Terrordåden i Norge den 22 juli sänder chockvågor inte bara över Norge utan över hela världen. Sjuttiosex döda, varav merparten ungdomar, i en massaker som saknar motsvarighet på våra breddgrader under fredstid. Ord som ”ufattelig” räcker inte för att beskriva en tragedi som är bortom normal mänsklig fattningsförmåga. Som alla terrordåd väcker även detta avsky och bestörtning över att så satanisk grymhet kan rymmas i en mänsklig hjärna. Men var tragedin omöjlig att förutse? Är den omöjlig att förstå? Nej. Grunden för extremistiska terrordåd är för länge sedan lagd genom politikens utformning i de nordiska länderna – en splittringspolitik som bygger på en hejdlös och potentiellt explosiv blandning av vitt skilda kulturer, religioner och etniciteter. Historien slutar inte med Anders Behring Breiviks masslakt på sina egna landsmän. Vi kommer att få uppleva fler terrordåd; vänsterextremistiska, islamistiska, högerextremistiska – och dåd som begås till synes utan någon begriplig orsak alls.

Europas befolkning är hårt pressad av de kulturella, sociala och ekonomiska påfrestningar som massinvandringen från framför allt muslimska länder innebär. Från historien vet vi att alla försök att få islam och kristendom att leva sida vid sida har resulterat i krig, förföljelse, blodiga konflikter och död. Om de styrande eliterna framhärdar i att driva samma politik som hittills mot folkets vilja, samtidigt som de predikar ensidig tolerans och öppenhet – då fortsätter man också att tillhandahålla en konfliktfylld jordmån för fler terrordåd.

Det är inte klädsamt när just de som i årtionden har drivit fram det mångkulturella samhället nu står som fågelholkar över terrordåden i Norge. De om några har anledning att inse att ”det oväntade” händer och kommer att hända igen. Oväntat är det bara för den som lever med tjocka skygglappar och inte har haft modet eller viljan att avläsa och reflektera över de dramatiska och konfliktfyllda samhällsförändringar som massiv utomeuropeisk massinvandring har medfört i våra länder. Eller som inte kan avlyssna debattklimat och politiska och andra ideologiska strömningar i sin samtid, allt som pågår där vanliga människor lever sina vanliga liv, vid köksbord och på arbetsplatser i det så kallade folkdjupet.

Fluffiga utopier har manövrerat ut verkligheten

Den mångkulturella politiken utgår ifrån att människan bara är ett tomt skal, med psykologen och författaren Steven Pinkers ord ett ”oskrivet blad” som går att forma och anpassa till vad som helst.

De enda egenskaper som förutsätts följa med i leveransen är tolerans och godhet. Allt annat, som kulturellt och etniskt ursprung, politisk, religiös eller annan ideologisk övertygelse, har relativiserats bort. Fluffiga utopier har tillåtits manövrera ut verklighet och kunskap om människans natur. Men människan är inget oskrivet blad som låter sig skrivas med vad som helst som för tillfället anses ideologiskt lämpligt. Vi är biologiskt anpassade till den region där vi föds, vi är bärare av olika kulturer, ideologier, religioner och andra sammanhang. Vi är kort sagt olika. Drömmen om ”den nya människan” hör hemma i de gamla kommunistiska skräckväldena Sovjet, Kina och DDR. Där trodde man på allvar sig kunna stöpa om den mänskliga naturen till kommunistiska idealmedborgare i den totalitära staten. Hur det gick vet vi.

Jag tror att vi är många som är djupt berörda av terrordåden i Norge men inte förvånade över att de kunde hända. Det kunde lika gärna ha hänt i Sverige, där de samhällsförändringar som Anders Behring Breivik sagt sig vilja bekämpa (mångkultur, utplåning av den egna kulturen och islamisering) på många sätt har gått ännu mycket längre än i Norge.

Ondskan finns

Ondskan finns. Den finns i människan, lika självklart som godheten. Ingen är renodlat ond eller god. Vi rymmer båda, och alla nyanser däremellan, inom oss. Ändå blir vi lika chockade varje gång ondskan visar sitt nakna ansikte. I synnerhet svenska politiker verkar tro sig kapabla att radera ondskan ur det mänskliga känsloregistret, i enlighet med drömmen om det oskrivna bladet. Trodde vi att den skulle utrotas i takt med civilisationens utveckling? Lite beprövad svensk social ingenjörskonst som quick fix så ordnar sig allt?

Så enkelt löser man inga problem. Det vi måste börja med att besinna är att brutala terrordåd kan hända igen. Att det kommer att hända igen. Och människor kommer att säga samma sak som de brukar säga när terrordåd och andra tragedier inträffar: ”Inte trodde vi att sånt kunde hända i Sverige/Norge/Danmark.” I trygghetsnarkomanernas Sverige ingår inte terrordåd i föreställningsvärlden. Ändå är det bara ett drygt halvår sedan den irakiske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, 29, sprängde sig i luften mitt i julhandeln i Stockholms city. Det var bara teknisk klantighet som gjorde att han inte tog mängder av andra människor med sig i döden. Något borde vi ha lärt oss.

”Moraliska argument biter inte på omoraliska motståndare”

”Norgeattacken är en av flera som kommer i Europa och det får ni lära er leva med så länge ni ger politikerna frikort att riskera era liv hur de vill. Sveriges misstag är att inbilla sig att moraliska argument biter på en fullkomligt omoralisk motståndare” skriver Jan Kallberg, svensk debattör boende i Texas, USA, på Dagens PS.

”Det är lika poänglöst att söka moraliskt nedmontera politiskt våld med argument eftersom de som utför våldet redan har slutat lyssna. Mot hemodlad extremism har vi svårt att skydda oss eftersom de har lättare att röra sig i samhället och enskild som bestämmer sig för att göra terroristgärningar utan samverkan med andra. Det är svårt att avslöja någon som inte talar med någon.

Däremot, om vi möter internationell terrorism är det en motståndare som ser mjukhet som vekhet och en blotta, en motståndare som helt ignorerar varje mänsklig moralisk grund i syfte att ha ihjäl för ett politiskt mål. Så när det svenska samhället ignorerar terrorismen i en källarlokal nära dig bygger det på tron att någon form av moralisk insikt skall kliva in och förändra de skäggiga alternativt helrakade männen i källarlokalen så att de kramas på Fryshuset och börjar läsa feminism på ABF. Det kommer aldrig att inträffa. Det är tragiskt naivt. Det är nästan motbjudande naivt.”

Marionetterna gör jobbet

Anders Behring Breivik kan känna sig nöjd. Den 32-årige norske massmördaren har lyckats med sin plan. Isolerad i häktet behöver han som en demonregissör bara sitta passiv medan marionetterna gör resten av jobbet åt honom, precis som han har förutsett.

Om han inte vore avskuren från all mediekonsumtion skulle han antagligen njuta ohämmat av det som nu pågår i media när journalister och diverse andra ”experter” lika lydigt som förutsägbart axlar sina roller och bidrar till ökad polarisering och splittring. I Sverige med frontalfigurer som Lisa Bjurwald, Annika Hamrud, Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från vänstertidningen Expo, Anna-Lena Lodenius och Lena Sundström, som verkar se sig själva upphöjda till objektiva ”experter på främlingsfientlighet” och anlitas som sådana av media, trots att det är uppenbart att de har en egen politisk agenda. Drevet går. Häxjakten är i full gång. Hyckleriet når nya höjder. Det sunda förnuftet lyser med sin frånvaro, liksom den eftertanke William Shakespeare talar om i Hamlets tredje akt:

”Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över.”

”Högern är som skrämda råttor”

Det är eftertanke vi behöver. Tid för reflexion och begrundan. Men när vargflocken känner vittring av blod finns ingen plats för eftertanke. Här yppar sig ett fantastiskt tillfälle att positionera sig själv och legitimera sin självpåtagna expertstatus. I den svenska statsradion sitter vänsterextremisten och SD-hataren Täppas Fogelberg som programledare och kallar högern, det vill säga allting till höger om honom själv, för ”skrämda råttor” i direktsändning av Ring P1.

”Högern är ju som skrämda råttor! Till och med Sverigedemokraterna börjar snart bli invandrarkramare i pur rädsla för att sammanblandas med det här (terrordådet i Norge). Råttorna kryper ned från ljuset.”

Allting är med andra ord Sverigedemokraternas fel. Precis som vanligt. Om ett terrordåd inträffar i Norge är det Sverigedemokraternas fel. Om en irakier spränger sig till döds i Stockholm är det Sverigedemokraternas fel. Sverigedemokraterna är sedan valet 2010 ett demokratiskt invalt parti i riksdagen med 5,7 procent av väljarnas röster, men de har effektivt utestängts från politiskt inflytande av övriga sju partier. Ändå är allting på något märkligt sätt deras fel. Tala om häxprocesser och sandlådetaktik.

Och samma drev gör allt för att genom höggradigt patologisk guilt by association dyvla över skuld på de källor Anders Behring Breivik nämner vid namn i sitt 1 516 sidor tjocka manifest. Han nämner att han tycker om opera – Mozart, Verdi, Wagner. Anständigheten kräver att räfst och rättarting utkrävs av dessa döda kompositörer. Är de prostituerade kvinnor som han har frekventerat också medskyldiga till hans brott?

”Under fernissan finns det primitiva barbariet”

”Terrordådet påminner oss om att vår civilisation är en tunn fernissa, och under den finns det primitiva barbariet. Väldigt nära” skriver bloggaren Dick Erixon på Dagens PS.

”I Dagens Nyheter får Lisa Bjurwald oemotsagd sprida insinuationer och anklagelser mot alla som andas att det kan finnas problem med multikulturalismen. Genom att diskutera integrationen har man stimulerat till terror. Detta synsätt underkänner John Stuart Mills argument för en öppen och fri debatt. Lisa Bjurwald omyndigförklarar alla i samhället, eftersom det uppenbarligen inte kan hantera en öppen debatt utan att tillgripa våld. Hennes ståndpunkter leder logiskt till att allmän censur ska införas och en totalitär stat upprättas som håller ordning på medborgarna, så att de inte för «fel» debatter.

Det är självfallet en avgrundsdjup skillnad på att öppet diskutera integrationens misslyckanden i syfte att finna lösningar inom den demokratiska beslutsapparaten, och att avrätta dem som inte delar de egna åsikterna. Att medierna nu försöker sudda ut den här skillnaden är allvarligt. Det skadar det öppna samhället. Och därmed går man Breiviks ärenden.”

Gigantisk evakuering av skuld

När en tragedi som den i Norge inträffar utlöser det chock- och krisreaktioner inte bara hos de närmast berörda. Terrordådet sänder tryckvågor av chock ut över hela världen. En yttring av kris och chock är skulden. Skuld är en av människans mest outhärdliga känslor. Den som överlever en katastrof där många andra omkommer drabbas ofta av smärtsamma skuldkänslor – ”varför fick just jag överleva?” De ungdomar som klarade sig levande från massakern på Utöya kan inte förväntas jubla av lycka över att de överlevde. Inte än. Först måste de ta sig igenom skulden – som läggs ovanpå den tunga sorgen över förlusten av vänner som mördades.

Den som anar att han/hon har ansvar och skuld för något gör ofta allt för att bli kvitt den obehagliga känslan genom att evakuera skulden, vräka den på någon annan. Det som nu pågår i media är evakuering av skuld i gigantisk omfattning, i både Norge, Danmark och Sverige. Häxjakt pågår på allt och alla som kan associeras med Anders Behring Breivik, i synnerhet systemkritiska bloggar som han uppger att han har läst. I Norge document.no, i Danmark Snaphanen och Uriasposten, i Sverige Politiskt Inkorrekt. Syndabockar utses på löpande band i lika ohederliga som desperata försök att rentvå sig själv från skuld och delaktighet. Det är gyttjebrottning på så låg nivå att skammens rodnad borde färga kinderna på alla dem som nu kryper fram ur sina hålor med smutskastning som verktyg för att uppnå politiska mål. De som nu tjuter med ulvarna är samma människor som inte ens står ut med att andra människor har andra åsikter än de själva. I sin iver att korsfästa bloggvärlden kastar de all eventuell kvarvarande hederlighet över bord.

Bloggvärlden är en reaktion på ett inavlat debattklimat

Men det är inte Internet och bloggvärlden som har skapat det rådande debattklimatet. Bloggvärlden är en reaktion mot det inavlade debattklimat som i minst fyra årtionden har styrts med järnhand av en politisk och massmedial elit. Allra värst är det i Sverige. Denna elit med sina ständiga påbud om tolerans tolererar inga andra åsikter än sina egna och skyr inga medel att hålla oliktänkande borta från debattens arenor. Det är denna elits förgrundsfigurer, de som med största självklarhet har tillskansat sig både tolkningsföreträdet och megafonerna, som nu försvarar sina positioner genom energisk evakuering skuld. De skulle aldrig medge att de vill förhindra debatt i ämnen där de själva anser sig sitta inne med den absoluta sanningen. Men de är i praktiken yttrandefrihetens vaktkonstaplar och dödgrävare, uppfyllda av sin egen rättfärdighets salighet.

I Sverige sköts debatten huvudsakligen av ett begränsat antal proffstyckare som låtsas debattera med varandra men i praktiken är eniga om det mesta i enlighet med det rådande konsensustänkandet. Någon har sagt att om världen störtade samman och hela befolkningen försvann ned i ett bråddjup skulle debattproffsen inte märka någon skillnad. De skulle bara fortsätta debattera med varandra som om ingenting hänt.

Gammelmedia mörklägger

Ingen av de systemkritiska bloggar som Behring Breivik citerar i sitt manifest har såvitt jag kan se någonsin uppmanat till våld. Däremot skildrar och kritiserar de konsekvenserna av massinvandringspolitik och anpassning till islam i de berörda länderna, som en kraftigt ökande och alltmer brutal våldsbrottslighet där invandrare från framför allt Mellanöstern och Nordafrika är påtagligt överrepresenterade, en havererad integration, importerad heders- och skamkultur, barn- och tvångsäktenskap, islams syn på kvinnor som andrahandsvarelser, Europarekord i anmälda våldtäkter (i Sverige), ett snabbt växande antal bidragsförsörjda etniska enklaver som lever i självvald avskildhet från det övriga samhället och ständiga nedskärningar i välfärden till följd av invandringens oredovisade kostnader.

Det här är en verklighet som gammelmedia inte har lust att rapportera om. Bloggar och nätsajter tar det ansvar att spegla historiens största samhällsomvandling som etablerade media vägrar ta. Hellre än att riskera att ses som ”främlingsfientliga” smusslar gammelmedia undan sanningen och bokför invandringspolitikens sociala, kulturella och ekonomiska kostnader på mörklagda konton. Att följa med i de ideologiska svängarna i den statligt anbefallda mångkulturalistiska politiken är för dem oändligt mycket viktigare än att ge sina läsare/lyssnare/tittare korrekt och saklig information. Vi har aldrig någon gång i historien haft en journalistkår som så till den grad sviker sitt professionella ansvar.

”Det största journalistiska sveket”

SVT-journalisten Janne Josefsson, känd för sina orädda konfrontationer med makthavare i Uppdrag Granskning och Debatt, är en av ytterst få journalister som utåt vågat visa en kritisk hållning till sin yrkeskår och inkludera sig själv i kritiken. I Helsingborgs Dagblad säger han:

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarar det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare.”

”Han ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.” (Helsingborgs Dagblad 10 februari 2008.)

Att vara kritisk är en demokratisk rättighet

Markus Jonsson skriver i en ledare i Östgöta Correspondenten:

«Att vara kritisk till kulturmarxism, multikulturalism eller till den invandringspolitik som förs i Västeuropa är inget brott, utan en demokratisk rättighet. Nu höjs röster som påpekar att terrordådet i Norge beror på att dessa frågor överhuvudtaget diskuteras, på internet och numera även i vissa kulturtidskrifter, och att den debatten nu måste tystas. I realiteten är problemet att det legat ett lock av politisk korrekthet över dessa frågor i många år. Vettiga, men frustrerade, människor har knuffats ut i nätets mörkermarker där de sammanväxlats med foliehattar och rättshaverister, som är stående inslag i dessa elektroniska samlingar.»

Det är företrädare för det mediala etablissemanget som klämmer upp säkerhetspolis och övrig polis mot väggen med hätska frågor om varför de inte kände till den blivande terroristen Anders Behring Breivik och kunde stoppa honom. De fakta som har framkommit hittills tyder på att Behring var en enstöring som ensam arbetade målmedvetet på sin fasansfulla plan i nio år, utan att yppa den för någon. Han var medlem i Oslo Pistolklubb men sa eller gjorde inget uppseendeväckande där. Han skrev kommentarer på nätet som av flertalet bedömare har ansetts inte kunna förebåda hans handlingar.

Omöjligt att pejla in en ensam särling

Den obehagliga sanningen är att det är omöjligt att pejla in en ensam särling som inte på något sätt avslöjar sig utåt. Knappast ens i en kontrollstat som DDR hade Anders Behring Breivik kunnat upptäckas. Svenska Säpo hade heller ingen aning om självmordsbombaren Taimour Abdulwahab. Även han gled utanför alla sammanhang. De enda som möjligen skulle kunna upptäcka något i sådana här fall är terroristens sociala nätverk, ifall han har något. Men historien visar att grannar och familj sällan ser någonting. De ser bara det de vill se. Deras häpnad när terroristen avslöjas brukar vara monumental. ”Det kunde vi aldrig tro om honom. Han var så trevlig och hälsade alltid.” ”Svärmorsdröm” är ett annat ord som brukar användas flitigt i sammanhanget.

Det märkliga är att exakt samma människor som skriker i falsett om ökad kontroll är desamma som skulle gasta om ”kränkt integritet” och ”övervakningssamhälle” om staten ökar sin kontroll av medborgarna. I en krönika i Svenska Dagbladet med rubriken ”Ökad övervakning är inte lösningen” påminner journalisten och medieanalytikern Anders Mildner om FRA-debatten 2008 och skriver:

”Det problematiska med dagens diskussion är att den bygger på ett falskt antagande. Akta oss för att inte gå för långt? Vi HAR ju redan ett övervakningssamhälle. FRA blev starten för det sluttande plan som många varnade för.

Dåden i Norge var ofattbart vidriga. De lämnar oss andlösa av sorg. Att det ur denna tragedi kommer rop på övervakning måste man ha förståelse och respekt för. Men ökad övervakning skapar inte ett bättre samhälle – och heller inte en motkraft mot dem som vill gå till attack mot det. I själva verket är det precis tvärtom.”

Självrannsakan är nödvändig och avgörande

Efter terrordåden i Norge behöver alla, och i synnerhet journalister och politiker i de nordiska länderna, reflektera över begreppet ansvar. Det duger inte att vräka skuld på bloggare och andra som sig själva ovetande nämns i Anders Behring Breiviks manifest. Det finns en enda gärningsman som är ansvarig för bombdådet i regeringskvarteret i Oslo och massakern på Utöya. Det är Anders Behring Breivik.

Men en djupare självrannsakan i maktens boningar är nödvändig och avgörande för framtiden. Varje politiker som förmår vara ärlig måste, samtidigt som man fördömer Behring Breiviks handlingar, ställa sig frågan om hans motiv.

Våra länder befinner sig i en politiskt iscensatt, snabb och djupt omvälvande förändring som saknar historisk motsvarighet. Den mångkulturella politiken har visat sig vara ett katastrofalt fiasko, liksom alla utopier som utgår ifrån önskedrömsideologier och inte från verklighet och faktisk kunskap.

I Sverige råder demokratur

I Sverige har det mångkulturella samhället genomförts i största samförstånd av samtliga sju gamla riksdagspartier över huvudet på den svenska befolkningen. Grunden var ett enigt riksdagsbeslut 1975 om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Sedan har alla ytterligare riksdagsbeslut om invandringspolitik och mångkultur varit eniga.

I ett land där samtliga riksdagspartier är helt eniga om den förda politiken – vilka möjligheter till inflytande har den enskilde medborgaren? Väljarna har aldrig tillfrågats om de vill ha massinvandring och ett mångkulturellt samhälle. Eller om de vill utsättas för en samhällsomdaning som utgår från en ideologi sprungen ur 600-talets arabiska sandöknar. Islams syn på demokrati och jämlikhet mellan könen i ett sekulärt samhälle har aldrig problematiserats i den offentliga debatten. De svenska väljarna har ställts inför fait à accompli. De har aldrig av några partiprogram eller röstsedlar informerats om denna utopiska politik. De har körts över totalt i det största demokratiska nederlaget någonsin i historien. Kalla det vad som helst, men kalla det inte demokrati. Demokratin har ersatts med demokratur.

Författaren Vilhelm Moberg har skrivit:

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar ska släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”

”Marginaliserade norrmän blir inte hörda”

Utvecklingen i Norge liknar den svenska, även vad gäller politisk konsensus. Arbeiderpartiet regerar i koalition med socialistisk venstreparti och senterpartiet. I stortingsvalet 2009 fick det invandringskritiska fremskrittspartiet 22,9 procent av rösterna men lämnas utanför regeringen.

Anders Behring Breivik skriver i sitt manifest om en av de saker han anser att han har förlorat på grund av den mångkulturella politiken, sin hemstad Oslo:

“Oslo used to be a peaceful city. Thanks to the Norwegian Marxist multicultural regime they have transformed my beloved city into a broken city, a bunkered society and s***hole where no one is safe.”

Helge Lurås vid norska utrikespolitiska institutet sa i en intervju i Russia Today den 22 juli, samma dag som terrordåden begicks:

”Marginaliserade norrmän känner att deras röster inte blir hörda av det politiska etablissemanget, att det norska folket i demokratisk mening aldrig har blivit tillfrågat om de vill ha invandring eller inte. Det politiska etablissemanget är en elit som själv bor i helt vita etniska områden, och det är de lägre klasserna bland norrmännen som upplever att invandrarna tränger sig in i deras områden, dumpar deras löner etc, och att de inte har något sätt att spela med de demokratiska spelreglerna. Jag tror att det är motivationen bakom ett sådant här terrordåd.”

”Livsfarligt att manipulera med kulturell identitet”

Sörine Gotfredsen, dansk präst och journalist, går i lördagens upplaga av Berlingske Tidene till hårt angrepp på dem som säger sig inte förstå varifrån Anders Behring Breiviks hat kommer.

”Vissa tongivande röster har aldrig på allvar erkänt hur svårt det är att blanda olika kulturer, varpå de efter ett angrepp som det nyligen ser förbluffade ut och frågar varför människor gör något sådant. Saken är den att vi utmärkt väl vet varför, och vi har vetat det länge. Så när hela det fina läger som drömmer om en multikulturell framtid hävdar att hatet är framprovocerat av retoriken och de grova generaliseringarna, understryker de bara vilken enorm ovilja de fortfarande när mot att förstå den verkliga omfattningen av problematiken.

Vi vet mycket väl varför Breivik hatar, vilket han ju för övrigt själv utförligt har förklarat. Han hatar i protest mot förvandlingen av det norska och västeuropeiska samhället. (…) Och vi har i årtionden blivit varnade för det av dem som i respekt för historien har påmint oss om att våld kommer att bryta ut när islam och kristendom kolliderar.”

Anders Behring Breivik illustrerar, menar Sörine Gotfredsen, för det första att det är livsfarligt att manipulera med människans kulturella identitet. För det andra att vissa mönster i världshistorien upprepar sig. Breivik ska användas till att förstå hur farlig människan är när han/hon känner sig pressad, och att vi i denna multikulturella tidsålder pressar människor mer än som är klokt.

Det tysta samhället är farligast av alla

Alldeles oavsett Anders Behring Breivik kommer den mångkulturella verkligheten att fortsätta i de nordiska länderna med allt vad den innebär. Det finns inga tecken som tyder på en ändrad politisk kurs, bort från ett historiskt fiasko. Den sorgliga innebörden av det är att politikerna är beredda att med öppna ögon utsätta sina befolkningar för fortsatt uppenbar fara. Mångkulturalismen är en draksådd som kommer att kräva många tribut. Terrordåd kommer att inträffa igen.

Vill man öka trycket och frustrationen hos invånarna tar man tillfället i akt att använda tragedin i Norge som alibi att strypa åsikts- och yttrandefriheten ytterligare. Men ett samhälle där kritiska röster kvävs och tystnad råder är det farligaste av alla.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Les også

-
-
-
-
-
-
-
-

Vi i Document ønsker å legge til rette for en interessant og høvisk debatt om sakene som vi skriver om. Vennligst les våre retningslinjer for debattskikk før du deltar 🙂