Hva skjedde da politiet prøvde å håndheve de lovene politikerne selv hadde vedtatt? Fremtredende politikere anklaget politiet for å drive med «raseprofilering» og ren «rasisme».

Löfvens egen justisminister, Morgan Johansson (S), deltok i hylekoret:

«Polisen klarar bara upp sjutton procent av anmälda brott. Bara fyra procent av bostadsinbrotten. Det är alldeles för lågt. Regeringen borde säga till polisen att prioritera det istället för avvisningarna», sa Johansson.

Maria Ferm, dengang retts- og migrasjonspolitisk talsperson for Löfvens nåværende regjeringspartner Miljöpartiet, ville ikke være dårligere:

«Vi är djupt kritiska till att regeringen väljer att prioritera fler avvisningar och har gett det i uppdrag till polisen», sa Ferm.

Og som vanlig: Kulturarbeiderne var blant de ivrigste. ”Polisstat i Sverige? Nej tack” het et opprop undertegnet av 162 kulturarbeidere, journalister og universitetsfolk.

Listen er mye lengre. Hundrevis av journalister, kommentatorer, politikere og kulturpersonligheter har medansvar for at Sverige er der man er nå. Det var viktigere å signalisere godhet enn å ta ansvar for landet.

Gustav Fridolin (MP) var emot Reva i en debatt i mars 2013, ”Vi har tydliga vittnesmål om att personer blivit utvalda enbart på grund av sin hårfärg och ögonfärg … Om polisen fått använda sina resurser för att klara upp fler brott, snarare än att kolla folk beroende på vilken hårfärg dom har, hade de sprängt fler ligor”.

Fridolin debatterade mot Jimmie Åkesson (SD) som var en av få i det officiella Sverige som försvarade Reva. Och varför? ”Interna gränskontroller gör att vi hittar terrorister. Vi behöver inre gränskontroller för att upprätthålla tryggheten, lag och ordning”, sa Åkesson i Expressen-tv (Se mer: länk)

For fire år siden kunne Åkesson forutse hva som skulle skje. Men hverken regjeringen Reinfeldt eller Socsialdemokraterna lyttet. Det var jo rasisme å gjennomføre identitetskontroller for å finne dem som oppholdt seg ulovlig i landet.

Og selvsagt var det fordomsfullt og fremmedfiendtlig å antyde at migranter kunne begå kriminalitet og terrror.

Her demonstreres forskjellen mellom realpolitikere som Åkesson, som befinner seg i virkeligheten, og de gamle partiene som er fanget i utopien om at alle vil det beste og derfor svever rundt på en rosa sky, uten tanke for at man dermed ofrer det svenske folkets trygghet.

Ifølge svensk politi finnes det 12.000 personer som i likhet med terroristen er etterlyst og skal utvises. De neste fire årene ventes 49.000 personer – tilsvarende befolkningen i en middels norsk by – å gå under jorden etter å ha fått avslag på asyl.

Sverige står foran et valg: Skal man fortsette å la romantiske utopister styre landet, eller skal man satse på realpolitikere?

Ja, valget burde jo vært enkelt.

Men dette er Sverige.