Nytt

Fra journalister får vi høre at Wikileaks ikke dumper dokumentene en bloc, de presenteres og fortolkes av kompetente journalister. Det skal sikre kvalitet og ivareta sikkerhetshensyn. Men hvem er disse kompetente? For Aftonbladet – og dermed VG – er det en viss Johannes Wahlström. Er han kompetent?

Wahlström skrev i 2005 en artikkel for bladet Ordfront: Israels regim styr svenska medier. Det er ikke bare en meget tendensiøs artikkel, selv etter venstreradikal målestokk. Det spesielle er bruken av kilder. Wahlström har «intervjuet» navngitte svenske Midtøsten-korrespondenter, som SVTs Peter Löfgren og Dagens Nyheters Lotta Schüllerqvist. Det er bare det at ingen av dem kjenner seg igjen i sitatene. Wahlström har ikke bare feilsitert, han har forvrengt deres ord og gjort dem til sine. Han tillegger dem meninger som de aldri ville vedkjenne seg, som går på deres profesjonelle ære løs. Begge protesterte kraftig, og Ordfront var nødt til å beklage på lederplass at artikkelen var antatt.

Dette gjaldt ikke et hvilket som helst tema. Det gjaldt Israels makt over svenske medier. Tonen er firkantet, militant og klart antijødisk. Wahlström tilhører det som i Sverige kalles brunvenstre. Han er sønn av den beryktede Israel Shamir som skriver i en antisemittisk tradisjon, med religiøse forankringer. Sønnen ser ut til å gå i farens fotspor.

Perfid

Wahlström nøyer seg ikke med å hevde at Israel styrer svenske medier i samarbeid med en israelittisk-jødisk lobby, som driver systematiske kampanjer mot journalister. Han hevder også at de som står bak, kynisk bruker argumentet om antisemittisme for å kvele kritikk og skryter av det selv. De holder konferanser hvor de øver seg på taktikken. Wahlström hevder at han selv var til stede på en slik:

I februari 2003 hålls en konferens på Jerusalems universitet. Ämnet är »Antisemitism och fördomar i nutida media«, journalister, forskare och politiker från världens alla hörn medverkar, förklarar och planlägger strategier i tre dygn.

– Antisemitism, förklarar Henrik Bachner, forskare från Lund, är att påstå att det ?nns en sionistisk lobby som tystar journalister.

Publiken nickar.

– Att påstå att islamistisk terror göds av Israels ageranden är antisemitism, fortsätter han.

– Att jämföra Israels ageranden med nazisternas är också antisemitism, instämmer Leon Volovici, journalist från Polen.

– Ja, att hävda att Israel är Goliat, den starke i parten, är antisemitism, tillägger den engelska forskaren Judith Elizur.

Kenneth Jacobson får ordet. Han är direktör för Anti Defamation League, världens största judiska lobbyorganisation, som för några år sedan åtalades för att ha spionerat för Israels räkning i USA.

– Världens enda supermakt, förklarar han, intar en mycket pro-israelisk position, vilket beror på att judar är väldigt prominenta i elitmedia. Detta är något vi kan vara stolta över. Men, tillägger han, även i USA förekommer antisemitism, och det grundar sig just i att judar påstås ha stor makt över media.

Denna antisemitism, klargör föreläsarna, måste bekämpas på alla tänkbara sätt: inte minst genom lobbyverksamhet och bättre kontroll över vad media producerar. Här, menar de, måste Israel avsätta betydligt starkare resurser.

Mannen bakom konferensen är en av vår tids största förintelseforskare och chefen för förintelsemuseet i Jerusalem, Yehuda Bauer. Bauer är även svenska regeringens vetenskaplige rådgivare i folkmordsfrågor och en av initiativtagarna till den statliga myndigheten Forum för Levande Historia.

Levande Historia ?nansierar stora delar av den lobbyverksamhet som de svenska korrespondenterna dagligen utsätts för, inte minst genom Svenska Kommittén mot Antisemitism, där konferensdeltagaren Henrik Bachner är ledamot. Hans avhandling Återkomsten delas ut i pocketupplaga av Levande Historia. Denna aktivisternas handbok tar upp inom vilka ämnesområden journalister »får« och »inte får« röra sig. Resonemangen är långa medan slutsatserna är påfallande enkla: att diskutera en handelsbojkott mot Israel är antisemitism, att ifrågasätta Israels demokrati är antisemitism, att ifrågasätta USA:s stöd till Israel är antisemitism, att påstå att Israels ageranden göder antisemitism är antisemitism, att påstå att journalister drar sig för att rapportera vad de ser är antisemitism.

Alle med kjennskap til Israel og forskning vet at Yehuda Bauer er en meget høyt respektert historiker. Wahlström tillegger jødene og deres venner en konspirasjon som han selv har klekket ut. Det stinker ikke bare av innholdet, men også av metoden. Hvordan kunne han tro han ville slippe unna?

Det brer seg et ubehag når man leser teksten. I bunn og grunn skriver Wahlström at jødene fortjener antisemittismen. De har ikke lært av historien, og bruker nå også Holocaust.
Typisk for antisemittismen er vanvittige påstander om planlegging og kontroll: Skulle lobbyen holde en åpen konferanse der slike planer ble drøftet åpenlyst?

Wahlström skriver at Lotta Schüllerqvist siterte en israelsk historiker som sa at antisemittismen var en kniv som Israel holdt mot Europas strupe.

Det er noe med måten Wahlström skriver på, som om Schüllerqvist motvillig innrømmer at hun vet noe som hun ikke tør skrive.

Lotta Schüllerqvist citerar en israelisk historieprofessor och ger honom medhåll.

– Antisemitism är en kniv som Israel håller mot Europas strupe.

Det gir inntrykk av at de profesjonelle egentlig vet, de tør bare ikke si det høyt. De er feige. Men Wahlström vet og tør, og han får de erfarne kollegene til å innrømme sannheten.

Schüllerqvist svarte at det slett ikke er noen israelsk historiker, men en luthersk biskop i Jerusalem, Munib Yunan, som har sagt dette og setningen mangler et vesentlig ledd:

«Antisemitismen får inte hållas som en kniv mot Europas strupe – vi måste kunna kritisera politiken utan att betraktas som Israels fiender»

Wahlström fikk det til å høres ut som om Holocaust og antisemittisme er noe Israel bruker kynisk. Jødene er derfor dobbelt skyldige.

Hemningsløs og hensynsløs

Peter Löfgren beskrev møtet med Wahlström i en artikkel i Expressen:

Den 14 mars 2005 kom en inte alldeles ung man in på mitt frilanskontor på Söder i Stockholm. Han hade en mission, sa han, att avslöja lögnerna i «main stream media». Bra, sa jag. Vill du ha kaffe först? Helst latte, svarade den inte alldeles unge mannen. Därefter inleddes «intervjun». Första frågan kom som automateld: Hur ser du på din roll som korrespondent i Mellanöstern, TT:s korre ser sig själv som palestinsk aktivist, gör du det? Näää, svarade jag. Och försökte med en «mainstream»-definition av strävan efter opartiskhet. Den gick inte hem. Jag noterade att «intervjuaren» antecknade endast när han samtidigt nickade gillande. Det var inte ofta. Han lovade att höra av sig när artikeln skulle vara klar. Det gjorde han inte. Jag glömde bort den märkliga «intervjun», tills jag mellan jul och nyår blev påhoppad för något jag skulle ha sagt i Ordfront Magasin. Missionären som kom in på Söder heter Johannes Wahlström. Jag hamnade i hans «artikel» om Israelbevakningen i svenska medier. Wahlström har, åtminstone i den del av texten jag förekommer, genomgående förvanskat citat och sammanhang, samt gjort egna åsikter till mina.

Wahlström ble skandalisert og betegnet som en sjarlatan. Men det har ikke stanset karrieren.

Han ble ansatt av kulturredaktøren i Aftonbladet, Åsa Linderborg, til å skrive en artikkelserie om Bonnier-konsernet, som fikk hard medfart. Bl.a. omtaler Wahlström familien som jødisk på en odiøs måte.

Det er denne mannen som nå filtrerer Wikileaks-dokumentene for Aftonbladet, Svenska Dagbladet og VG, alle Schibsted-aviser.

Hvor bekvem er VG med det? Er de klar over hvem Wahlström er?

Wikileaks slipper dokumentene bitvis, og de går først til Wahlström. Flere undres. Roland Poirier Martinsson spør i newsmill.se:

Hur vet vi att Wikileaks publicerar allt? Och finns det någon tanke bakom ordningen i vilken dokumenten släpps – och därmed digniteten?

I Sverige finns det särskilt goda skäl att ställa den frågan. Här tycks Johannes Wahlström vara mellanhanden som lyfter dokument från Wikileaks trave och delar ut till medierna. Svenska Dagbladet och Aftonbladet förser nu sina läsare med dagliga rapporter från diplomatins skuggvärld och intrycket är entydigt: skurkarna är USA och dynamiken är kriget mot terrorismen.

Johannes Wahlström har en egen agenda, blottad särskilt tydligt i en Ordfrontartikel 2005, som fabulerade kring den internationella judiska konspirationens tentakler i Sverige, till den milda grad att Ordfront drog tillbaka artikeln. Detta specifika exempel kännetecknar Wahlströms opinionsbildande verksamhet: anti-USA, anti-Israel (för att inte säga anti-judendom), hård vänster.

I Sverige kan nu Lars Ohly av alla människor kritisera alla andra partier för deras antidemokratiska agerande. Det är också en följd av Wikileaks.

Nå, det är som det är med den saken. Jag inbillar mig inte att Wahlström eller Wikileaks ska ifrågasätta sina roller och sitt beteende.

Men hur är det med Aftonbladet och Svenska Dagbladet? Har Jan Helin och Martin Jönsson full tillgång till det Wikileaksmaterial som ligger till grund för deras publiceringar? Eller lånar man sig till Wahlströms omdöme när det gäller urval och prioriteringar?

Ett klargörande i frågan skulle vara mycket välkommet. Alldeles bortsett från den mycket stora skada som Wikileaks åsamkat det öppna samhället, skulle det onekligen strö ytterligare salt i såret om två av våra största tidningar fungerar som Johannes Wahlströms nyttiga idioter.

Man skulle kunne si at Wikileaks er et slags kupp. Julian Assange er tidligere hacker. Her har han fått sjansen til å drive storpolitikk. Er det tilfeldig at en fyr som Wahlström styrer filtreringen? De er av samme kaliber, med enorm selvtillit og ambisjoner og lav selvkritikk. En dårlig kombinasjon.

Wikileaks minner om et informasjonskupp, hvor man med med de interne dokumentene kan påvirke opionen. Det er all grunn til å rette søkelyset mot researchere som Wahlström.

Avisene som publiserer Wikileaks bærer et stort ansvar.

Har Jan Helin och Martin Jönsson gett bort nyhetsvärderingen till aktivisten Johannes Wahlström?

Peter Löfgren: Så blev jag lurad av Ordfronts reporter

Hur kan Nordens största tidning låta en lögnare och antisemit granska Bonniers?

Ordfronts intervju med Lotta Schüllerqvist är en bluff.

Reporter som förfalskade citat nominerad till SJFs styrelse