Hans Rustad Shneur Kesselman er ikke som andre. Han har valgt å leve sitt liv som rabbiner i Malmø sammen med sin familie, for å forsvare jøders rett til å være i byen som jøder.
Slik er situasjonen. Den retten må forsvares, for jødene er i en trengt posisjon. Hvis de bærer synlige, identifiserbare symboler står de i fare for å bli angrepet.
Kesselman går kledt som en ortodoks jøde. Han tilhører Chabad-bevegelsen til Lubavitch-bevegelsen. Den driver Chabad-hus over hele verden. Det var et Chabad-hus som terroristene i Mumbai angrep, og de drepte rabbinerparet som drev stedet, visstnok etter utstudert og grusom tortur. Det er slike historier, fra vår egen tid, som gjør at jøder lever et litt annet liv enn de fleste av oss. Det ligger noe i bakhodet.
Kesselman har valgt å oppsøke en situasjon som de fleste andre ville unngå eller flykte fra. Det gjør ham spesiell. Men situasjonen er ikke spesiell. Den deles av alle i Malmø, og hele Sverige vet det: i Malmø er det ikke lett å være jøde.
Dette er et svært ubehagelig faktum for Sverige. Onsdag 1. desember sender BBC radio en dokumentar om jødehatet i Malmø. Den vil spre kunnskapen til hele verden. Malmø vil med tiden bli kjent for å være byen hvor jøder ikke kan bo. Hvordan vil dette påvirke omverdenens syn på Sverige? Hvordan vil det påvirke Sveriges syn på seg selv?
Det mest uhyggelige er tendensen til antisemittisme blant enkelte anerkjente politikere på venstresiden, inklusive sosialdemokratene. Som f.eks. hun som er omtalt som Mona Sahlins mulige etterfølger, Victoria Palm.
«Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?»
– «Dom Utvalda» refererar inte till ett land, utan till judar som grupp, säger Willy Silberstein.
Han er leder for Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA.
Veronica Palm ångrade senare sin publicering. «Jag har nu förstått att sångcitatet, när det rycks ur texten, av vissa debattörer på nätet uppfattas som på gränsen till antisemitiskt.» Willy Silberstein skrev:
«Nej, Veronica Palm, det är inte på gränsen. Det är antisemitiskt. Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp.»
Vi kjenner også slike uttalelser fra Norge. Det spesielle er at de kanskje vekker litt oppsikt, men de får ingen konsekvenser. Kritikk og protester blir som tomme slag i lufta. Derfor blir uttalelsene stadig mer ekstreme. De som fremsetter dem mener det er fordi Israel blir stadig mer ekstremt. Men kan forklaringen være at det er de som blir stadig mer ekstreme i deres ytringer? Kommer tilbøyeligheten til å låne metaforer fra nazitiden innenfra?
Antisemittismen utenfra, fra muslimene i Europa, utgjør en alvorlig risiko for Europa: hvis europeerne igjen lar seg smitte av denne sykdommen, tør man knapt tenke på konsekvensene. Dvs. vi ser allerede konsekvensene, og det er venstresiden med alle sine gode idealer som går foran.
Kesselman merker konsekvensene. Bare han trår ut på gaten er han på vakt. Han går i stadig beredskap.
Niklas Orrenius beskriver Kesselmans situasjon i Sydsvenskan.
Det är en vanlig dag på jobbet för Shneur Kesselman. Han ska besöka en döende medlem i judiska församlingen på hospice vid Folkets park. På sin promenad dit passerar han Johanneskyrkan.
Vid kyrkan sitter tre ungdomar. När rabbinen går förbi dem hör han ett rop:
Shneur Kesselman stelnar till – slagordet tycks riktat till honom – men fortsätter sin promenad.
När han hunnit ett par meter tar killarna på nytt till orda:
– Jävla jude!
Nu ökar rabbinen steglängden. Han springer nästan när en av killarna växlar upp retoriken ytterligare:
Hjärtat bankar när Shneur Kesselman passerar Södra Förstadsgatan. Snabb blick bakåt. Nej, de verkar inte följa efter. Han forstätter mot hospice.
På Södra Skolgatan saktar en svart BMW in. Rabbinens puls stiger på nytt när han märker hur föraren och bilens passagerare betraktar honom.
En av dem hissar ner sidorutan och skriker:
– Fucking JUDE!
Första gången Shneur Kesselman berättade delar av detta för mig var utanför glassbaren Is à Bella på Föreningsgatan i oktober 2010. Jag hade råkat hamna bakom rabbinen på trottoaren och kände genast igen honom. Inte många Malmöbor klär sig som chassidiska judar, med svarta kläder, svart hatt och långt skägg.
Jag skyndade ifatt, sade hej och vinkade för att fånga hans uppmärksamhet. Till min förvåning spärrade Shneur Kesselman upp ögonen och såg skrämd ut. Han kände inte igen mig omedelbart, utan fruktade att jag var ännu en judehatande Malmöbo som tänkt trakassera honom.
Händelserna som han beskriver ovan inträffade lördagen den 2 oktober.
Nu, några veckor senare, sitter rabbinen på sitt kontor i judiska församlingens hus och tänker. Jag har just frågat hur många incidenter som drabbat honom sedan han flyttade till Malmö för sex år sedan.
Han funderar länge. Begraver ansiktet i händerna för att koncentrera sig.
– Runt sjuttio, säger han till slut.
Rabbinen har fått läskburkar och äppelskrutt kastade på sig. Trakasserats på en stadsbuss. Människor har spottat efter honom.
– Jag vill ogärna överdriva. Sjuttio incidenter är en försiktig uppskattning, förtydligar Shneur Kesselman.
Men det er ikke bare araberne og muslimene som er jødehatere. Det finnes også et svensk jødehat, som går i ubrutt linje tilbake til før krigen. En gruppe jødiske barn var på helgetur til Höllingen i Vellinge kommune. To kvelder på rad ble huset omringet av tenåringer som skrek jødepakk, og «dere skal gasses». De slo på stakittet og søppelkassene og skremte vettet av barna. Det ble oppvask, seksten elever ble tatt hånd om av politiet, men ingen var over straffealder på 15 år. Noen foreldre mente det var mer å regne som pøbelstreker.
– Det är inget pojkstreck när man ropar «ni ska gasas» och omringar judar två kvällar i rad.
Höllviken ligger i Vellinge kommun. För drygt tio år sedan flyttade dirigenten Ilya Stupel från kommunen. Under tre år hade han plågats av nazister.
Förföljelsen kulminerade när Stupel sparkades medvetslös av det nazistiska gänget.
– Vellinge är på ytan ett snyggt litet samhälle, men under ytan stinker det, sade Ilya Stupel i samband med rättegången.
Man blir bekymret for jødenes fremtid, men i virkeligheten er det Sverige man skal være bekymret for. Hvor skal dette ende? Det er satt noen krefter i bevegelse som ikke er lett å snu.
