Gjesteskribent

Et stående og slående sitat for ytringsfrihet har vært Heinrich Heines ord om at der hvor man brenner bøker ender man opp med å brenne mennesker. Man kunne nå vri på sitatet og si at der hvor man overmaler Leonardos Den vitruvianske mannen, begår man kulturelt selvmord.

Renessansens gjenoppdagelse av menneskekroppen kan ikke overvurderes. Den vestlige kultur gjenfant forbindelsen til antikken. Uten denne ingen kunst, ingen moderne litteratur, ingen film, ingen representasjon, heller ikke politisk!

At Mennesket ble satt i sentrum er selve fundamentet for vestlig kultur. Også med de fristelser og farer det innebærer. Mennesket, som alle tings målestokk. Men dette kan virke som en konstant provokasjon for en kultur som har Allah som øverste prinsipp. Overmalingen av Leonardo på Ekenäs læresenter i Motala sier noe om hva man ikke tåler: Renessansemennesket, oppdageren, det kosmiske mennesket. Det sier også noe om hvor svakt det svenske forsvaret er, både det mentale og det fysiske. Men verst er det mentale. I den globale verden foregår de viktigste kampene inne i hodet på folk.

Leonardo står for menneskelighet. Det er også navnet på mureren som er Primo Levis viktigste kamerat og livredder i Auschwitz. Uten at denne sivile arbeideren hadde delt sin suppe hadde ikke Levi overlevd. Det ligger mye i et navn.

På nettstedet Guldkorn och edla stenar finnes en artikkel om kunsthistoriker Ossian Lindberg, som underviste på den konstvetenskapliga institutionen i Lund frem til 2002. Lindberg elsket Renessansekunsten og Leonardo. Han var den type lærer som man aldri glemmer, og en av elevene formidler hans glød, med utgangspunkt i Den vitruvianske mannen:

Människokroppen är gudomlig

Människokroppen är gudomlig! sa Ossian Lindberg när han öppnade dörren till vårt klassrum på konstvetenskapliga institutionen i Lund, och hoppade upp på katedern och i ljuset av projektorn visade upp sin i sitt tycke gudomliga lekamen.

Det var mitt första möte med Ossian – eller Bo Ossian Lindberg som är hans fullständiga namn.

Bo Ossian Lindbergs gudomliga lekamen lämnar jag därhän.

Det var den vitruvianske mannen såsom han är tecknad av Leonardo da Vinci som Ossian ville gestalta.

Titeln syftar på den romerske arkitekten Vitruvius tankar om byggnadskroppens proportioner.
Han ville skapa en harmoni i byggnaden, en balans, harmoniska proportioner.

Vitruvius levde under det första århundradet av vår tideräkning. Hans idéer har influerat många av renässansens tänkare, konstnärer och arkitekter vilka skapade symmetriska byggnader och trädgårdar fyllda av geometriska former.

Leonardo avbildar en man som dels står inskriven i en kvadrat – den materiella formen – och dels har armar och ben utspridda så att de skrivs in i en cirkel – den själsliga formen.
I kvadraten kommer mannens kön i mitten och i cirkeln hamnar naveln i origo.

I Leonardos teckning ser man också att det finns harmoniska proportioner. Avståndet mellan mannens fingerspetsar är lika med mannens fulla längd när han står.

Allt detta ville Ossian demonstrera med sin egen kropp som utgångspunkt.
Människokroppen är gudomlig!

Flertalet studenter i denna grupp var unga damer med rosa kashmirtröjor, paljetter och ljusblå ögonskugga.

De kunde med lätthet räkna upp alla kända klädmärken, men hade svårt att komma på en enda konstnär verksam under 1400-talet. (1400-talet hade vi ju redan tenterat – det behövde vi ju inte kunna nu!)

Ossian hoppade ner från katedern, fortsatte lektionen med att räkna upp alla renässansens mästare; de som han ansåg vara de absolut viktigaste (på finlandssvenska):

– Förrst harr vi en snäll hommosexuell man. Han tackade ja till alla arbeten och fick ingenting gjort. Hans namn var Leonardo.
Och den som skriver da Vinci på tentan ska få spöstraff. Jag vill under inga omständigheter se detta skrivet. Ni får gärna skriva Leonardo eller Leonardo da Vinci – för han kom ifrån Vinci – men något efternamn hade han inte. Inga fattiga gossar bar efternamn. Michelangelo hade efternamn, han hette Buonarotti – och så var han av förnäm familj. Men Leonardo hette Leonardo – punkt.

– Sen så har vi en elak hommosexuell man, han tackade nej till alla arbeten och fick mycket gjort. Hans namn var Michelangelo di Lodovico Buonarroti Simoni. Hör ni det Michelangelo – med k – inte sje. Heter du Misjael kanske – nej – han hette Michelangelo inget annat.

Ossian höjer ett varnande finger och påminner om spöstraffet igen.

– Och så har vi kommit till en viiidrig hetterrosexuell man; hans namn är Raffaello!
Han skull int ha knullat så mycket! Han skull ha mååålat istället.
När Raffaello såg en sexig brud som han ville ha – så tog han henne och gjorde med henne som han ville, sen tröttnade han och slängde henne åt helvette.
Hennes bröder och fäder blev vansinniga förrståss – di jagade honom från staden, vart han än kom.
Han skull ha målat istället…
..
Ossian visade en bild på en madonna med barnet. Han frågar rakt ut i gruppen om någon vet vad vi ser på bilden.
Ingen vågar svara.

Jag får frågan och svarar på hemsnickrad finlandssvenska:
– En sexig brud.
Jag utlovas det sedvanliga spöstraffet.

Inte alla uppskattar hans grovkornighet.
Ofta kunde lektionen börja med att han tog upp klockan och sa att inte mer än fem minuter av lektionen hade gått, och han var redan tvungen att bryta sitt löfte till studierektorn om att inte använda grova ord.
– För vem har stoppat blommor i arselet på spädbarnen?

Ossian syftade på censuren av de ädlare delarna av en putto. Det hände att eftervärlden målade en liten trasa eller blomma för att dölja sådant som ansågs ohälsosamt att titta på.
Tillexempel en spädbarnsrumpa.

Få saker kunde göra Ossian så upprörd som när konst hade förstörts «av klåpare och städkärringar» – som han uttryckte sig.

Människokroppen är gudomlig