Kommentar

Bildet: Det er smått med bilder fra det nye Sverige, likesom det nye Norge. Selv profesjonelle fotografer kvier seg for å ta bilder av mennesker. De store byråene, som Reuters, skal ha bilder fra «förorterna», men da blir det ofte tomme gater og bygninger, og avstandsbilder som dette, fra Husby utenfor Stockholm. Her var det voldsomme opptøyer i mai 2013. På muren ses fortsatt merkene etter bilbranner. I Frankrike snakker man om «republikkens tapte territorier». Husby er et av Sveriges tapte territorier. Nå har krigen i disse territoriene forplantet seg inn på sykehusene, der de sårede havner. Sverige savner et politisk språk for å beskrive det som skjer, men det profesjonelle, som beretninger til førstelinjeyrkene, gir et innblikk. Foto: Ints Kalnins/Reuters/Scanpix

1999 er ikke lenge siden, synes voksne, det er godt innenfor deres horisont, og tilhører den moderne tid. Det var da Marie Jensen begynte som sykepleierske på akutten ved Malmö sykehus. Den gang tilhørte det sjeldenhetene at det kom inn en skutt person.

Hvis det gjorde det, handlet det om krigen mellom Bandidos og Hells Angels. Den kostet liv i alle de tre nordiske land. Men den foregikk innenfor bestemte rammer; den rammet internt.

Den volden Marie Jensen nå opplever, er noe ganske annet, ikke bare i omfang og frekvens: Det er sider ved denne volden som bør påkalle oppmerksomheten langt utenfor Malmö.

Forandringen har inntrådt bare de to–tre siste årene, fra 2014 til i dag:

– De senaste två tre åren har bilden ändrats totalt. Nu för tiden handlar det om unga grabbar som oftast är uppväxta i kriminella familjer och lever helt utanför samhället med sina egna regler. Den hierarkiska struktur som finns i de äldre gängen saknas oftast helt. Den som är vän med NN kan två veckor senare bli skjuten i huvudet av samma NN.

Hierarki mangler. Ens venn kan bli ens morder i løpet av to uker.

Det er det samme som leder av foreningen for tidligere bandemedlemmer, Michael Green, forteller om til Jyllands-Posten:

– Før i tiden var man klar over, hvem der var ude efter hinanden. I dag kan man ikke placere personerne og ved ikke, hvem de har tilhørsforhold til, siger Michael Green.

– Nu kører man rundt i gaderne og skyder ud af en bilrude eller en knallert og rammer uskyldige mennesker. Det er jo ikke noget, man er vant til at se. Før i tiden var det mere isoleret, mens det i dag er diffust. (….)
– Noget må være gået fuldstændig galt. Vi står med en gruppe unge – og nu er jeg ikke særlig pædagogisk – som er fuldstændig uden for pædagogiske rækkevidde.
Marie Jensen og hennes kolleger ser utviklingen på nært hold. De ser noe som ingen andre ser: De ser skadene på alle som blir skutt, og de ser hvordan deres «pårørende» oppfører seg og deres fiender. For krigen opphører ikke selv om man blir innlagt på sykehus. Sykehus er ikke noe fredet område. Den stenkasting og trakassering av ambulansepersonell som vi leser om i mediene, forplanter seg inn på sykehuset. Fiender går etter hverandre selv om de ligger i sengen. Man forkler seg for å kunne gå inn utenom besøkstiden. Det er som i «Gudfaren».
Svensker har en egen evne til å omskrive virkeligheten til et språk som gjør det mulig å skjule hva som foregår: Pasient med hotbild vil eksempelvis si at pasienten står i en konflikt som gjør at noen kan tenkes å ville drepe ham inne på sykehuset. I Sverige er voldsnivået på sykehus så høyt at personalet er trenet i hvordan de skal håndtere «pasienter med en hotbild».
Alt blir en vane, eller? Språk er en måte å distansere seg fra virkeligheten på. Men den svenske virkeligheten slår stadig hardere. Vinduet som språket utgjør, får sprekker og fungerer ikke.
Men de situationer som uppstår skiljer sig många gånger från varandra. I våras blev en ung man i Lindängen i Malmö skjuten. Risken var stor att någon skulle ta sig in på avdelningen för att avsluta hans liv. Att två poliser med skjutklara automatvapen rörde sig i korridorerna väckte av naturliga skäl en hel del olustkänslor hos personalen, patienterna och besökarna.
«Avsluta hans liv»? Det høres ut som det bare handler om å dra ut kontakten eller blåse ut et stearinlys. Språket demper. Det er som en «kudde», en pute. En bandasje på sinnet.
Synet av tungt væpnet politi inne på et sykehus ryster folk, både personale og pasienter.

Sent en lördagskväll dundrade polisens insatsstyrka in på flera vårdavdelningar efter att de informerats om att män med skyddsvästar som eventuellt var beväpnade hade synts på sjukhuset i Malmö. Personalen blev skrämd. De fick ingen information om vad som pågick eller varför. När våldet kommer så nära blir en del rädda för att de själva ska bli skjutna. För att inte tala om hur vettskrämda patienterna kan bli.

Det er et merkelig trekk ved vår tid: Synet av lovlig politi med tunge våpen vekker angst. Vi vil heller late som ingenting, selv om det betyr at vi pådrar oss langt større risiko. Vi blir skremt av ordensmakten og foretrekker å leve i benektelse for fare. Denne type fortrengning synes hele samfunnet å være grepet av, særlig de på toppen. Vi husker stortingsrepresentantene som syntes det var ubehagelig å se væpnet politi inne på Stortinget, selv om de bare var innom for å gå på toalettet. Hvor befinner disse folkevalgte seg mentalt?
 I 2014 takket Marie Jensen ja til å bli såkalt forensisk sykepleier, dvs. en som hadde med sikkerhet å gjøre. Hun gikk i gang med å intervjue sykepleiere, leger, ambulansefolk, avdelingssjefer, alle som kom i kontakt med voldsinvolverte.
Det som förvånade henne allra mest var att det i regel inte är patienten som är det största problemet utan de anhöriga och killgängen. Många gånger samlas de på gatan utanför eller i entrén vilket kan upplevas som hotfullt för såväl personal som besökare.
De pårørende til en skadet eller avdød skal ha sine krav innfridd, øyeblikkelig. De trekker også helt vanvittige slutninger; som at det er personalet som er skyld i at pasienten har dødd.
– När jag började göra mina intervjuer trodde jag inte att anhörigsituationen var så allvarlig som den är. De ställer ibland helt orimliga krav på personalen. Det är omedelbar behovstillfredsställelse som gäller, vilket kan leda till ganska dramatiska situationer. Om någon har avlidit av sina skador kan de anhöriga påstå att det är personalen som har dödat patienten. Många är utåtagerande i sin sorg. De kan bete sig rätt så skrämmande, kasta saker omkring sig, slänga sig på golvet eller till och med ge sig på personalen.
Spranget er ikke stort til at personalet trues, også de på livet. Sykehuspersonalet trekkes inn i volden og konfliktsonen disse menneskene lever i.
Personalen hotas ofta av såväl den skottskadade som dess anhöriga, kompisar eller fiender. Ibland hotas personalen till livet, får hot om att bli skadade eller våldtagna. Det uttalas sublima hot som att man vet var personalen bor eller att man frågar hur barnen mår. Det händer även att anhöriga tar med sig kniv och andra vapen in till patienten.
Marie Jensens oppgave er å finne måter personalet kan håndtere slike situasjoner på.
Eksempelvis som at:
Det är mycket tjafs om besökstiderna och ibland klär de ut sig till byggjobbare för att lättare komma in på avdelningen.
Men det kan vel like gjerne være drapsmenn som kler seg ut? Skulle du lese om skyting inne på svenske sykehus, vet du hvorfor.
Intensivavdelingene glemmer å informere om andre forhold enn de rent medisinske når de overleverer pasientene til andre avdelinger, som f.eks. etnisk tilhørighet, religion, bande osv.

Hur anhörigsituationen eller hotbilden mot patienten ser ut glöms lätt bort.

Etiska konflikter är inte heller ovanligt. När en skottskadad på ett annat språk svarade i mobilen att: «Jag vill ha 100 000 kronor, annars blir han som sköt mig mördad» trodde han inte att personalen förstod något av samtalet. Men en av sjuksköterskorna som var inne på salen förstod vad han sa. Skulle hon berätta för polisen eller skulle hon hålla tyst? Hon valde det senare av rädsla för att själv bli avslöjad som tjallare med risk för sitt eget liv.

Hun valgte å holde munn. Hvor mange andre situasjoner er det hvor mennesker som forstår språk og kultur, velger å holde munn i stedet for å si ifra? Justisen fra deres egen bakgrunn trumfer lojaliteten overfor rettsstaten. Hvorfor? Fordi vedkommende ser at rettsstaten ikke kan beskytte dem. Den kjemper selv med ryggen mot veggen.

Mot slutten stiller fagbladet Vård opp Marie Jensens råd til personalet. De tre siste er interessante:

  • Vårda aldrig två skottskadade på samma avdelning. De kan vara fiender.
  • Släpp aldrig in fler än två anhöriga/vänner åt gången.
  • Avsätt tid för att regelbundet diskutera hot och våld på avdelningen.

Man skjønner av Marie Jensens beskrivelse at dette er forhold som man ikke kommer til å få bukt med. De inngår i en mye større problematikk, som begynner nede i Midtøsten og Nord-Afrika. Og konfliktene kommer ikke bare derfra, de har forflyttet seg til Sverige i form av «kolonier» som er i stadig utveksling med andre kolonier, i Europa og i hjemlandet.

Begrepene som man i Norge bruker for å snakke om «problemene» – integrering eller mangel på sådan – virker meningsløs i forhold til den virkeligheten Marie Jensen beskriver.

Dette er «svenske tilstander», og de er på vei hit med rekordfart.