Nytt

Det Schibsted-eide Aftonbladet trykket mandag en artikkel av frilansjournalisten Donald Boström som påstår at israelske soldater slo ihjel palestinere for senere å stjele deres organer og selge dem på svartebørsen. Historien har vakt voldsom oppsikt i internasjonale medier og er i ferd med å bli en belastning for Sverige.

Donald Boström har tråkket ut i et minefelt: påstander om at jøder stjeler organer er ikke ny. Den fremføres i den tyrkiske filmen Valley of the Wolves, der en jødisk lege skjærer ut organer på døde irakere og sender dem til Israel for salg. En ting er at påstanden er grov og uten rot i virkeligheten. Den spiller også på gamle forestillinger om jøder som skruppelløse og helt uten hensyn til andre enn dem selv. De skyr ingenting, og stjeler om nøvendig menneskers organer for penger: disse tingene knyttes sammen: død, blod og penger. Korsfestelsen av Jesus og forestillingen om jøder som måtte ha kristent blod til sine påskebrød, ligger i bunnen.

Organ-handel er det nærmeste man kommer disse gamle mytene, og Boström legger ikke bånd på seg: «Våra söner plundras på sina organ»

Aftonbladet er selv med å fremheve organ-tyveri med sin ingress:

Palestinier anklagar Israels armé för att stjäla kroppsdelar från sina offer.
Här berättar Donald Boström om den internationella transplantationsskandalen – och hur han själv blev vittne till övergrepp på en 19-årig pojke.

Boström kobler avsløringen av en korrupsjonsskandale i New Jersey, der organhandel var ett element, til noe han ble vitne til på Vestbredden for mange år siden: en palestiner ble skutt av israelske soldater, og da han ble utlevert til de pårørende var han obdusert og sydd igjen fra navel til hals. Dette bruker Boström som bevis for at israelerne plyndrer de døde. Det finnes få holdepunkter for påstanden, og han må bruke adjektiver og tøye den amerikanske historien for å få det til å virke troverdig.

Boström skriver at Israel har en meget liberal politikk for organhandel, så liberal at andre land har brutt samarbeidet. Mangelen på organ var så stor at Ehud Olmert gikk ut og ba borgerne melde seg. Dette var i 1992. Boström befant seg i området. Han hevder at FN-ansatte henvendte seg til ham og sa de trodde israelerne drev organhandel. Blant palestinerne gikk ryktene og frykten spredte seg.

Dette er mange år siden. Boströms fremstilling er overflatisk om et så alvorlig emne. Hvis israelerne innlot seg på noe slikt ville de løpe en meget høy risiko. Men Boström skriver om leende israelske soldater.

Boström slenger ut hypoteser, samtidig som han konstaterer at døde, oppsprettede palestinere ble slengt ut i landsbyene nattestid. Det virker som han har hatt noen elementer, og kokt sammen en historie. Den er spektakulær og eksplosiv, og derfor har Aftonbladet takket ja.

Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade.
Talet om de uppsprättade kropparna förskräckte befolkningen på Västbanken och Gaza. Det talades om en dramatisk ökning av unga män som försvann, med därpå följande nattliga begravningar av obducerade unga män.

Jag var i området och arbetade med en bok när jag ett antal gånger blev kontaktad av FN-anställda som var oroade över utvecklingen. De som kontaktade mig menade att organstöld faktiskt ägde rum, men att de var förhindrade att agera. På uppdrag av ett tv-bolag reste jag därefter runt och talade med ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza som menade att deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades. Ett av de exempel jag träffade på under denna kusliga resa var den unge stenkastaren Bilal Achmed Ghanan.

Boström skriver som om han satt sammen med de israelske soldatene, 18. mai 1992.

Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen. Slutligen tog de Bilal i fötterna och släpade honom de 20 stegen uppför snickeriets stentrappa.

Boström skriver nesten som om det var et filmmanus. Heller ikke den onde israelske offiseren mangler:

Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. «Den svåraste av dem alla» viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement.

Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.

Flere palestinere henvendte seg til Boström og påsto at deres sønner ble plyndret for organer. Det virker som om Boström mener New Jersey-storyen bekrefter teorien.

Men for å få teorien til å passe må Boström jukse med fakta: organene ble nemlig ikke ført til USA i New Jersey-storyen. Den omtalte Levy Izak Rosenbaum hentet nemlig israelske donorer til USA, hvor de ble operert. Det var heller ingen rabbinere involvert i organhandelen. Boström slenger det på, fordi det gjør storyen mer gotisk og konspirativ.

Han gjør én story ut av mange elementer og lager en konspirasjon ut av det: Israel trenger organer, palestinere forsvinner, det handles med organer i USA, ergo: jøder stjeler døde palestineres organer.

Av de 133 dödade personerna i åldrarna fyra månader till 88 år var det 69 stycken som obducerades, det vill säga endast hälften av de döda. Den rutinmässiga obduktionen av dödade palestinier, som arméns talesman talat om stämmer inte i verkligheten på de ockuperade områdena. Frågorna kvarstår.

Vi vet att behovet av organ i Israel är stort, att en omfattande illegal organhandel pågår, att det skett under lång tid, att det sker med myndigheternas goda minne, att högt uppsatta läkare på de stora sjukhusen deltar, liksom tjänstemän på olika nivåer. Och vi vet att palestinska unga män försvann, att de fördes tillbaka fem dygn senare under hemlighetsmakeri på natten, uppsprättade och hopsydda.

Det er den ultimate blood-libel myte: jøder som blodtørstige monstre. Som vampyrer.

Saken ble raskt plukket opp av Haaretz, som skrev sjokkert om den. Både Sydsvenskan og Svenska Dagbladet skrev sjokkerte kommentarer:

Till de vanligaste och samtidigt mest chockerande antisemitiska vanföreställningarna hör myten om hur judar dödar icke-judar och bakar syrat bröd på deras tappade blod. Runtom i arabvärlden reproduceras denna vandringssägen i de viktigaste tidningarna och tevesändningarna. Beklämmande nog kunde vi på Aftonbladets kultursida igår läsa någonting liknande.

Journalisten Donald Boströms påstående att unga palestinier, med den israeliska statens goda minne, dödas för att få sina organ utskurna och donerade till behövande israeler eller amerikaner är en modern twist på den uråldriga hatsagan. Hans artikel tycks enbart basera sig på friserade faktauppgifter och spekulationer men sammantaget formar de ett slagträ för krafter som avskyr judar och ständigt letar efter nya ursäkter för att hota, slå och vandalisera.

En uppdaterad vandringssägan

Sydsvenskan omdøpte Aftonbladet til Antisemitbladet.

Pågangen og den internasjonale kritikken ble så merkbar at politisk redaktør Helle Klein onsdag rykket ut til forsvar. Hun nedtonet Boströms artikkel og valgte i stedet å se kritikken som et angrep på ytringsfriheten!

Sveriges ambassadør i Israel har lagt ut en kunngjøring på ambassadens hjemmeside der hun tar avstand fra artikkelen. Det synes Klein er hårreisende, og får støtte av en journalist i Sydsvenskan.

Sverige fikk mye dårlig PR under Stoppa Matchen-demonstrasjonen i Malmø ved påsketider, da israelske tennisspillere måtte spille for tomme tribuner. Nå ser det ut til det blir en ny runde, og kommentatorer spør seg: hva skjer i Sverige?