Gjesteskribent

Av Julia Caesar ©

En vacker sommar går mot sitt slut. Den blev inte vacker för alla. Den här sommaren har antalet anmälda våldtäkter ökat med 25 procent jämfört med samma tid förra året. Enligt Brå, Brottsförebyggande Rådet, anmäldes 1 091 våldtäkter under juni och juli. Våldtäkter på barn under 15 år har ökat med 53 procent, från 192 fall i fjol till 294 under juni och juli i år. Sexualbrotten ökade totalt med 18 procent jämfört med samma tid förra året. På Brå tror man att orsaken är det vackra sommarvädret.

”En förklaring till ökningen kan delvis bero på det fina vädret i sommar” säger Sven Granath, kriminolog och utredare på Brå, till TT.

Så talar en PK-märkt ämbetsman. Jag ber för Sven Granaths själ. Han arbetar på en statlig myndighet som finansieras av skattebetalarna och som ser det som sitt uppdrag att med alla tillgängliga medel dölja sanningen och dela ut lugnande piller till såväl befolkningen som regeringen. I en diktatur skulle myndigheten antagligen heta Rådet för osynliggörande av icke önskvärda fakta. Vad är egentligen skillnaden – Sverige närmar sig alltmer det tillstånd som kännetecknar en diktatur: myndigheter som undanhåller sanningen för medborgarna och statstrogna media som ser det som sin uppgift att torgföra den offentliga lögnen.

Sanningen har ett pris

Kanske är Sven Granath rädd för att mista jobbet, det får man i så fall förstå. Kanske tänker han på det öde som folkpartiets integrationspolitiske talesman Mauricio Rojas utsattes för sedan han i en artikel på DN Debatt 2005 pekat på kulturella faktorer bakom invandrares kraftiga överrepresentation i brottslighet. Rojas utropades till persona non grata inom politiken och hela det officiella Sverige, utsattes för personförföljelse, smutskastning och fysiska hot och måste skyddas av livvakter dygnet runt. Han hade kommit till Sverige 1974 som politisk flykting från Chile. 2008 tvingades han i landsflykt igen, även denna gång för att han blivit politiskt obekväm för en diktatorisk regim. Han flyttade till Spanien och är i dag rektor för en integrationshögskola i Madrid. Berättelsen om honom kan ni ta del av här genom bloggen Politiskt Inkorrekt:

Sanningen har ett pris. Att kasta sten på budbäraren när han kommer med oönskade nyheter är en metod som har funnits lika länge som människan har existerat som art. Kanhända är det med Mauricio Rojas öde i åminnelse som Sven Granath har sålt sin själ på lögnens och mörkläggningens marknad. Låt oss hoppas att den belöning han får med råge kompenserar de sanningsoffer han anser sig föranledd att göra.

En ”opartisk” tjänsteman

Låt oss också sända en förbön till Sven Granaths kollega Klara Hradilova-Selin, ”opartisk” expert på våldtäkter på Brå och bekännande medlem i Facebookgruppen ”Socialdemokraterna i riksdagen – Nej tack”.

Förlåt – ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack” ska det förstås vara. I Sverige anses sådana privata ställningstaganden förenliga med politisk opartiskhet.

Varför betraktas personer med utländskt ursprung som opartiska i frågor som gäller invandring? De går ju i ökande utsträckning som frontsoldater i mångkulturens främsta led på alla nivåer i samhället. Ingen vågar säga emot dem, för då är man ”främlingsfientlig”. Är det någon som tror att Hradilovas eget utländska ursprung inte påverkar henne och ger upphov till vetenskaplig bias i frågor som berör invandrares överrepresentation i brottsstatistiken? Här är ett lysande exempel på konsten att tänja sanningens gränser när Klara Hradilova-Selin uttalar sig i SVT Rapport:

Vi får veta att kvinnor som våldtas bara är fördomsfulla (underförstått: rasistiska) när de påstår att gärningsmannen är mörkhårig. Människor som utsätts för grova brott minns fel och styrs av fördomar. Kvinnor som får sina liv och underliv söndertrasade av en Ahmed från Irak eller Mustafa från Somalia ska intalas att de minns fel. Det var i själva verket lintotten Kalle som begick det skändliga brottet. Hallelujah! Vilken outsäglig tröst för en kvinna som har tillfogats den värsta skymf en kvinna kan utsättas för! Tack Brå! Tack Sven och Klara! Ni gör ert jobb som nyttiga idioter precis som förväntat, ni kommer säkert att få medalj för lång och trogen gärning i den offentliga lögnens tjänst.

Invandrare överrepresenterade med 450 procent

Det Hradilova-Selin säger är uppseendeväckande. Hon motsäger nämligen Brå:s egen forskning. Två stora undersökningar, ”Invandrares och invandrares barns brottslighet, 1996:2” och ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17” visar att invandrare är kraftigt överrepresenterade i brottslighet. Detta är fakta. Generellt är de överrepresenterade med drygt 100 procent. När det gäller grövre brott som mord, dråp och misshandel av obekanta är invandrares överrepresentation 400-500 procent. Vid våldtäkter är den 450 procent.

Mannen bakom de båda rapporterna, generaldirektör Jan Ahlberg, avled 2005. Med honom gick även civilkuraget inom Brå hädan. Som död kan Ahlberg inte längre försvara sig, det är fritt fram för hans samvetsbefriade kolleger att dansa på hans grav och låtsas som om hans forskning inte existerar. Hradilova-Selin behöver inte frukta minsta reprimand, hon är ju både kvinna och invandrare och har därmed dubbla anledningar att bli behandlad med kollegiala silkesvantar.

Gärningsmän från muslimska länder

Invandrare är naturligtvis ingen enhetlig grupp, och de allra flesta invandrare begår inga brott alls, medan andra gör det i mycket stor omfattning. Störst överrepresentation i brott har invandrare från muslimska länder som Algeriet, Irak, Libyen, Marocko och Tunisien samt från Chile. Minst brott begår invandrare från västra Europa, Sydostasien, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Sedan Brå gav ut sin första rapport 1996 har Sverige beviljat permanent uppehållstillstånd till mer än 700 000 invandrare. Framför allt har invandringen från muslimska länder ökat mycket kraftigt. Med häpnadsväckande omdömeslöshet och naivitet håller både borgerliga och socialdemokratiska regeringar sedan tidigt 70-tal Sveriges gränser vidöppna för allehanda oidentifierade lycksökare, krigsförbrytare och andra brottslingar. Eftersom 96 procent saknar ID-handlingar är det alltså i nästan samtliga fall människor med okänd identitet som släpps in i landet och beviljas permanent uppehållstillstånd.

Somalier – den största grupp invandrare som tas emot i Sverige, med en ökning med 70 procent sedan förra året – och irakier klättrar snabbt uppåt i våldtäktsligan. Men sanningen kommer vi inte att få veta. Bortsett från rapporterna 1996 och 2005 upphörde Brå redan 1994 med att ange brottslingars etnicitet i sin statistik. Sådana fakta är inte önskvärda, hur sanna de än är.

Sverige världstvåa i våldtäkter

Den grova brottsligheten ökar i en omfattning som borde hålla regering och riksdag sömnlösa om nätterna. Brottsligheten ökar bortom all kontroll. Sverige är ett våldtaget och våldshärjat land som ligger i topp vid internationella jämförelser. Enligt en rapport från FN-organet UNDC (United Nations Office on Drugs and Crime) nyligen ligger Sverige på plats nummer 2 i FN:s statistik med 53,2 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare. Bara det lilla sydafrikanska Lesotho har fler anmälda våldtäkter än Sverige.Topplistan ser ut så här:

1. Lesotho: 91,6.
2. Sverige: 53,2.
3. 3. USA: 28,6
4. Zimbabwe: 25,6.
5. Norge: 19,8.
6. Israel: 17,6.

Trots den höga svenska siffran är mörkertalet ännu mycket större.

”Problemet är att knappast något annat brott har så högt mörkertal som våldtäkt. I Sverige kommer omkring 80-90 procent av våldtäkterna aldrig till samhällets kännedom. Oviljan att anmäla beror bland annat på att våldtäkt är ett brott som omges av skamkänslor”, enligt professor Niklas Långström, sexualbrottsforskare vid Karolinska Institutet.

Skamkänslor hos offret, alltså. Hos gärningsmännen torde känslan av skam vara mer sällsynt. Aftonbladet rapporterar nyheten så här. Vi kan notera att Aftonbladet här visar prov på en ytterst kreativ förnyelse av rubriksättandets konst: ”Sverige i botten av våldtäktsstatistik”. I botten??? När artikeln handlar om att Sverige ligger i topp med näst flest våldtäkter i hela världen

Förra året visade en EU-rapport att Sverige har flest anmälda våldtäkter i hela EU. 5 937 våldtäkter polisanmäldes under 2009. Det är en ökning med 9 procent från 2008. Men statistik över allvarliga brott ska ses i ett längre tidsperspektiv. Sedan millennieskiftet har de anmälda våldtäkterna ökat med 193 procent. 1975 var det år då en enig riksdag beslutade att Sverige skulle förvandlas till ett mångkulturellt samhälle. Ett av resultaten är en ökning i anmälda våldtäkter från 1975 med ofattbara 673 procent.


(Grafik: )

”Inte fel att våldta en svensk tjej”

Socioekonomiska faktorer är en populär förklaringsmodell till invandrares överrepresentation i kriminalitet. Det vill säga: om man är arbetslös och fattig och bor i ett fult miljonprogramshus i en förort är det helt i sin ordning att man våldtar, rånar, misshandlar och mördar. Men redan i Brå-rapporten från 1996 sägs:

”Invandrarnas överrepresentation i brottslighet förklaras således inte av en ogynnsam fördelning vad gäller kön, ålder och bostadsort. Till detta kan läggas att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte heller kan förklaras med att invandrare är sämre lottade än svenskar när det gäller socioekonomisk status.”

Med många muslimska mäns sätt att se är det inget fel att våldta svenska flickor och kvinnor. I deras kultur är mannen i sin fulla rätt att förfoga över kvinnan som han vill. Några unga killar som intervjuas i Dagens Nyheter med anledning av en gruppvåldtäkt i Rissne utanför Stockhom uttrycker sig så här:

”Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej, säger Hamid. Den svenska tjejen får ju massor av hjälp efteråt, och hon har nog redan knullat. Men arabtjejen får problem med sin familj. För henne är det en stor skam att bli våldtagen. Det är viktigt att hon har kvar oskulden när hon gifter sig.”

”Det är alldeles för lätt att få en hora…tjej menar jag” säger Hamid och ler generat över sitt ordval. Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men sen när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.” (Dagens Nyheter 11 februari 2000.)

Våldtäkt är hatbrott

Våldtäkter och gruppvåldtäkter är hatbrott begångna av män. De är en demonstration av manlig makt och hat. När invandrare våldtar är det i majoriteten av fallen ett rasistiskt hatbrott specifikt riktat mot svenska flickor och kvinnor. Våldtäkterna uttrycker en djup splittring i de invandrade männens psyke. Muslimska män med en förhistorisk syn på kvinnor och sexualitet drabbas i västerländska samhällen av en kulturchock som uppenbarligen kan medföra total kortslutning i hjärnan. Nordiska kvinnor är självständiga och lika mycket värda som män. Vi klär oss och gör som vi själva vill. Den makt, status och överordning som män åtnjuter i de flesta av invandrarnas hemländer kan de inte inkassera här. Våldtäkten är ett uttryck för den frustration och aggression som det väcker hos vissa muslimska män. Kvinnorna i det nya hemlandet står inte under hans kontroll. Därmed är vi att anse som ”horor”, vilket med de här männens synsätt legitimerar att man förgriper sig på oss.

Men det är inte bara svenska flickor och kvinnor som våldtas. Även invandrarflickor är utsatta, och för dem kan en våldtäkt innebära döden. I hederskultur är det kvinnans fel om hon blir våldtagen. Hon anses ha lockat förövaren, och all skuld och skam läggs på henne. Hon riskerar dödsstraff för att hon har förstört familjens så kallade ”heder”. Om en kvinna inte skulle vara oskuld när hon gifter sig får det katastrofala konsekvenser för henne själv och hela hennes familj och släkt. Mannen har rätt att förskjuta henne och upplösa äktenskapet. Hela släktens heder är raserad, och äktenskapsvärdet på hennes syskon och kvinnliga kusiner sjunker kraftigt. Hedern kan bara återupprättas genom att hon mister livet.

Utpressning med mobilkamera

Dödshotet mot kvinnan gäller även om hon har blivit våldtagen. I den undersökning som förra året gjordes av Stockholms stad (Kickis Åhré-Älgamo och Ulla-Britt Fingal:”Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad. Rapport 2009”, Stockholms universitet, institutionen för socialt arbete) var 14 flickor över 17 år våldtagna. Bara två hade gjort polisanmälan – tolv hade inte vågat på grund av kravet att de ska vara oskulder, som gäller under alla omständigheter. I den här gruppen förekommer också anala våldtäkter som en anpassning till hederskulturens krav på att kvinnan ska vara oskuld.

Skuldbeläggningen får till följd att brotten inte polisanmäls och att förövarna går fria. Gärningsmännen – i majoriteten av fallen landsmän till flickorna – kan filma våldtäkten med mobilkamera och använda bilderna i utpressningssyfte genom att hota med att lägga ut dem på Internet eller visa dem för flickans familj. Om kvinnan berättar vad hon har utsatts för har hon skrivit under sin egen dödsdom.

Kvinnofrid – adjö

Det som händer flickor och kvinnor i dagens Sverige är att vi bit för bit tvingas inskränka vår rörelsefrihet för att inte riskera att bli våldtagna eller utsättas för annat våld. Kvinnofrid existerar inte längre.

• Man går inte ensam ut på kvällen.

• Man cyklar inte genom ett mörkt område.

• Man tar inte buss eller tunnelbana hem en lördagskväll. Man tar taxi.

• Man tar inte genvägen genom skogsdungen.

Det är ofrihetens och rädslans diktatur. Det som pågår i dagens Sverige är en extremt kvinnofientlig politik som innebär ett fullständigt oacceptabelt våld och förtryck specifikt riktat mot hälften av medborgarna. Den frihet och de rättigheter som det har tagit svenska kvinnor hundra år att uppnå har sålts ut av regering och riksdag. Om vi utgår från Brå:s beräkning att bara 5-10 procent av begångna våldtäkter polisanmäls är det 30 000 – 60 000 flickor och kvinnor som våldtas per år. Sveriges politiker frambär alltså varje år 30 000 – 60 000 kvinnor som offerlamm på mångkulturens blodiga altare. De tycker uppenbarligen att mångkulturen är värd det. Vad offren tycker frågar ingen efter.

De smutsiga brotten – en polis berättar

Det är inte bara i våldtäktsstatistiken Sverige visar hårresande siffror. Misshandelsbrotten har ökat med 45 procent sedan millennieskiftet. Det totala antalet anmälda våldsbrott har under samma tid ökat med 47 procent. Om man utgår från mångkulturens begynnelseår 1975 har det totala antalet anmälda våldsbrott ökat med hisnande 312 procent.

En snabbt ökande kategori är personrån. Under 2009 begicks 6 730 rån mot privatpersoner. Ökningen från 1975 är 234 procent, men är sannolikt mycket högre, eftersom personrån ibland rubriceras på annat sätt. Bakom det neutrala ordet ”personrån” döljer sig en fruktansvärd verklighet som traumatiserar offren svårt. Det är till mycket stor del försvarslösa barn, ungdomar och äldre som utsätts för den här typen av rån. En polis som skriver anonymt på bloggen Politiskt Inkorrekt berättar om vad han kallar ”de smutsiga brotten”:

”Flera gånger i veckan åker jag hem till våra äldre och svaga som blivit utsatta för smutsiga åldringsbrott (där någon tränger sig in i lägenheten och lurar/misshandlar den gamla tills de får alla värdesakerna) och ber om ett signalement på vem som begått detta hemska övergrepp. Varje gång beskrivs gärningsmannen som invandrare från en speciell folkgrupp. Inte en enda gång under hela min poliskarriär har jag fått gärningsmännen beskrivna som svenskar.
Detsamma gäller de tusentals personrån där våra barn och svaga blir hotade och rånade på gator och torg. 95 procent av de hundratals gärningsmän jag fått beskrivna för mig anges av den utsatte vara invandrare. Dessa brott karaktäriseras av en total avsaknad av respekt för mänskligt liv. Jag sitter mittemot en gammal människa med skräcken i ögonen efter att ha blivit attackerad i sitt eget hem – den enda trygga vrå de hade kvar. Full med blåmärken och vittnades om de knivhot de just fått utstå och den förnedring de känt när de inte kunnat freda sig.”

En våg av åldringsbrott

En våg av åldringsbrott drar fram över Sverige. Ofta går de till på ungefär samma sätt. Två eller tre kvinnor av utländsk härkomst följer efter de gamla från banken eller affären. De följer med in genom porten och noterar var den gamla går in. En stund senare ringer de på och ber om ett glas vatten, hjälp att skriva en lapp till någon i huset eller något annat påhittat ärende. Medan en av kvinnorna uppehåller den gamla går den eller de andra runt i lägenheten och plockar på sig kontanter och värdesaker. I Västsverige har 15 åldringsrån begåtts bara den senaste veckan.

”Det mesta tyder på att brotten är begångna av samma konstellation av brottslingar” säger kriminalinspektör Ulf Lokrantz, som arbetar med den här brottstypen i västra Götaland. I klartext romer, men det får inte en polis säga om han vill behålla jobbet.

”Vi krigar mot svenskarna”

Samma råhet gäller ungdomsrånen. Petra Åkesson har i sin C-uppsats i sociologi intervjuat pojkar mellan 15 och 17 år som dömts för personrån. Hon ville undersöka verkligheten bakom den våg av personrån som drabbat Malmö. Det hon mötte hos de unga rånarna var ingen ånger eller insikt om att de gjort något fel. Tvärtom – de skröt om vem som rånat mest.

”När vi är ute på stan och rånar så krigar vi, vi krigar mot svenskarna” var ett återkommande argument. Pojkarna från en av skolorna berättade leende att ”det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats.”

Att råna svenska barn och ungdomar är ett medvetet val. Det handlar om att utöva makt: ”För mig är det makt att svenskarna ska lägga sig ner på marken och pussa mina fötter.” ”Det är så lätt att råna svenskar” säger en av pojkarna. ”När vi ser några svenskar som verkar rika eller har bra mobiler så rånar vi dom. Svenskarna gör ingenting, de bara ger oss sakerna, de är så mesiga.”

Ökande otrygghet

Vem blir förvånad över att otryggheten ökar. Det är en av det mångkulturella samhällets logiska konsekvenser. Enligt 2009 års medborgarundersökning bland 4 200 invånare i Stockholms stad är 72 procent av de boende i Rinkeby-Kista är så otrygga i sin stadsdel att de avstår från att gå ut efter mörkrets inbrott. I Spånga-Tensta är motsvarande siffra 66 procent, i Hässelby-Vällingby 63 procent, i Farsta 59 procent. I Skärholmen vågar 71 procent inte gå ut efter mörkrets inbrott. Rädslan för överfall och andra våldsbrott är stor. Allra störst är oron och otryggheten i de invandrartäta områdena.

Låt oss tacka våra politiker i samtliga sju riksdagspartier för att vi lever i en allt mer våldsam och otrygg verklighet. De är nämligen så förkrossande eniga om den förda invandringspolitiken att de vägrar att ens diskutera den. Var och en av oss som bor i Sverige ska realistiskt kalkylera med att bli rånad, misshandlad eller utsatt för annat våld. I synnerhet ska man som kvinna inte räkna med att kunna röra sig fritt utomhus om man inte vill riskera att bli våldtagen. Särskilt inte om det är fint väder.

Tänkte politikerna någonsin på följderna innan de genomdrev mångkulturen och massinvandringen? Funderade de någonsin över en förväntad massimport av kriminalitet? Jag tillåter mig att tvivla, på två grunder: autentiska observationer av politikers hjärnkapacitet i största allmänhet, och iakttagelsen att de själva har satt sig i säkerhet i sina vita etniska enklaver.

Inte en enda politiker vill stoppa utvecklingen

Inget av de två politiska blocken tycks anse att våldtäkterna och övriga våldsbrott riktade mot svenskar är något problem. I varje fall finns inga ansatser till politiska åtgärder för att stoppa det ökande och alltmer brutala våldet. Hittilldags har INTE EN ENDA politiker i de sju riksdagspartierna rest sig upp och sagt: ”Den här utvecklingen är oacceptabel. Vi måste med alla medel försöka hejda den.” Inte en enda! De bevärdigar sig inte ens med att diskutera frågan. De vet nämligen att om de tar itu med brottsligheten måste de också ta itu med den ansvarslösa invandringspolitiken. Och den är en helig ko som inte får slaktas. Befolkningens trygghet är uppenbarligen ingenting som bekymrar dem. Våldtäktsepidemin och den övriga kriminaliteten är en icke-fråga och definitivt ingen valfråga. Men finns det någon fråga som är viktigare än befolkningens trygghet och säkerhet?

”När jag mötte justitieminister Beatrice Ask för en intervju i mars frågade jag henne om hon var bekymrad över invandrares överrepresentation i BRÅ:s statistik. Hon svarade att hon inte är det. Problemet är själva brottsligheten, inte förövarnas härkomst.” (Paulina Neuding i Svenska Dagbladet 11 april 2010.)

Samma Paulina Neuding skriver i det liberala magasinet Neo:

”Forskning visar att sexualbrott och brist på jämställdhet hör ihop. Och med stor invandring från länder där kvinnor har en mycket svag ställning ska man förmodligen räkna med utslag i sexualbrottsstatistiken.” (Magasinet Neo nr 2 2010.)

Politiker som behandlar sina invånare som avskräde och inte ens förmår ge skydd åt de allra mest svaga och utsatta – kvinnor, barn och åldringar – vilket förtroende förtjänar de? Det kommer valresultatet att visa.

Av Julia Caesar.

Copyright-belagt artikkel. Tillatelse til publisering i Danmark og Norge ved hhv. snaphanen.dk og document.no