Gjesteskribent

Sverige närmar sig med stormsteg en total kollaps. Allt fler kommuner slår nu larm om att de med nuvarande migrantström inte längre kan garantera normal service till sina medborgare. Att regeringen dessutom uttalar sig på ett mycket olycksbådande sätt har fått svenskarna att bäva inför morgondagen. Om migrantvågen fortsätter i samma takt som nu, kommer de att vara i minoritet i sitt eget land redan om 10-15 år.

På en presskonferens 9 oktober sa statsminister Stefan Löfven att Sverige är i en krissituation, men ombedd att förklara vad han menade med detta, lyckades Löfven inte prestera en enda begriplig mening.

Förutom statsministern framträdde ytterligare tre ministrar vid den hastigt sammankallade presskonferens som följde efter ett extrainsatt regeringsmöte. Syftet med presskonferensen var uppenbarligen att förmedla två budskap:

  1. Att förklara för världen och svenska folket att Sverige står inför «en av de största humanitära insatserna i svensk historia».
  2. Att bostäderna är slut och att migranterna därför måste förbereda sig på att bo i tält.

Efter ministrarnas framträdanden, frågade Tomas Ramberg på Sveriges Radio statsministern:

«Du säger att Sverige förbereder sig inför en krissituation, vad vill du säga med den dramatiska formuleringen?»

Stefan Löfvens svar var obegripligt:

«Ja, för det första att vi står mitt uppe i det, jag menar allvar när jag säger, när jag uttrycker ett, ett stort tack till alla människor som gör en sådan fantastisk insats, för det är en humanitär insats, det är precis som migrations- och justitieministrarna just sa. Vad vi gör egentligen är att vi räddar liv, när människor som kommer från bomber, från … från mördande, från förtryck … de har sina liv i spillror. Vi hjälper dem, då är det en, det är en stor humanitär insats och det är självfallet då, när vi nu ser … det antalet människor som behöver det, som söker det skyddet, så är det en, en, en av de största humanitära insatserna. Och att vi står inför en krissituation, de, det är ju bland annat därför jag, vi redogör för nu i dag att vi också förbereder för en situation där vi kan behöva förlägga människor i tält, därför att … vi står upp för den, den humanitära … flyktingpolitiken, asylrätten, men vi ser ju också, vi kan ju inte blunda för det faktum att vi har fler än vi någonsin har tagit emot på så kort tid och då ska vi kunna ge dem tak över huvudet. Då är det… då kan det komma att behövas annat.»

Att regeringen trots allt talar om att kommande migranter kan se fram emot att få bo i tält, kan dock vara en signal om att Sverige trots allt inte vill stå längst fram i det «humanitära» ledet. Utsikten att tillbringa den svenska, iskalla vintern i tält skulle kunna få migrantströmmen att välja andra länder än Sverige. I annat fall väntar kollapsen av det svenska systemet runt hörnet.

2014 konstaterade den danske historiken och debattören Lars Hedegaard profetiskt i förordet till boken Farliga ord, att en nations ekonomiska sammanbrott alltid kommer snabbt och oväntat:

«Är det något man kan lära av historien så är det att det man inte tror ska hända händer. Gång efter annan. Den slutliga konsekvensen av Västs och framförallt Sveriges invandringspolitik är att ekonomin kommer att kollapsa, för vem ska betala? Och ekonomiska sammanbrott går alltid snabbt när de väl händer.»

Just nu lånar Sveriges regering utomlands för att kunna bekosta invandringen. Men det räcker inte. 8 oktober varnade Sveriges kommuner och landsting, SKL, för att kommunerna behöver höja skatten med i snitt två kronor per hundralapp (den genomsnittliga kommunalskatten är i dag 32 procent och ovanpå det betalar många svenskar statlig skatt). En höjning med två kronor skulle för ett normalt hushåll betyda omkring 15 000 kronor mer i skatt om året.

Att läget är extremt allvarligt framgår också av högt uppsatta politikers och tjänstemäns uttalanden. 1 oktober sa inrikesminister Anders Ygeman att dagens flyktingmottagande kan «medföra enorma ekonomiska påfrestningar», och några dagar senare förklaradeMigrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson att «inom ramen för det system alla är bekanta med börjar vi närma oss vägs ände». Detta är uttalanden vars like aldrig har hörts i Sverige, framförallt inte i samband med den här i landet «heliga» flyktingfrågan. Fram till nu har svenskarna ständigt fått höra att vi bor i ett rikt land som definitivt klarar att ta hand om alla som behöver asyl.

Sveriges statsminister Stefan Löfven (t v) sa i förra veckan att Sverige är i en krissituation. Bilden till höger visar upplopp i en Stockholmsförort i december 2014.

I skuggan av Tyskland och den miljon migranter EUs största land med 81 miljoner invånare beräknas ta emot i år, väller migranterna in i förhållandevis lilla Sverige. Geografiskt är Sverige stort, men det mesta består av skog och vildmark, och knappt 10 miljoner människor bor där. Fram till 2010 tog Sverige emot cirka 25 000 migranter om året. Men förre statsministern Fredrik Reinfeldt 2010 gjorde upp med det invandringsextrema Miljöpartiet (enligt hans egna ord för att straffa de svenskar som röstat på invandringskritiska Sverigedemokraterna). Detta beslut öppnade dammarna. 2014 sökte 81 000 personer asyl i Sverige, 33 500 av dessa fick sin ansökan beviljad. Men eftersom de sedan tar hit sina anhöriga stiger siffran kraftigt – totalt 110 000 personer fick uppehållstillstånd i Sverige under förra året. Till detta kommer ett okänt antal illegala invandrare.

Nu talas det om 180 000 asylsökande till Sverige under 2015 – alltså mer än dubbelt så många som förra året. Om hälften av dem beviljas asyl och dessa tar hit tre anhöriga var, talar vi om 270 000 nya invandrare i Sverige. Under ett enda år. Bara den senaste veckan kom över 8 000 människor, varav 1 716 var så kallade ensamkommande flyktingbarn. Svenskar som bara följer mainstream-medierna får intrycket att alla som kommer är krigsflyktingar från Syrien, men antalet syrier var betydligt färre än hälften: 2 864 personer. 1 861 uppgav Irak som födelseland och 1 820 sa sig komma från Afghanistan. Att det alltså uppenbarligen är så att människor från länder som inte är i krig passar på att söka asyl i Sverige just nu, är dock inget mainstream-medierna upplyser svenskarna om.

Att det pågår ett folkutbyte i Sverige torde dock stå utom tvivel för de flesta nyktra bedömare. Den svenske nationalekonomen Tino Sanandaji (som har iranskt-kurdiskt ursprung och därför vågar vara tuffare än svenskar som genast anklagas för rasism om de kritiserar invandringspolitiken) konstaterar på sin blogg att svenskarna snart kan vara i minoritet i sitt eget land:

«1 000-1 500 asylsökande per dag i 15 år motsvarar 5,5-8,2 miljoner asylsökande. I slutet av 2014 hade enligt SCB 21,5 procent av Sveriges befolkning utländsk bakgrund: 2,1 miljoner av 9,7 miljoner. Antalet med svenskt ursprung – född i Sverige med två föräldrar födda i Sverige – har legat stabilt på knappt 7,7 miljoner och väntas förbli stabilt med en svag ökning genom födelseöverskott. Om antalet med utländsk bakgrund ökar med ungefär 5,6 miljoner blir de med utländsk bakgrund i majoritet.»

En av de kommuner som fullkomligt översvämmats av migranter är Trelleborg med 43 000 invånare, beläget på Sveriges sydligaste kust. Via färjan från Tyskland har över 100 ensamkommande flyktingbarn anlänt – om dagen. De senaste två veckorna har över 1 000 unga registrerats, av dessa har hälften avvikit och polisanmälts som försvunna. Ingen vet varför eller vart de har tagit vägen. Till detta kommer över 13 000 vuxna asylanter.

Tillfälliga boenden har fått improviseras fram: idrottshallens foajé, ishallen och Sturups flygplatshotell för att nämna några.

Precis som Örkelljunga kommun förgäves gjorde för några veckor sedan, skrev Trelleborg nyligen ett nödropsbrev till regeringen. Brevet undertecknades 1 oktober av kommunstyrelsens ordförande samt kommundirektören. Här står bland annat:

«Efter att vägen för många asylsökande gått genom Danmark till Malmö, ändrades resrutten för drygt två veckor sedan. Från 10 september och till morgonen 1 oktober, har 14 100 asylsökande kommit med färjorna till Trelleborg. Någon tendens till avmattning syns inte, snarare ökar omfattningen kontinuerligt. Under tisdagen 22 september fick Trelleborgs kommun besked från Migrationsverket att man tillämpar den lag som säger att den kommun dit ensamkommande barn och unga anländer är ankomstkommun, och måste svara för deras boende, omsorg och uppehälle fram till dess att Migrationsverket beslutar om anvisningskommun. … Trelleborgs kommun har på kort tid hamnat i en situation som gör att det finns stor risk att den ordinarie verksamheten och samhället drabbas. … [Vi] vill med detta brev uppmärksamma den mycket ansträngda situation vi befinner oss i.»

Nu har justitie- och migrationsministern varit i kontakt med de styrande i Trelleborg via telefon för att diskutera möjliga lösningar. 9 oktober beslöt Migrationsverket att Trelleborg ska undantasfrån att vara anvisningskommun för ensamkommande barn. Hur detta ska underlätta Trelleborgs mödor som ankomstkommun är dock oklart. Den enda konkreta hjälp som hittills kommit är från några näraliggande kommuner som ställt upp och tagit hand om en del av Trelleborgsmigranterna.

Malmö, som ligger 30 kilometer från Trelleborg, är också illa ute. De senaste veckorna har Centralstationen i Sveriges tredje största stad varit översållad med migranter, och de frivilliga som under de första dagarna dök upp med mat, vatten och kläder tycks nu ha tappat intresset.Sydsvenska Dagbladet sammanfattade 6 oktober det desperata läget i Malmö, där man till och med övervägt att inhysa flyktingbarn i stadens tomma fängelse. Eventuellt kan vuxna flyktingar komma att placeras där.

Det socialdemokratiska kommunalrådet i Filipstad, Per Gruvberger, slog nyligen larm om att hans kommun med 6 000 invånare inte kommer klara att ge skolgång och barnomsorg åt de 1 100 asylsökande som nu placerats i kommunen.

Migrationsminister Morgan Johanssons svar på detta nödrop var: «Om det behövs får väl Filipstad bygga ut verksamheten.»

Ministerns okänsliga uttalande fick kommunalrådet i näraliggande Årjäng, Daniel Schützer, att explodera. I ett inlägg på Facebook skrev han om ministern, som är hans partikamrat:

«Ursäkta språkbruket men Morgan Johansson är ta mig f-n helt dum i huvudet. Bygg ut, säger han. Det är för i h-vete inte plank och tegelsten det är brist på, utan lärare!!!!!»

Migrationsverket, som ska granska de asylsökandes skäl, är av förklarliga skäl överhopat med arbete. Redan före den nuvarande «flyktingkatastrofen» gick personalen på knäna – trots att man det senaste året nyanställt hela 1 200 personer. Nu slår facket larm om allt fler incidenter i form av våld, skadegörelse och självmordsförsök – fram till augusti i år hade 1 021 incidenter rapporterats.

«Arbetssituationen för hela myndigheten är väldigt ansträngd. Det är ett oerhört tryck. Arbetsmiljön har försämrats oerhört», sa Sanna Norblad, avdelningsordförande för fackförbundet ST, till Norrköpings Tidningar.

Medan allt detta utspelar sig inför öppen ridå sitter stora delar av svenska folket förskrämt på åskådarplats och undrar vilken dag den oundvikliga kollapsen ska inträffa. En förvånansvärt stor del av invånarna lever dock kvar i en övertro på att «Pappa Staten» ska ordna allt, ett mycket svenskt fenomen som Peter Santesson, fil dr i statsvetenskap och opinionschef på Demoskop, noterade i en kommentar på Dagens Opinion. Han konstaterade att svenskarna har en osedvanligt hög tillit till samhällssystemet, och är övertygade om att «det någonstans högre upp i huset alltid sitter en klokare och mer informerad beslutsfattare som tar sitt ansvar och verkligen ser till att det hela fungerar». Om regeringen nu visar sig oförmögen att hantera det flyktingkaos de själva bjudit in till, kan det få katastrofala konsekvenser. Santesson skriver:

«Ansvariga beslutsfattare måste besinna vilket stort förtroende från befolkningen som nu ligger på deras axlar och som de måste förvalta i den här svåra krisen. Om detta folkets förtroende skulle rubbas allvarligt genom att de inte visar sig leva upp till situationens krav – att ‘Sverige’ visar sig vara en otillräcklig mirakelingrediens och krisen blir ohanterlig – kan utfallet få politiska och sociala konsekvenser som sträcker sig långt bortom flyktingfrågan.»

Den socialdemokratiske, men regeringskritiske, bloggaren Johan Westerholm påpekar 7 oktober i inlägget «Systeminfarkt i flyktingmottagandet» att ovanpå dem som redan är i Sverige ska läggas de migranter som inte beviljas asyl i Sveriges grannländer Norge och Finland, och därför snart kommer att återvända till det land de senast befann sig i – Sverige. Och med tanke på att Finland underkänner 60 procent av asylansökningarna kommer migrantkaoset bara att öka de närmaste veckorna.

Westerholm skriver att situationen i Malmö är «utom kontroll» och konstaterar att vi inte alls vet vilka som kommer till Sverige:

«En mycket stor grupp handläggare [på Migrationsverket] känner inte ens till de terrorstämplade organisationerna och sedan finns det sympatisörerna – de som av princip aldrig skulle göra en anmälan till Migrationsverkets säkerhetsavdelning, av ideologiska skäl. En stor grupp är de som är skrämda till tystnad. Att inte göra någonting är ett säkert sätt att behålla jobbet på ett verk som präglas av rädsla och stress. Skulle en anmälan om misstanke ändå göras så händer i normalfallet ingenting. Hotas terroristens liv och hälsa, vilket ligger i sakens natur, får denne stanna. Inledningsvis med tillfälligt uppehållstillstånd i stället för permanent, men tillfälligt blir i praktiken per automatik permanent över tid.»

De 152 asylsökande som rapporterats till Säpo hittills i år, som eventuella risker för rikets säkerhet, är därför med största säkerhet bara toppen på isberget.

De svenskar som redan tappat tron på myndigheter och politiker börjar nu förbereda sig för det otänkbara – att deras en gång så trygga samhälle kommer att kollapsa. På webbsidan 72timmar.se informerar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om «våra fem grundläggande behov: vatten, mat, värme, sömn och trygghet». Här får läsarna veta att de bör ha vatten och konserver hemma, och se till att de kan hålla sig varma.

«Prepping» (förberedelse) blir också allt vanligare i Sverige. Förra sommaren kunde man i Svenska Dagbladet läsa att Sveriges första webbutik för preppers öppnat och att intresset varit stort. Fram till nyligen har, enligt Sifo, sju av tio svenskar varit helt oförberedda på en kris som slår ut elförsörjningen och därmed all infrastruktur. Webbutikens ägare Fredrik Qvarnström sa till tidningen att svenskarna enligt hans uppfattning är sämst krisförberedda i världen:

«Det pratas mycket om växthuseffekten och ekonomiska kriser. Folk är nog medvetna om att det finns problem, men jag tror inte att de vet hur pass sårbara vi faktiskt är. Vi förlitar oss på att staten ska ta hand om oss, som den gjorde förr.»

Inom kort lär svenskarna tvingas inse att staten inte längre kommer att ta hand om dem. Landet som för bara 20 år sedan betraktades som ett av de tryggaste och mest välmående i världen, riskerar att inom kort vara en kollapsad stat.

Ingrid Carlqvist är journalist och författare baserad i Sverige, och Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.

 

http://sv.gatestoneinstitute.org/6705/sverige-kollaps

Les også

Humanistisk hybris -
Parallelle verdener -
Samhällsansvar -
Lucia mot asylmissbruk -
Vilket Sverige vill vi ha? -