatene om dagens Europa utelatt.

Gunnar Sandelin skriver i Det goda samhället:

Imre Kertész sista bok ”Den sista tillflykten”, utkom på ungerska två år före hans död och består av dagboksanteckningar och reflektioner. Men nu händer samma sak i vårt land som drabbade hans första verk bakom järnridån: Tystnad. Visserligen recenseras boken i svenska medier, men de delar som handlar om Kertész syn på muslimer och den västerländska civilisationens förestående fall negligeras av den svenska kultureliten, när den inte avfärdas på några rader. Författaren anses sjuk, bitter, islamofobisk och märkt av sin traumatiska bakgrund. Hur kunde en så stor humanist bli så fylld av hat mot en religiös minoritet i Europa? Kanske är han inte omdömesgill längre? undrar några recensenter.

Svenske skribenter har en egen måte å avferdige brysomme tanker på. Dessverre går det også ut over menneskene som har dem. Det gjør Sverige til et meget spesielt land.

Slik var det også i det kommunistiske Ungarn, og Sandelin trekker en parallell: Begge steder brukte man fortielse og usynliggjøring som maktgrep. Tilstanden i Sverige er blitt slik at det går an å snakke om et regime.

Så här rapporterar SVT Nyheter: ”Den ungerske författarens nya dagboksroman ”Den sista tillflykten” har chockerat flera med sin fientlighet mot muslimer. När Dramaten nu hyllar nobelpristagaren med uppläsningar ur hans verk väljer man bort de känsliga passagerna.” Helena Seth, programansvarig på Dramaten, menar att Nobelpriset blev ”dödskyssen” för Kertész, medan hans svenske förläggare Svante Weyler tolkar antipatin mot islam som ”ett uttryck för en förtvivlad människa som också uppfattar sig som förrådd av Europa, som inte lyfte ett finger när judarna förintades.”

Selv hans egen forlegger tar avstand fra ham. Det er ynkelig. Dagens anstendige i det som en gang het Sverige har noe febrilsk og hysterisk ved seg.

Når man kommer frem til Kertész tekster, forstummer larmen:

Europa kommer snart att gå under på grund av sin förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner.

Jag borde säga några ord om politiken också, men det vore verkligen gagnlöst och tråkigt slöseri med tiden. Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockuperar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin, demokrati och rösträtt åt schimpanser. Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den inte ens vill det längre; där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sina egna fiender. Till det kommer att detta inte får sägas öppet. Varför? Frågan skulle inte bekymra mig om jag inte hade blivit en ”offentlig person”. Jag börjar förstå det tvång som den stora allmänna lögnen hämtar sin näring ur: Det är helt enkelt inte möjligt att kämpa mot detta tvång, för politikern därför att han förlorar sin popularitet, och för författaren av samma anledning; goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse.

Kertész’ hjemland Ungarn ønsker å unngå denne skjebnen som står skrevet på veggen. For Sverige ser det mørkere ut:

I Sverige lever drygt 800 000 muslimer (8,1 procent av befolkningen), enligt den opartiska amerikanska tankesmedjan och opinionsinstitutet Pew Research Center. Sverige utgör tillsammans med Bulgarien och Frankrike de länder i Europa som har högst andel muslimer i sin befolkning idag.

Med ett måttligt fortsatt inflöde (medium migration scenario) av asylmigranter och deras anhöriga, räknar Pew med att Sveriges befolkning 2050 kommer att ha högst andel muslimer i Europa, 20,5 procent. Vid ett högre inflöde (high migration scenario) handlar det om 30,6 procent, vilket skulle ge Sverige en särställning i det avseendet.

Det landet som opplevde det ottomanske riket og kommunismen, klarer å verge seg. Mens det som har nytt godt av århundrer med fred, synes å omfavne sine erobrere og hate dem som vil forsvare landet.

Vi lever i en underlig tid.

 

 

Kjøp Primo Levis «Hvis dette er et menneske» fra Document Forlag her.

Les også

-
-
-
-
-
-

Les også