Gjesteskribent

Med utgangspunkt i en fersk undersøkelse om fertilitet, livsstil og familiemønstre dokumenteres et entydig bilde av at landenes etniske befolkningsgrupper er på full fart nedover. Mazzarella nærmer seg problemstillingen ved å fokusere på at en stadig mindre gruppe yrkesaktive skal sikre velferden til en stadig større gruppe eldre landsmenn.

Det går en oro genom Europa och den handlar om befolkningsutvecklingen. Å ena sidan är fyrtiotalisterna hopplöst många och ser ut att kunna leva betydligt längre än tidigare generationer, å andra sidan är fyrtiotalisternas barn i många länder ovilliga att i sin tur få barn. Åtminstone är de ovilliga att få de 2,1 barn per kvinna som ska till om befolkningen ska hållas konstant. De två problemen hänger självklart ihop eftersom det ju är de yngre generationerna som ska försörja de äldre men det är kanske ändå det senare problemet som uppfattas som större på längre sikt: påven lät för ett par år sedan förstå att det handlade om «ett allvarligt hot».

Mazzarella bruker begrepet nativitet for å poengtere at det er den etniske befolkningen det er snakk om. Tyskland har f.eks en nativitet på 1,29 godt fulgt av land som Spania(!), Russland, Tjekkia, Bulgaria, Hellas, Italia, Frankrike og Irland.

The New York Times har tagit till uttryck som «epidemi» och «implosion» (i det senare fallet tänker man sig ju motsatsen till en explosion, alltså ett våldsamt sammanbrott inåt), och en av deras reportrar beskrev åskådligt ett besök på en lekplats i den italienska staden Ferrara där det visserligen fanns gott om barn som alla övervakades av var sitt dyrkande föräldrapar, men där varje föräldrapar bara övervakade ett enda barn. I Frankrike talade en av Mitterrands ministrar ännu mera drastiskt om att fransmännen håller på att begå folkmord på sig själva.

Mazzarella bygger sin artikkel på resultatene av en større undersøkelse hvor også Norge er med.

Men om man verkligen vill förstå vilken roll barnafödande och föräldraskap spelar för människors livsval, för deras totala livssituation, behövs andra perspektiv än de rent demografiska. I Barren States: The Population «Implosion» in Europe (red Carrie B Douglass, Berg Publishers, 270 s) är det en rad etnologer som kommer till tals och redogör för sitt fältarbete som bygger på intervjuer med fertila kvinnor i Norge, Tyskland, Ryssland, Tjeckien, Bulgarien, Grekland, Italien, Spanien, Frankrike och Irland.

Det er imidlertid en bemerkelsesverdig side ved Mazzarellas artikkel – først i siste avsnitt berører hun det betente temaet; implikasjonene av innvandring.

Men «Barren States» rymmer ytterligare en viktig iakttagelse som fångas i de citationstecken som i titeln satts ut kring ordet implosion. I flera av de länder som diskuteras – bland dem Tjeckien, Spanien, Irland – är det den välutbildade medelklassen som föder färre eller inga barn medan nativiteten tvärtom är hög bland etniska minoriteter eller invandrare. Den brännande frågan blir då: vilka är det då som verkligen räknas som medborgare?

Mazzarella spør om hvem som skal regnes til et lands befolkning? Underforstått retter hun søkelyset mot det faktum at innvandrergruppene i mange land vokser vesentlig raskere enn den etniske befolkningen. Dette spørsmålet er vel så viktig som velfredsproblematikken, men i god nordisk tradisjon om å være politisk korrekt unngår hun å kommentere denne siden av «implosjonsproblemet».

SvD Kultur: Europas befolkning imploderar