Hans Rustad Nattens djupa violoncell slungar sitt mörka jubel ut över vidderna. Tingens töckenbilder löser sin form i floder av kosmiskt ljus. Dyningar, lysande långa, sköljer i våg på våg genom nattblå evighet. Du! Du! Du! Förklarade lätta materia, rytmens blommande skum, svävande, svindlande drömmars dröm, bländvit! En mås är jag, och på vilande sträckta vingar dricker […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Arkiverte artikler er forbeholdt abonnenter.
