Kommentar

av Julia Caesar

I Sverige väntar guld och gröna skogar. I Sverige behöver ingen arbeta för att bli försörjd. Där finns det goda livet tillgängligt för var och en som kan uttala ordet ”asyl”. Så låter löftena från de kriminella människosmugglarna. Lockropen ljuder som den ljuvaste musik i fattiga människors öron. De kommer i busslaster om tusental och åter tusental. Bussresorna organiseras av smugglarligor som gör grova pengar på att förespegla invånare på bland annat Balkan ett lyxliv i Sverige. Merparten av dem som kommer är romer från Serbien och Makedonien. De kommer inte att få asyl, för de har inget skyddsbehov. Mot skyddsbehov talar också att de har passerat en lång rad länder utan att söka asyl. Det är till Sverige de ska, för här blir de försörjda av svenska skattebetalare under den tid det tar för Migrationsverket att utreda deras ansökan, i genomsnitt 4,5 månader.

Fri rörlighet inom EU råder genom det så kallade Schengensamarbetet som tog form redan 1985. För medborgare utanför Schengens 25 medlemsländer gäller visumkrav. En ny och lukrativ marknad för människosmugglarna öppnade sig när visumtvånget i december förra året avskaffades för Serbien, Makedonien och Montenegro. Reglerna är tjusigt tänkta i sann gränsöverskridande tväreuropeisk anda, men – som så ofta – med svåra konsekvenser som uppenbarligen inte ingick i kalkylen. Antagligen utgick EU-parlamentet ifrån en idealbild av Den Gode Civiliserade Europén – det vill säga den kategori som EU-ledamöterna själva anser sig tillhöra.

Proletariat utom synhåll från Bryssel

Det är den gamla vanliga visan om vackra ideal kontra en betydligt krassare verklighet. Om eliternas oändliga behov av att vara goda som frontalkolliderar med sämre lottade människors jakt på ett bättre liv – dock inte i de former makthavarna tänkt sig. Om spruckna prognoser, brustna illusioner och en europeisk flyktingpolitik i djup kris. Man räknade inte med det omfattande proletariat som Europa rymmer, långt utom synhåll från maktens glänsande boningar i Bryssel. Man bortsåg från att människan alltid är sig själv närmast. I synnerhet är man sig själv närmast om man är fattig. Då gäller djungelns lag, äta eller ätas.

Det bor sammanlagt omkring 100 000 romer i Serbien. Utöver detta finns enligt UNHCR:s beräkningar minst 200 000 internflyktingar, varav många är romer. Dessutom 17 000 statslösa. Det totala antalet romer i Serbien kan vara en halv miljon. Många lever i arbetslöshet, kriminalitet, analfabetism och misär. Självklart drömmer de om ett bättre liv. Men fattigdom är inget asylskäl enligt svensk utlänningslag. Flertalet kommer att få avslag på sin asylansökan och avvisas.

En kallhamrad och cynisk bransch

Trodde EU:s ledamöter att visumfrihet på Balkan är en affärsnisch som smugglarbranschen skulle lämna outnyttjad? Att vänta sig empati av kriminella människosmugglare är ungefär lika fruktbart som att försöka krama hallonsaft ur gråsten. Människosmuggling är en kallhamrad och cynisk bransch som genererar miljardintäkter till samvetsbefriade brottslingar. Med råa hånskratt utnyttjar denna multinationella affärsverksamhet både EU:s regler och regeringar som Sveriges, känd över hela världen för sin exempellösa godtrogenhet och naivitet. Det är den naiviteten som är deras livsluft, det är därifrån människosmugglingen får sitt existensberättigande. Branschen älskar den svenska godtrogenheten.

Rätten att söka asyl är absolut. Men för Sverige och de andra nordiska länderna får det avskaffade visumkravet för medborgare i Serbien, Montenegro och Makedonien orimliga konsekvenser. Nu väller framför allt serbiska romer i tusental in i Sverige. De kommer med busstransporter som är organiserade av människosmugglare. De har inga asylskäl, och Migrationsverkets handläggare arbetar för högtryck med avvisningar. Under den tid utredningen tar har dessa icke-flyktingar rätt att bli försörjda av svenska skattebetalare.

Om socialtjänsten vore huvudman för försörjningen skulle det bli ett ramaskri i kommunerna. Men nu sker försörjningen genom det ständigt penningslukande Migrationsverket. Verket skriver gång på gång upp sina prognoser, och regeringen skjuter till ännu fler miljoner, om och om igen. På något mirakulöst sätt tycks det vara helt i sin ordning att försörja tiotusentals icke asylberättigade utländska medborgare bara det sker i statliga Migrationsverkets och inte den kommunala socialtjänstens regi. I båda fallen är det skattebetalarnas pengar som betalar notan.

Alla prognoser sprängs

Under hela 2009 sökte 24 194 personer asyl i Sverige. Hittills i år har 22 584 sökt asyl. Än en gång har Migrationsverket skrivit upp sin prognos och antar nu att antalet asylsökande i år blir 32 000. Det är 3 000 fler än i förra prognosen, och vi ska inte tro att det är den sista höjningen. Alla prognoser sprängs. Busstransporterna från västra Balkan fortsätter att välla in. Sverige översvämmas av serbiska romer. Migrationsverket bokar allt vad landet har av campinganläggningar, stugbyar och hotell för att inhysa dem. I många fall sker det utan kommunpolitikernas vetskap, i avtal mellan logiägarna och Migrationsverket. Ägarna till alla dessa anläggningar, som annars skulle stå hösttomma, har naturligtvis anledning att gnugga händerna över de oväntade inkomsterna. Säga vad man vill, men inkomster och arbetstillfällen blir det. Moderaternas arbetslinje i sin prydno. Men det är fortfarande svenska folket som betalar.

En ”migga”, det vill säga anställd på Migrationsverket, skriver anonymt på Merit Wagers blogg:

”Så jag ser fram emot att den stora strömmen av asylsökande romer från Serbien och andra delar på Balkan håller i sig över vintern. Den bör vara så stor att inte ens den som med våld försöker stoppa sitt eget huvud i sanden ska kunna lyckas med detta. Tack vare att Frankrikes president Sarkozy hade modet att sätta tummen mitt i ögat på en liten sak som skulle sopas under mattan, dvs att romernas situation inte ska gå på export mellan EU-länder, så vet vi nu genom alla tidningsreportage och tv-inslag att de romer som uppnått fullgången grundskoleutbildning är ett procenttal som kan räknas på ena handens fingrar. Ergo kräver de långvarig utbildning för att bli ett bidrag i ett tjänsteproducerande IT-land som Sverige. Eller ska politiker ändra sig även här? Ska myten om den taxikörande hjärnkirurgen fortsätta att odlas? Kommer vi snart att få läsa om hur gruppen romer innehåller ett stort antal akademiker och yrkesutbildade?”

Sverige står handfallet inför asylmissbruket

Det är ett omfattande asylmissbruk som pågår. EU inbjuder till det, och Sverige står fullständigt handfallet. Inte ens Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström kan förneka detta när hon intervjuas av Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju. Malmström är medveten om att serberna kommer med organiserade busslaster, att de är lurade av människosmugglare och att visumfriheten missbrukas. Hon har ett dilemma. Å ena sidan ska hon representera den svenska ”godheten” och EU:s vidsynthet och tolerans. Visumfriheten var ju ”tänkt som en möjlighet för släktingar att åka och hälsa på varandra”, som ”ett sätt att ta människor närmare varandra”. Onekligen har den tanken lyckats riktigt rejält. Visumfriheten har utan tvekan tagit tusentals serbiska romer närmare oss, och i den stora europeiska gemenskapens namn får vi glädjen att försörja dem. EU tänker ånga på och ge ännu fler länder frihet från visumkrav, närmast Albanien och Bosnien-Hercegovina, sedan Kosovo. Då kan Migrationsverket växa och campingägarna gnugga händerna ännu mer.

Å andra sidan är Cecilia Malmström inte omedveten om utfallet av den visumfria tjusigheten. Men hon vill tro att det hjälper med informationskampanjer, övervakning och att skriva brev till regeringarna i länderna på Balkan. Att återinföra visumkravet kallar hon ”det yttersta medlet”. Innan det sker måste hela mottagningssystemet braka ihop fullständigt. Det är kontentan av det hon säger. Och vi är på god väg.

Luciabeslutet 1989

Sverige är i en ohållbar situation. Det har vi varit förr. Under 1988 och 1989 ökade strömmarna av asylsökande dramatiskt. Under andra delen av 1989 kom lika många som under hela 1988, och situationen blev fullständigt kaotisk. Invandrarverket tvingades sätta upp tältläger för att kunna hysa de tiotusentals människor som vällde in i landet.

Den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlssons ledning gjorde det enda möjliga. Den 13 december 1989 fattades det så kallade Luciabeslutet. Det innebar att Sveriges gränser stod öppna endast för flyktingar enligt Genèvekonventionen och asylsökande med synnerligen starka skyddsbehov. Alla partier utom folkpartiet stödde beslutet, som fattades med hänvisning till sviktande mottagningskapacitet. Sverige hade inte resurser att ta emot fler asylsökande. Signalerna uppfattades snabbt av omvärlden, och antalet asylsökande sjönk kraftigt.

Alla partier var nöjda med utvecklingen, utom som sagt folkpartiet som redan då ville profilera sig som ledande godhetsparti. I början av valåret 1991 skrev moderaterna med Carl Bildt i spetsen en motion där de fastslår att ”regeringens bedömning av flyktingskäl från den 13 december 1989 bör ligga fast. Det är viktigt att riktlinjerna för Sveriges flyktingpolitik är fasta och konsekventa och att vårt land ger klara signaler till utlandet om de regler som gäller.”

”Bistå flyktingarna i deras hemländer”

Moderaterna satt i opposition mot den socialdemokratiska regeringen och hoppades naturligtvis, men kunde inte veta att de bara drygt ett halvår senare skulle sitta i regeringsställning. I sin motion skriver de:

”Det är också viktigt att det internationella samfundet angriper grundorsakerna till varför människor flyr, t.ex. genom utvecklingsinsatser i ursprungsländerna. Erfarenheten har visat att svåra kulturkrockar kan uppstå vid flykt till främmande länder med helt andra kulturmönster och att det troligen varit långt bättre att bistå flyktingarna i eller i närheten av deras hemländer, t.ex. genom näringslivs- och bostadsprojekt. Ökade ansträngningar bör också göras när det gäller invandrares repatriering, då förhållandet i deras hemländer förbättras. Moderata samlingspartiet anser att vissa ekonomiska resurser för flyktingmottagande och utvecklingsbistånd i stället bör omfördelas till förmån för insatser i fattigare länder för att förebygga flyktingströmmar. I förlängningen bör diskuteras om inte delar av anslaget till invandrarverket kan omfördelas till sådant flyktingstöd.”

Moderaterna konstaterar nöjt att ”den nuvarande bedömningen av rätten till asyl har medfört att ca 50 procent av de asylsökande ges uppehållstillstånd jämfört med 80 procent tidigare. Detta betyder att Sverige bör ha ökade möjligheter att ge invandrarna ett värdigt mottagande.”

Godhet på kredit

Drygt ett halvår senare förlorade socialdemokraterna valet och Sverige fick en borgerlig regering med Carl Bildt (m) som statsminister. Bengt Westerberg (fp) blev socialminister och vice statsminister, och Birgit Friggebo (fp) fick sköta invandringspolitiken. Det blev startpunkten för några av de mörkaste åren i Sveriges historia vad gäller ekonomi och invandringspolitik. Nu kastades alla moderaternas principer på sophögen. Det var en av de eftergifter Carl Bildt fick göra för att kunna regera tillsammans med flyktingextremisterna i folkpartiet. Två år efter att Luciabeslutet fattats revs det upp av den borgerliga trepartiregeringen, och Sveriges gränser öppnades på vid gavel för en invandringsexplosion från Balkan. Samtidigt gick landet in i den svåraste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Varenda krona som den generösa invandringspolitiken kostade måste lånas upp. Det var godhet på kredit, med svåra efterverkningar på Sveriges ekonomi för mycket lång tid framåt.

Det är lätt att vara generös med andras pengar. Några tankar på vad flyktingmottagningen fick kosta fanns över huvud taget inte. När de ansvariga politikerna ställdes till svars i KU, riksdagens konstitutionsutskott, våren 1993 förhördes Birgit Friggebo om de organiserade busstransporter som rullade in med icke asylberättigade från Kosovo. Hon kände till de organiserade transporterna men lät inte det hindra den generösa utdelningen av permanenta uppehållstillstånd. I förhör i konstitutionsutskottet, KU, den 15 april 1993 sa hon:

”Det finns ingenting i vår utlänningslagstiftning som säger att vi ska bedöma flyktingarna med hänsyn till hur de kommer till Sverige”. Hon sa också att hon ”inte har anledning att fördjupa sig i vilka bussbolag det gäller”.

Vad har hänt sedan 1989?

Tjugo år senare är vi där igen. Än en gång går de organiserade busstransporterna från Balkan till Sverige. Vad har egentligen hänt sedan 1989? Strömmarna av asylsökande har mångdubblats. Den mottagningskapacitet som saknades 1989 saknas i ännu högre grad i dag. Sverige behöver ett nytt Luciabeslut som sänder ut signaler till omvärlden att endast konventionsflyktingar ges uppehållstillstånd. Ett Luciabeslut skulle vara den mest effektiva åtgärden mot det pågående asylmissbruket. Strömmarna av asylsökande utan asylskäl skulle minska kraftigt, och människosmugglarna skulle få se sig om efter andra marknader. Uppemot 95 procent av dem som nu söker asyl skulle få vända hem igen. Av de cirka 1,3 miljoner utlänningar som har beviljats uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i Sverige sedan 1980 uppfyller nämligen bara i snitt 5 procent kriterierna för konventionsflyktingar.

Men trots Sveriges behov av ett nytt Luciabeslut är det otänkbart att den nuvarande regeringen skulle fatta ett sådant beslut. Det som var möjligt för 21 år sedan är inte längre möjligt. För vad har egentligen hänt sedan 1989?

Fullt utvecklad sanningsfobi

• Vi har fått ett alltmer förljuget debattklimat, där alla ärliga försök att diskutera invandringspolitiken och vad den kostar de svenska skattebetalarna tystas och kvävs redan i sin linda. Beröringsskräcken har ökat så till den grad att den har antagit skepnaden av fullt utvecklad sanningsfobi.

• Vi har en politikerkår som lever sina liv i faktaresistens och inte kommer att handla förrän de inte bara står på randen av en katastrof utan handgripligen har börjat glida ned i avgrunden. Ty sådan är den politiska moralen: inte låtsas om något obehagligt förrän alla möjligheter att förneka och komma undan är totalt uttömda.

• Vi har vidare en socialt och psykiskt avskärmad medieelit, där journalisterna är helt lierade med politikerna och deras mångkulturella samhällsexperiment. Följaktligen undanhåller de, till synes helt utan samvetsbetänkligheter, befolkningen sanningen om massinvandringens konsekvenser. Dessa verklighetsfrämlingar segregerar sig alltmer från den övriga befolkningen.

• Vi har en befolkning som får sin trygghet alltmer kringskuren och lever i rädsla för att säga vad den tycker och känner. Den vet vilka riskerna är, och de är alltför stora.

Politik på sandlådenivå

Efter valet i september har dessutom den märkliga situationen uppstått att den som bara andas ett ifrågasättande av invandringspolitiken per automatik görs till Sverigedemokrat. Allt, precis allt ställs i relation till Sverigedemokraterna. Politik handlar inte längre om att fatta beslut som är grundade på fakta, kunskap, sunt förnuft och tanke på landets bästa. Politik handlar plötsligt om att fatta beslut som Sverigedemokraterna inte kan samtycka till och att låta bli att fatta beslut där Sverigedemokraterna kan tänkas samtycka. Det är politik på sandlådenivå med en våldsamt regredierad regering och riksdag som sitter och sprätter sand på varandra och tävlar om vem som tar mest avstånd från Sverigedemokraterna. SD själva kan inte vara mer nöjda, de sitter ju i maktens absoluta centrum, som solen som allting kretsar kring.

I dag är det Sverigedemokraterna som står för den politik som Carl Bildt och de andra moderaterna pläderade för i sin motion 1991. Och nu är exakt samma formuleringar plötsligt ”främlingsfientliga” och avskyvärda – medan moderaterna för sin del genomför folkpartiets extrema och ansvarslösa invandringspolitik. Som en liten påminnelse om svunna tider ska jag citera en passus ur moderaternas motion:

”Moderata samlingspartiet anser emellertid inte att Sverige kan bedriva en flyktingpolitik som skiljer sig alltför mycket från den som bedrivs i övriga Europa.”

Nej, just det. Men ännu ett tag ska Sverige med fasttejpade skygglappar fortsätta rakt fram på förnekelsens och enfaldens väg. Ännu återstår en liten bit fram till stupet, den absolut oundvikliga ofrånkomliga kraschen. Men snart är vi där, lika säkert som 1989.

Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen.