Engelskmannen Iain Channing vender tilbake til Sverige, landet han bodde i på 1980-talet. Hva hendte med det trygge, velordnede landet som ble beundret verden over? Liker folk virkelig det radikale eksperiment i sosial ingeniørkunst som politikerne gjennomfører? Og hvordan er det i Malmö – landets fremste forsøkskanin?

Channing har skrevet en rapport i tre deler; «Kebablandet», for Dispatch International. Her fra tredje og siste del:

För att förstå hur saker har kunnat gå så långt – att vanliga arbetarklasskillar använder sig av samma självcensurerande gest för att hålla käften som var vanlig i kommunistländer – behöver man bara läsa svensk press. Massinvandringen är inte helt tabu, men all kritik av den censureras, förvrängs eller demoniseras. En nästan daglig störtflod av hat och förtal riktas mot Sverigedemokraterna, SD, anti-invandringspartiet som just nu skakar Sveriges mysiga koalitionsbaserade politik.

”SD försöker lura arbetarklassen.” ”SD är fortfarande rasister!” ”Hur långt till höger ska Jimmie Åkesson gå?”

Varenda tidningsartikel jag läste om SD under en månad i Sverige – och de var många eftersom deras ökade opinionssiffror (10 procent) har blivit en rejäl huvudvärk för etablissemanget – var negativ och ofta nedskräpad med barnsliga, kränkande tillmälen som emanerar ur Andra världskriget. I en sådan miljö kan partiet inte ha sin adress på webbsidan, och de tre ledarna i toppskiktet måste ha polisbevakning dygnet runt. En välkänd svensk rappare sjöng, refererande till ett bråk SD-ledarna tidigare var inblandade i: ”Hade jag varit med hade jag tagit järnröret och lagt dem i koma alla tre.” Jag läste dessa rader och tänkte – är detta verkligen Sverige?

För att få en opartisk och kritisk vinkel på invandringskrisen vänder sig nu många svenskar till det man faktiskt kan kalla samizdat-källor [underjordiska medier, reds anm]:online-tidningar som Dispatch International, Avpixlat and Exponerat. En del historier på dessa sajter genererar fler kommentarer än på stora brittiska dagstidningar (och Storbritanniens befolkning är åtta gånger så stor som Sveriges). Jag vet inget annat västeuropeiskt land där de alternativa medierna har blivit så mainstream.

Channing tror tross alt at mangkulturen har ført noe godt med seg for livet i Malmø. I dag må Malmö ha et av de største utbud av restauranter i Nord-Europa. Ettersom restaurantbransjen er det eneste alternativet for så mange invandrere som søker jobb, er konkurransen steinhard og Midtøsten- eller Middelhavsmat er ofte svært billig. På godt og ondt er Malmös gater mer livlige enn i de fleste svenske bysentra – flere butikker, mer musikk, mer støy, men også flere tiggere og mindre trygghet.

Men integrationen har uppenbarligen misslyckats. I Storbritannien har det engelska språket och de gamla koloniala kopplingarna till invandrarländerna gjort hela processen mycket smidigare och djupare än någonstans i Skandinavien. Men Sverige, som likt en vilseledd marxistisk aristokrat försöker ge bort sin herrgård, har bara öppnat sina dörrar för ett enormt antal länder man inte vet någonting om och förväntar sig att deras förment överlägsna sociala modell automatiskt ska omfamnas av alla som kommer.

”Kan du inte prata svenska? Spelar ingen roll. Kan du inte hitta jobb? Ta det lugnt, här får du pengar. Kan du inte anpassa dig? Du vänjer dig. Fientlig mot kristendom och benägen att starta upplopp? Du växer ifrån det.” Vilar det inte något mer än naivitet över de svenska förväntningarna, något nedlåtande rasistiskt?

Det som faktiskt ägt rum i Malmö är ett befolkningsutbyte, där etniska svenskar flyr till landsbygden. Jag försökte utan framgång att få fram historiska demografiska data för staden. En hjälpsam kvinna som gick i skolan här på 1960-talet gissade att den utländska befolkning var mellan 2 000 och 3 000 när hon var barn – främst jugoslaver och andra östeuropéer, som senare fick sällskap av latinamerikaner på 1970-talet – innan tidvattenvågen satte igång. Med andra ord har Malmö gått från nästan 100 procent etniskt svenskt till 50 procent på 50 år. Om takten i detta befolkningsutbyte fortsätter, kommer staden att bli en utländsk enklav på svensk mark inom få årtionden, en brottstyngd blandning av minoriteter med inte mycket annat än islam gemensamt och starkt beroende av restaurangnäringen. Kebablandet. Är det verkligen vad svenskarna vill att stora delar av deras hemland ska förvandlas till?

Hele artikkelen ”Sverige – det närmaste Europa kommer till en fascistisk, hatbaserad regim” på Dispatch International