Kommentar

Samtidskunsten har ikke så mye å tilby innenfor emnet «kontroversielle kunstverk». Den eldre generasjon kan imidlertid bidra med ting som skaper dyp indignasjon. En av sjangerens stadig tilbakevendende figur, er Anders Zorn. At han er død, og har vært det siden 1920, beviser bare at kunstnere ikke blir hindret av slike bagateller.

Naturligvis har han støtt på vårt tids globale moralpoliti – Facebook – der det er strengt forbudt å vise ham frem. Da Fotografiska Museet ville reklamere der for sin utstilling med Zorns fotografier, ble de kastet ut. Zorn er igjen aktuell etter utgivelsen av boken om fotografiene hans.

Ingen internasjonal samtidskunstner kan på alvor utforske temaet «nakne damer ved vann». Nakne kvinner er, som man sier, problematisk. På Zorns tid var det også problematisk, men på en annen måte. Og på den tiden var det ikke engang nødvendig med nakenhet. Hans akvarell fra Alger var et ønske fra kong Oscar II. Kongen ønsket imidlertid to endringer: korrigering av den ene damens brede beinstilling og en endring av lyseffekten i roerens bukser. Dagens kritikere leter andre steder. Zorn anklages for upassende orientalisme.

zorn

 

Den høylytte kritikken mot Zorn gjelder hovedsakelig tre forhold: sexisme, etablering av hvithet som norm, samt hans interesse for rasebiologi. Unnskyldningen som tilbys er gjerne at Zorn levde i en annen tid, med andre verdier. Men nå har kritikerne sett seg lei på at man til stadighet kommer trekkende med den unnskyldningen (SvD):

 

Problemet ligger på ett betydligt djupare plan än ett par avbildade nakna bröst. Var går gränsen mellan pikant och pornografiskt? Vad är det för en människosyn som förmedlas här? Hur länge håller ursäkten att en stor konstnär är ett barn av sin tid, där mannen tittar på, medan kvinnan är objektet som betraktas?

 

Selvsagt kunne Zorn ha forutsett at samfunnet hadde etablert den endelige rettferdighetsnorm femti år senere, som gjelder for alle tider og som alle bør følge.

Zorns «damer ved vann» blir vanligvis forsvart med kunstnerens interesse for refleksjoner og lys. Men, som sagt; tålmodigheten er tynnslitt (DN):

 

Hur skickligt målade kvinnobilderna än är, ligger där en unken ideologi och lurar i den vackert avbildade vassen.

 

Unektelig har Zorn lykkes i nå et publikum også utenfor kunstverdenen. For eksempel virker arbeidene hans intenst engasjerende på den rase- og hvithetsforskningen som finnes i dag:

 

«I själva verket spelade Zorn en avgörande roll för att visuellt ”måla fram” det nordiskt vita skönhetsideal som idag mer eller mindre har blivit det globala skönhetsidealet (d v s föreställningen om att     nordeuropéer med svenskarna i spetsen helt enkelt är vackrast och ”ser bäst ut” rent ”objektivt” på ett estetiskt-kroppsligt plan).«

 

Det er bare å innrømme, jeg står tilbake for Zorn som Sveriges mest kontroversielle kunstner. En gang deltok vi på samme utstilling, det var i 2010 på Dunkers kulturhus. Tre ganger har jeg lent meg på Zorn – som parafraser i forbindelse med mitt eget Rondellhund-prosjekt. De var lettsolgte.

 

 

Opprinnelig:  http://www.vilks.net/2015/06/24/2078-var-tids-skandalkonstnar/

 

Les også

Minnesförlust -
Black Country II -
Olje og vann -
Den nye nordismen -
Sverige er et annet sted -